klyftigatankar

 

Ibland känns det bara som att jag går runt med en tjock, tjock gröt i mitt huvud. Varje morgon har blivit en lång ångestfylld process. (en process som jag av någon anledning väljer att göra lite längre för varje morgon genom att gå upp lite lite tidigare för varje dag). Varje morgon vill jag bara ligga kvar och vänta på att lusten att ta sig igenom dagen skall infinna sig.

 

Det hela börjar med att jag helst av allt inte vill gå till jobbet. Verkligen inte. Jag tycker att det är skittråkigt, och jag skjuter på alla mina have to do's tills jag verkligen, verkligen, verkligen måste göra dom. Annars kommer ju någon av min ullgulliga favoritpatienter råka illa ut på ett eller annat sätt. Men jag gör mina måsten, trots att jag inte alls orkar. Mest för att jag inte vill göra mig skyldig till tjänstefel och bli av med min hårt förvärvade legitimation. DÅLIG SJUKSKÖTERSKA

 

Det är bara.... Jag vet inte. Jag trivs inte med arbetssättet och dessutom känner jag mig som en dålig sjuksköterska. Dels pga att jag inte kan någonting (jag är korkad och tänker inte och har ingen aning). Dels pga att jag känner mig oengagerad (ska ju ändå sluta snar, det är nog nån som kan det här bättre än mig). Dels för att jag bara ser problem istället för att försöka hitta på lösninar (äh, det vet man ju att kroniska bensår aldrig läker iallafall. Och smärta är ju så jäävla svårbehandlat på gamlingar, de tål ju knappt en endaste tablett). Jag tycker att allt är omöjligt. Det är just de där egenskaperna som kommer göra mig till en yrkesskadad bitterfitta tilll vårdpersonal. Och det stör mig. Jag vill ju va så där glad och pigg och alert och vetgirig som ja är i min fantasi.

 

Dagen fortsätter med att jag inte orkar med mig själv. Jag tittar på de där människorna som ser ut att ha kul och jag drar på mig en lite argare min och cyklar ännu snabbare hem. Äter ett gäng mackor och förbannar mig själv samtidigt som jag undrar varför det inte finns någon choklad. Tänker att jag ska ta tag i mig själv imorgon (den här dagen är ändå redan förstörd, så jag kan lika gärna fortsätta med mera mackor och ett halv paket glass och lite godis). Och kommer på att jag har glömt köpa omeprazol, och jag vet att jag komer ha major halsbränna imorgon. Och på jöbbet finns det inga sånna piller i pillerskåpet. Dagens i-landsproblem.  Äter lite till trots att jag mår illa. Kollar på en tjockisdokumentär på tv och förundras över hur folk på riktigt kan äta sig till en dödlig fetma. Och att man liksom fortsätter trots att man inte ens kan ta sig ur sin egen säng.... Tänker att min hetsätning inte är ett skit jämfört med deras, och känner mig ganska nöjd över det (samtidigt som man får lite dåligt samvete som gnäller över det lilla. Så jävla svenskt). Men illamåendet, de sura uppstötningarna och den lätta ångesten finns i vanlig ordning kvar. Säger lite på skoj (och halvt seriöst) att det får bli ett trippelpass på gymmet imorrn höhö, men alltid upprör det någon. Tänk om folk ändå kunde låta bli att lägga sig i vad andra folk gör. (tänk om jag kunde låta bli att lägga mig i).

 

Any who. Nere för att jag längtar hem. Nere för att jag ätit för mycket. Nere för att jag känner mig värdelös som sjuksköterska. Nere för att jag känner mi halvkass som människa.

 

Väl mött

 

”it might not be here where I feel safe”

Identitetskris
Vem är jag? Vad vill jag? Varför vill jag? Vad är viktigt? Vem är viktig? Vad fan ska jag ta mig till?

Känner mig som en vilsen tonåring. På riktigt. Bostadskris, identitetskris, framtidskris. Jag tror egentligen att allt bottnar i att jag vill ha någonslags extrem koll på allting och planera framtiden in i minsta detalj. Jag vill ha en plan, så att jag vet vad jag väntar på och letar efter. Men just nu har jag ingen aning. Vet inte om jag har nånstans att bo efter januari. Vet inte om jag har något jobb. Jag vet inte ens om jag vill någonting. Egentligen vill jag ha någon slags extrem förändring. Fast samtidigt vill jag att det ska vara väldigt tryggt och välbekant. Ungefär som att flytta långt, långt bort. Och på det där nya stället ska det vara precis sådär tryggt och bra och välbekant som det var på det förra.

Jag tror att jag på ett sätt är rädd för att fastna. Att jag ska vakna upp när jag är 54 och ba ”Jaha, här sitter jag och trampar på på samma ställe som för 30 år sedan, kult!” (och även år 2043 använder jag fortfarande ordet ’kult’ och känner mig jävligt spexig) (då har jag även skaffat ett gäng för många katter). Det är verkligen min skräck. Samtidigt är jag en sån fruktansvärd trygghetsnarkoman att det är mycket möjligt att jag stannar kvar precis här, för att det känns enkelt och bekvämt. Allt oväntat och okänt är skitläskigt. Blir typ stressad och nervös och vill planera allt in i minsta detalj. Vill vara förberedd för alla oväntade överraskningar som möjligtvis kan inträffa. (utför noggranna kalkyler över detta)

Att jag snart inte längre ha något jobb är egentligen ingenting jag oroar mig för. Jobb finns alltid och jag vill inte ha något jobb förrän i januari, eftersom jag ska ha min efterlängtade och obetalda semester samt åka ut på ett långt och asläskigt äventyr. Ska bara orka ta tag i mig själv och söka ett jävla jobb, samt ta mod till mig och kräva en fet lön. Vad värre är är att jag är ute på den här enormt farliga och osäkra bostadsjakten. I Uppsala. Det är en djungel och ett krig som är värre än det av samma sort i Stockholm. Jag lovar. Jag är både fattig, kräsen, underbetald, snål, missnöjd och har en miljon föreställningar om hur jag vill bo. Och med vem. (dessutom måste jag inkludera mina framtida katter i beräkningen) Vill jag ens bo? Och så får jag upp Therese i huvudet som ba inte har en enda kompis som bor enligt den gällande normen. Alla hennes polare bor i tält, eller husvagn eller på ett torp, med utedass och utan vatten och el, eller i kollektiv eller lever någotslags nomadliv. Och jag ba ”faaan, det kanske vore najs att ba göra nåt sånt helgalet, det känns lite som jag. hähäää”. Sen kom jag på att jag älskar tryggheten och bekvämligheten. Och den där privata sfären som jag kan koppla på ibland, den är mycket viktig.

Jag kan tycka att jag uppnått en mycket hög ålder av 24 år. 24 år av liv och dagar utan att ha åstadkommit ett jävla skit. Jag kan tycka att jag har missat en massa sånna där saker som man bara måste göra. Massor. Och så får jag åldersnoja och undrar om jag liksom är efterbliven? Eller om jag bara är helt knäpp som gjort en miljard felval överallt och hela tiden där jag själv fick välja. Därför har jag så himla mycket att ta igen. Jag kan tycka att det är så jävla mycket jag borde kunna och veta och känna till vid min extremt höga ålder. Men jag kan ingenting, vet ingenting och har inte gjort någonting. Ibland kan jag tilloched intala mig själv att jag kan och vet saker som jag inte alls har någon kunskap eller uppfattning om. Bara för att jag inte ska känna mig så bortkommen inför mig själv. Sen återkommer jag till verkligenheten och inser att det var nåt jag såg på instagram.

Helst skulle jag egentligen vilja hitta den där perfekta lilla bostaden, av vilket slag som helst, och leva mitt lilla liv med mina rutiner och mina vanor. Samma saker. Tryggt och bekvämt och säkert.

Fast samtidigt vill jag ju vara helt wild and crazy och bara göra sjuka, spontana saker hela tiden. Typ åka iväg och resa och jobba överallt i hela världen. Stanna i Sydamerika i två år bara för att jag kände för det för stunden. Lite sådär ADHD-aktig liksom.

Eller bara göra något helt annat.

Mitt största problem är att jag verkligen inte vet vad jag vill. Samtidigt som jag vill göra typ allt. Nu och på en gång. Och tiden räcker bara inte till. Grejen är ju den att jag aldrig blir nöjd. Samtidigt som jag är rädd för att jag bara ska nöja mig. Och liksom inte fortsätta göra kult saker. (för det är sånt jag pysslar med nowadays, mest hela tiden. Göra kult och spexiga saker. Har inte tid med något annat.)

Ibland kan jag liksom bli sådär fruktansvärt bitter och tom och bara önskar att mitt liv såg extremt annorlunda mot hur det faktiskt är. Det gör mig ledsen och besviken på mig själv. Mest besviken blir jag för att jag bara inte kan vara stolt över allt jag har gjort, gör och hur jag är. Det är som att jag är den där pinsamma kompisen som jag tycker väldigt mycket om och har skitkul med, men som jag inte riktigt vill eller vågar presentera för andra..

Det är typ så himla jobbigt att vara jag.

Och det är en ny jobbvecka. Hade typ ett möte med min chef idag om hur jag vill jobba och till när och hur mycket och vad har jag tyckt om jobbet, journalsystemet, kollegorna, jobbet, jobbet, jobbet? Vad var bra, vad var dåligt? Vill jag komma tillbaka....??? Snart kan jag börja räkna ner tills jag slutar. Jag. Längtar. Extremt. Mycket. Jag vill bara vara leeeeeeeedig!

Väl mött

 

ps. jag ska aldrig mer göra nåt sånt där dumt så att jag inte får semester igen... aldrig!

Måste bara få diskutera och beklaga mig över den här grejen. Det där som får bilar att krocka, folk som går på andra sidan stan drar häpet efter andan, föräldrar täcker ögonen för sina barn, pensionärer svimmar och piloten i flygplanet som flyger 10.000 meter ovanför mitt huvud tappar koncentrationen och krockar med ett träd. Det jag talar om är självklart mitt face. Och det är inte mitt stunning face med tindrande havsblåa ögon som klipper vackert med de fransklädda ögonlocken. Det är inte det vacka anletet med de körsbärsröda kyssvänliga läpparna och my peachy cheek.

 

Nej. Det är de där enorma och fantstiskt många svarta små kratrarna som dyker upp överallt, hela tiden i hela mitt ansikte. De där jäävla pormaskarna. Ja, jag är medveten om att jag är 15 och ett halvt år och fortfarande har enormt mycket pormaskar. NEEEEEJ, jag är ju 24 och fick för typ två år sedan mina första finnar. Och har nu mer finnar än min bror hade när han gick på antibiotika för sin acne då han var 15. Nej okej, inte riktigt. Men palla att man ska ha tonårsbekymmer och pubertetsproblem när det känns som att man springer i marathonfart mot 30-sträcket. Inte najs.

 

Men huuur i hela världen blir man av med pormaskar? Är det meningen att jag ska skribba ansiktet med typ äggvita och ströbröd. Och sedan anlägga en mask gjord på A-fil och honung? Är det så man ska göra?

 

Det värsta är att jag har som fritidsintresse att klämma och trycka och mosa på dessa små svarta prickar. Det resulterar i att jag är rödflammig i fyra timmar och sen kommer de iallafall tillbaka inom en kvart. Jag skrubbar ansiktet med onämnd känd ansiktsscrub som alla mina vänner säger funkar. Men inget händer. Och klämmer och klämmer och klämmer. Klämmer på nåt som inte ens är nåt och så vips så har man fått sig ett gulligt litet sår mitt på hakan, näsan, pannan, kinden. Och så ser man ut som någon med en smittsam hudsjukdom.

 

Kult liv. Hate when it happens.

Tur att en inte är så fåfäng. hähä

 

Väl mött

 

Fegisarnas meskung, töntarnas hjälte, den rädda lilla musen. Äntligen har hon vågat att göra det. Äntlig knappen där det stod KÖP. Nu har jag en flygbiljett i min hand. Okej det där är ju en fet lögn eftersom man nu inte längre får någon fysisk biljett i sin hand, yadda yadda yadda.

 

Skitsamma, jag har bokat mig en jävla resa till NEPAL. Hur glad och nöjd och stolt är inte jag i just denna sekund?

 

Men ropa inte hej! Tro inte att jag känner mig självsäker och skark bara för det. Det finns ju hundra saker till att oroa sig för. Typ som att tiden inte kommer räcka till. Att jag inte vet vad jag ska göra, att jag får nån slags mindfukk och bara gör nada nada nada i två och en halv månad. (fast å andra sidan är det väl lite det man gör i sånnadär länder... Hänger med munkar och kör lite yoga, you know)

Men nu är resan iallafall påbörjad. Och Research Nepal känns färdigt. Nu är det bara Research Laos, Research Kambodja och Research Vietnam kvar. Är ju nervös och ett planeringsfreak av rang.... Måste dessutom uppskatta och planera hur lång tid jag cirkus cirkör vill spendera i respektive land.. och hur ta sig däremellan?? flyg, buss, tåg, cykel, hundspann? Och alla dessa visum jag måste ordna. Och nu måste jag ju faktiskt börja save me some cash!

 

Men just nu är jag bara så fruktansvärt glad. Ska hänga med apor och elefanter tjugofyra-sju hela resan. Tjihoo!

 

Väl mött

 

 

Igår skrev jag ett megalångt inlägg om två unga män. Om hur dessa unga män påverkat mig med sina sjukdommar, sina böcker, sina tankar och sina liv. Jag tänker och funderar på det mycket för att de är unga, det är något jag kan relatera till. De diskuterar livet och döden i sina böcker. Något jag funderat och grubblat över om och om och om och om igen så länge jag kan minnas. Jag påverkas därför att jag har mött dessa killar, dessa män. Jag har mött dom i min yrkesroll som sjuksköterska. Jag har mött dom när jag har studerat, när jag har jobbat extra, när jag har jobbat natt, julafton, sommar, vinter, vår. Jag har mött de båda två.  Båda deras sjudomar. Båda deras öden. Men de är aldrig så unga. Det är deras morfar och deras mormor, deras farmor och äldsta faster. Det är dom jag mött.

 

Jag tänker och funderar och grubblar rätt mycket. Säger inte mycket av det rätt ut. Men det som väl kommer ut ur min mun, de tankarna och funderingarna får sällan rätt formulering och jag hör oftast själv hur knäppt det låter. Därför blir jag ännu mer tyst med mina knäppa tankar, ideer och funderingar.

 

Jag har insett att jag i min roll som sjuksköterska är diskriminerande. Ofta som att jag är blind för min arbetsuppgift och ser patenten som något som måste fixas snarare än en människa som ska botas. Vet ej om det är en bra eller dålig egenskap. Bra kanske i den mening att jag någonstans naivt tror att allt kommer ordna sig och vill hjälpa till att laga det trasiga. Bra i den mening att jag själv kanske kan hålla någon slags distans till det tunga och allarliga jag faktiskt jobbar med. Alla svåra sjukdomar och öden. Denna egenskap är dålig i den mening att jag inte riktigt tar åt mig och fattar vad fan det är jag håller på det. Det är folks liv, människors öden och framtid. Jag vet att jag haft svårt att pränta in i min trånga hjärna att de människor jag vårdar ofta är riktigt svårt sjuka. Förut var det oftas cancer. Riktigt svår cancer, som författare nummer ett har växande likt ett monster i sin kropp. Nu försöker jag laga tanter och gubbar med trasiga och sjuka hjärtan. Som inte får ordning på sina hjärtans klapprande slag hur många tabletter de än äter på morgonen och hur ofta jag än kommer dit och sprutar deras blodkärl fulla med vätskedrivande läkemedel.

 

Jag märker inte, och inser inte hur sjuka de faktiskt är. Det är min absolut bästa och sämsta egenskap som sjuksköterska. Jag har insett att det krävs en viss distans för att jag ska förstå, eller kunna försöka sätta mig in i. För att jag ska kunna känna en uns av den ångest och hopplöshet och livslängtan som dessa människor ibland känner. I synnerhet cancerpatienter har jag fått en känsla av. En patient är en patient och helt plötsligt ett ting istället för en människa. Dessa dåliga egenskaper är något jag försöker jobba med. Jag försöker fröstå och sätta mig in fast jag egentligen inte vill. För att det är för tungt och jobbigt. Jag lyssnar gärna, håller en hand, låter dig gråta, klappar dig på axeln och bara sitter tyst. Men min hjärna kommer alltid koppla i från på något sätt. Så fort jag står framför en levande människa. Låt mig läsa om det istället. Jag lovar, jag gråter som ett litet barn som blivit bestulen på sin klubba.

 

En annan egenskap jag har, som jag misstänker att jag delar med fler. En egenskap, en tanke och fundering som känns liksom lite smutsig. Lite ful att ens fundera på att tänka på. Det är återigen dessa unga män. Unga män. I vanlig ordning tycker jag att det är extra hämskt att de är just unga. Att de går miste om så många år, så ågna händelser, så många upplevelser. Så mycket bortslösad tid som förvinner ut i tomma intet. Som ingen komer få åter. Men vad spelar det egentligen för roll? Ofta tänker man väl att en gammal gubbe eller tant eller däremellan har levt ett långt, lyckligt och händelserikt liv och att det då är mer okej att drabbas av sjukdom och död. Att det är er naturligt. Vilket det kanske iochförsig är, but still. Jag kommer nog aldrig tycka att jag är klar, oavsett om jag är 25 år eller 125 år. Å andra sidan talar en av författarherrarna om Kvalitet istället för Kvantitet. Och det kanske finns en sanning i det med. Det kan ju slupa sig som så att man är nöjd och klar när man är 25. Medan en 125-åring egentligen bara gått runt och väntat på att åren ska gå. Och då är det väl också slöseri med tid antar jag?

 

De här två böckerna jag läst, av de här två sjuka männen.

Man nummer 1. Han är lite yngre, lite sjukare. Han kommer från Dalarna, precis som jag. Jag kan relatera till det han minns. Min vän är även hans vän. Jag slog upp en sida i hans bok och kände genast igen bilden. Det är Malins. Och jag minns hur Malin för en tid sedan berättade om denne man. Hans sjukdom, hans lycka, hans återfall. De hade varit på Kuba tillsammans, bland annat. Denna man skriver, enligt min mening, lite deppigare, lite mer som om det vore en dagbok. (ok, boken är byggd på, tagen rakt av, från hans blogg. inte så konstigt). Jag tycker att det han skriver på någont sätt känns mer verkligt. Mest för att jag tror att det är så jag skulle reagera om det samma drabbade mig. Han skriver om det fula, det jobbiga, det äckliga, det fina och det vackra. Skriver om minnen, om vardag, om längtan. Han skriver att han väntar. Jag gillar det lite mer deppiga i hans skrivsätt. Det raka och mörka. Han skriver inte för att berätta för andra, han skriver för sig själv.

 

Man nummer 2. Han är lite äldre, lite friskare. Han, liksom jag, leder spinningpass på Friskis och Svettis i Uppsala. Killen är överambitiös och en riktig fighter. Igår påstod jag att hans bok innehöll en massa klyschor om hur det endast är de svårt sjuka som uppskattar livet. (okej, inte riktigt så, men nästan) Han är överdrivet positiv och har lite för mycket energi. Det är sådär så man blir lite bitter och äcklad (läs:avund). Han är en såndär som lyckas med allt och som aldrig ger upp. Som alltid är glad och perfekt och lycklig. (helt ärligt, varför ska en sån drabbas av cancer? It ain't fair, fast är det någon som klarar det galant, så är det ju han). Och det är inte bara en bild han målar upp av sig själv i boken för att han ska bli nånslags hero och övermänsklig varelse. Han är sån. Jag lovar. (okej, det är klart han också var asdeppig och nere och tyckte livet var bajs och varför hände detta honom? och han längtade efter livet, det som han skulle missa, det han aldrig skulle få uppleva, hans barn som aldrig skulle få existera. Klart han också hade dödsångest och komplikationer och biverkningar. Men det utgjord en minimal del av hans bok. Och hans föredrag med för den delen.) Och hans livsglädje smittar. De gånger jag träffat honom och pratat med honom har jag fyllts med liv och lust och längtan till livet och morgondagen. Jag blir taggad och peppad. Han "besegrade" cancern. Är så gott som frisk. Nu gör han precis det han gjorde innan. Han gör allt och lite till. Men nu föreläser han också om konsten att leva ett lyckligt liv. Typ.

 

Och även om jag tycker att det är fint och fantastiskt att kille nummer 2 vill sprida livsglädje och lycka, så kan jag som sagt inte låta bli att tycka att det är klyschigt och omöjligt. Jag kan inte låta bli att tycka att Kille nummer 1 har skrivit en bok som fångar mig lite mer. Egentligen mest för att det är så jag tror att jag kommer reagera om detta fruktansvärda någon gång skulle drabba mig.

 

Jag är en katastroftänkare av rang. Född och uppvuxen som en tvättäkta pessimist. Så, förmodligen kommer min reaktion vara ännu mörkare och deppigare än båda föregående författare tillsammans. Och, förmodligen kommer jag få de där små, små, små stunderna av insikt att jag måste rytcka upp mig själv. För att sedan kura ihop mig i fosterställning och sjunka ännu djupare. För som sann katastroftänkare vet jag att detta, något liknande, kommer drabba mig. Om jag inte halkar i badkaret först, eller blir påkörd av en full långtradarchaffis.

 

Men vad vet jag? Jag har ju ingen aning. Ingen aning om hur nån av dom egentligen tänker och känner. Men jag är en expert på att inbilla mig att jag förstår. Ännu en suspekt egenskap jag har.

 

Jag ska börja skriva om gladare saker sen. Jag lovar.

 

Väl mött

 

 

Varje gång jag läser en sorglig bok eller ser en film, läser en blogg, ser en bild eller möter en patient. Varje gång jag möter någon i en fruktansvärt svår och jobbig situation. Varje gång någon kan uttrycka hur det känns och varje gång någon får mig att förstå. Varje gång jag berörs till tårar av någon annans olycka och nederlag. Varje gång får jag för mig att jag blir upplyst. Att jag känner att jag bara måste ta tag i mitt liv. Leva varje dag som om den vore den sista. Jag måste ta chansen och passa på. För i imorgon kan det vara för sent.

 

Jag tänker på det än mer för varje rad jag läser i boken jag arbetar mig igenom just nu. Jag gråter mer för varje sida. Bilden av den unga, extremt sjuka mannen med den försvagade kroppen blir tydligare för varje avsnitt. Tankarna som går, känslorna som bara flyger överallt. Allt han saknar, kommer sakna. Allt han går miste om, allt han aldrig kommer uppleva eller hinna med.

 

Ändå känner jag som så. Han berättar om allt har har gjort. Platser han har sett. Människor han mött och uppleverlser han stött på. Han verkar ändå ha hittat vem han är, vad han vill och var han värderar högt i livet. Jag känner som så att det är det jag borde göra.

 

Och det är det som är så jävla irriterande, förjävligt och jobbigt. Att nån som bara vill leva är dömd till att dö. Han går en boxningsmatch som redan är dömd att förloras.

 

Min kind är svartrandig av gårdagens mascara som fortfarnade försöker klamra sig fast vid mina ögonfransar. (obs: poetisk omskrivning, använder vattenfast mascara. och brukar oftast tvätta bort den på kvällen och måla på nytt på morgonen. Oftast) Jag tittar upp och inser att jag faktiskt sitter på ett fullsatt tåg mot Dalarna, med destination Borlänge (ironiskt, jag vet) och gråter, snyftar och snorar högljutt. Alla tittar på mig, fast nej, även detta är en lögn. Alla är inne i sitt. Ingen märker hur ledsen och upprörd jag blir över det jag läser.

 

Tidigare läste jag en annan bok i samma genre, av en annan ung man, men en mycket svår sjukdom. Cancer. Böckerna i sig är lika olika som natt och dag. Den ena är någon slags superpeppad, överlycklig hyllning till livet. Till en andra chans. En manual i hur man på bästa sätt besegrar och tar sig igenom en dödsdömd sjukdom. En överdrivet peppad kille. Peppad på livet och allt däri. Den andra är en ren och skär olycklig dagbok. En lång lista på vad man missar om man måste säga tack och hej innan man ens fyllt trettio. En upplysning om hur det känns att förbereda sig själv, sin familj, sina vänner, sina egna föräldrar för deras minsta sons död och begravning. Det som de ändå lyckats med, dessa två unga män med helt olika sätt att skriva, är att få mig att tänka på vad som är värt och viktigt i livet. De får mig att skratta. De får mig att gråta. Den ena mer än den andra, tyvärr. De är båda fruktansvärt ärliga. De vänder ut och in på sina kroppar, själar, sina tankar och känslar. De viker ut sig för allmän beskådning. Naket och okonstlat.

 

Den förlösande känslan som kommer efter en rejäl gråtattack. Den där när man känner sig femtontusen kilo lättare. Den och längtan efter livet är de två sakerna jag älskar mest med dessa sorliga självupplevda brättelser. Och någonstans så tänker jag att 'snart kommer vändningen och han får veta att han är frisk och komer leva ett glädjefyllt och händelseriktliv tills dess att han känner sig nöjd och färdig på riktigt.' Fast jag vet att den där vändningen inte kommer. Iallafall inte i författarman nummer ett:s bok. Den är bara en lång brant trappa neråt.

 

Jag kommer på mig själv med att verkligen tänka på att livet är så jävla sårbart och att man aldrig vet något om vad som väntar bakom hörnet. En person med en cancerdiagnos är inte mer dödsdömd än vad jag är. Den med sjukdomen är bara mer beredd, inte nödvändigtvis på ett bra sett. Den personen har likom bara fått en mer tydlig stämpel, dock osynlig för allmän beskådning. Och dessa mmänniskor tvingas gå med både kroppsliga och mentala prövningar och påfrestningar fram tills dess att kroppen inte längre orkar försöka och orkar kämpa. Vi andra är lyckligt ovetandes.

 

Folk pratar om den där glädjen över livet som infinner sig efter en nära döden upplevelse eller efter att ha överlevt en trafikolycka eller blivit friskförklarad från en dödsdömd sjukdom. Nivet det där att man verkligen lever varje dag som om den vore den sista., eller åtminståne påstår att man gör det. Att man verkligen tar sig mera tid för sin familj och att man gör den där resan som man annars bara gått och pratat om. Man förverkligar sina drömmar, man bryr sig mera om, man tar vara på tiden.Man uppskattar livet lite mer än alla andra. Lite mer än oss som ännu ej blivit upplysta. Vi som haft tur.

 

Det där vet jag ingenting om. För jag har varken överlevt en svår trafikolycka, jag har inte haft någon dödlig sjukdom (förutom den som vi kallar 'livet'), jag har aldrig haft en nära döden upplevelse. En av de här dödsdömda författarna ovan förklarar lite hur det fungerar. Visst han tar vara på livet mer nu, nu när han vet att han kommer dö. Att döden kom snabbare än han tänkt. Det är ingenting han har bett om. Han kan absolut inte se det som någonting positivt att livet fått en större och ljusare mening för att han har inset att livet är sårbart. Han ser bara det som han går miste om. Ty han verkar alltid ha levt livet så som det precis skall göras. Så som de där 'Nära-döden-människorna' menar. Att man gör det man vill göra, utan att skjuta upp det. Den andra dödsdömda författaren, (han är egentligen inte lika dödsdömd.Trots att han har sin tumör kvar så är han det i det närmaste friskförklarad eftersom den inte växer och inte har gjort det på ett par år. Men han går på kontroller och det 'ser bra ut'. Tillskillnad från författare nummer ett som typ har fått en dödsdom, han bara väntar på sin tur.) han är mer av den positiva typen. Han kan inte se någonting, minsta lilla grej eller det största, brantaste berg, som en omöjlig utmaning. Hans bok är från pärm till pärm postitiv. Sidor både fyllda med och med avsaknad av de vanliga klyschorna som man alltid hör. (you know, embrace life, carpe diem etc etc)  De har två helt olika sätt att hantera och skriva om sina sjukdomar, sin vardag, sina besvär, sina tankar, sin framtid. Två helt olika människor, två olika diagnoser, två olika böcker, två olika liv. Men ändå är det två unga män som klär av sina tankar och känslor och delar med sig. Och de båda påverkar mig på samma sätt. Jag gråter och skrattar. Tänker, funderar och tänker mig för. Tänker framåt. Gör listor i mitt huvud. Hoppas att jag får göra klart dom. Eller att jag iallafall får försöka. Hoppas jag vågar.

 

Jag tänker på allt jag måste göra innan jag dör. Allt jag måste göra innan jag helt plötsligt står där med en otippad, oväntad och overklig diagnos mitt framför ögonen. Allt jag måste göra innan jag krockar med bilen, ramlar av cykeln, innan mitt hjärta av nån märklig anledning bara slutar slå. Kanske när jag är alltför ung. Kanske när jag känner att jag är klar. Kanske när jag bara är mitt uppe i allt.

 

Allt jag måste göra är sådant jag vill göra, men inte riktigt vågar. Min plan att åka till Asien i höst, helt ensam och själv i världen, är den läskigaste tanken jag någonsin tänkt. Ju mer jag tänker på det desto verkligare blir resan och desto er känner jag av paniken som skriker i min kropp och som förvrider mitt ansikte. Ändå känner jag att det är något jag verkligen vill och verkligen måste. För att jag vill. Jag vill resa, upptäcka världen. Hitta mitt alldeles egna lilla hörn. Träffa märkliga, tokiga, roliga, konstiga, knäppa, underbara och härliga människor som jag egentligen inte känner och aldrig kommer träffa igen. Min största skräck just nu är att jag ska skjuta på det, bara tänka och fantisera om det. Och sen helst plötsligt så har tillfället gått mig förbi. Att jag kommer sitta här på min röv vid Mammas och Pappas köksbord och bara fastna. Inte komma iväg. För att jag är rädd och feg. Rädd för livet och feg inför utmaningar. För att jag är en mes. Nivet hon som para snackade och aldrig gjorde nåt. Nivet hon som bara inte vågade. Hons om var en mes som var riktigt jävla feg. Och jag vill att jag ska våga, det är det enda jag begär. Att jag ska vara modig nog att ta mig så långt bort jag bara kan. Så långt bort att nästa steg bort istället blir ett steg på väg hem.

 

En annan grej som de här två männen med sina svåra sjukdomar och gripande böcker och levande livet i livets mest svåra stundet, en grej som de får mig att tänka på är min familj. Min familj som är så nära men ändå så långt borta. Min lilla lilla lillasyster som alltid kommer vara tolv och ett halvt i mina ögon. Hon som är precis som jag och som är precis tvärt om. Vet hon om att det funnits så många dagar, ända sen den där höstdagen då hon föddes, så många dagar när jag gråtit mig till sömns över att vi bråkat och inte blivit sams? Så många gånger hon gjort mig arg och ledsen. Så många gånger jag inte velat ha henne som min syster. Vet hon om hur många dagar, hur många gånger och hur ofta hon är det bästa och det viktigaste som finns? Det bästa jag vet är när vi sitter bredvid varandra. Hur vi hoppar upp på köksbänken och ser hur det sitter två tjejer i hallen, på en likadan köksbänk, och stirrar tillbaka på oss. Vi gör fula miner, dom gör fula miner och vi och skrattar och retas. Man ser inte vem som är vem av de unga kvinnorna som speglas från hallspegeln bort till köksbänken. Knappt ens vi själva kan se vad som skiljer dem åt. Ändå ser vi allt som är olikt. Det enda som skiljer dom åt är hårbollen på den enas huvudknopp som är brun. Den andres är röd. Annars lika som bär. Innuti och utanpå. De ser lika ut, fast det skiljer hela fem år. En evighet och ett ögonblick. De är lika gala och lika unga som varandra. Att de ändå är så lika vet nog inte lillan om. Hon kommer nog snart påt. Hon är ju den som är smart. Den som skriker ut sina känslor. Hon som har karaktär.

 

"Du är fin som en stjärna, stjärna fin som en ros. Rosen doftar och lyser i natten, jag kan inte få nog. Jag ger dig komplimanger så du stannar kvar. Du är det näst bästa det finaste jag har"

Min bror, min ena bror, som alltid finns så långt bort man bara kan komma. Han som man bara träffar när det är jul. Om man har tur. Han som är ambitiös och tar tag i saker och verkligen lever det där omtalade livet. Min bror, min andra bror, han som är äldst och kan mest och vet allt. Han som är klok som man alltid kan fråga om hjälp. Han som jag träffar allt för sällan. Han som är både klyftig och händig. Han som är en strulputte, en slarver och en sån som verklgien gör som han vill. Han som tar sig fram. De två som hjälpte mig växa upp. De som hindrade mig. De som lurade mig och tärde mig. De som aldrig varnade för livets jobbiga. De som visade hur man ska och inte ska göra. Och jag som aldrig lyssnade. De som var mina idoler, de som jag följde var än de gick, trots att jag inte fick. Trots att jag var för liten, för jobbig och ändå inte fattade och kunde vara med. Jag som alltid fick vara med. Jag som alltid har två stora, starka bröder som skyddar mig mot all världens ondska och faror.

 

Min mamma och min pappa som alltid gör allt för mig. Vad det än är. De som alltid ställer upp. Vad det än gäller. Har alltid gjort. De som alltid har kloka svar på allt, de som kan hjälpa till med vad man vill. De som jag trotsat, ljugit för, erkännt för. De där dumma gamla stofilerna som jag lurat så många gånger. De som aldrig fattar hur en tonåring egentligen mår. De som man hatat som mest och alltid längtat tillbaka till. Mamma och Pappa, de som alltid gör allt för mig. Vad det än är. De som gör både det man vill, och precis tvärt om.

 

Och ändå. Trots att jag nu efter att ha läst två assorgliga böcker om att ta vara på livet för att ingen, inte ens nån som jag som är helt jävla frisk, vet när livet tar slut. Trots att jag i världshistoriens längsta blogginlägg har varit sjukt sentimental och nästan lite fjantig. Trots att de här två författarherrarna har fått mig att vakna och inse att min familj är det viktigaste. Trots att de fått mig att inse att jag själv måste ta tag i och göra mitt liv. Leva mitt liv. Trots att jag vet att ingen kan göra det åt mig. Trots allt detta så är jag rädd för att göra saker jag drömmer om. Trots detta är jag rädd för livet och blundar för att det en dag bara är slut och borta. Trots detta kommer jag fortsätta att skjuta saker framför mig. Kommer fortsätta drömma och hoppas att drömmarna går i uppfyllelse av sig själv. För är det någonting jag alltid varit så är det en drömmare. Som levt på hoppet snarare än mod.

 

Livrädd. Livrädd för att misslyckas med livet. Att jag ska förlora i spelet att leva.

 

Vad gör jag nudå?

 

Väl mött

 

 

Ledig dag. Hur ofta händer det? Svar: ibland, men allt för sällan. Och såklart var det typ dåligt väder på Min Lediga Dag. (note: om drygt en vecka ser jag fram emot schemat 'ledig tre - jobba tre- ledig tre' När kommer jag någonsin få uppleva det igen på en heltidstjänst? Svar: aldrig (okej, en av de där lediga dagarna är en kompdag... och den andra är en förflyttad ledig dag. men ändå. Ville ba skryta lite med det här med att jobba för komunen))

 

Men jag fick iallafall spendera min lediga dag helt ledig, utan att bli inbeordrad. suxäss. Mysfika med mormor och det där som jag missade sist när jag skulle va ledig och blev tvingad att jobba. Ja ä int' bitter.

 

Upptäckte dock i slutet av dagen att mitt visakort var spårlöst försvunnet. Och jag som precis skulle fynda ett par finfina sommarsnygga shorts! (som jag typ aldrig kommer använda eftersom jag inte trivs i shorts och är ful i shorts och känner mig obekväm och bara vill ta av mig dom. Går hellre naken än går i shorts!!) Anywho, så hade jag ju hittat ett par schyssa shorts för en billig peng och precis när jag skall betala upptäcker jag att visakortet och kökrkortet är böööööörta. Gött! Spänning i tillvaron. En oväntad överraskning (kategori:otrevlig).

 

Men Miss Klantig hade bara glömt det på jöbbet. Tur att jag inte hade fyra timmars ångest innan jag fick det helt bekräftat. (nivet tankarna som går: 'jahaaa, vem har nu snott mitt kort och levt loppan på mina surt förvärvade småslantar?? ja, inte är det jag iallafall. och jag som sparar vartenda öre till en resa. synd för mig')

 

Har nämnt henne förut, men tjejen jag hatar på friskis som jag hittade på instagram för ett tag sedan.... Jag har liksom kommit att hatälska henne ännu mer. Mer och mer för varje dag. Älskar henne mer och hatar henne mer, så jag antar att det blir någon slags plusminus noll i slutändan ändå, är kvar på samma nivå som innan. But you know, love to hate. Fast jag kan inte ignorera de facto att jag inspireras och taggas lite av henne (läs: hon är min gud). Så nu har jag kommit på att jag kanske, eventuellt, möjligtvis ska prova mig på sånt där prutteinpulver dom pratar om. (Nivet dom där som verkligen kan något om träning, hälsa och bygga muskler GA-DOUCHE.) Mest för att jag ska testa mig på att baka asnyttiga och assmarriga efterrätter och mellanmål och frukostar. Insåg sen att jag måste köpa typ en miljard olika smaker och typer av prutteinpulver. Och det är en djungel mina vänner. Djungel. Vet ni att det finns exakt sjukt mycket olika sorter, och märken, och smaker, och typer, och varianter, och blandningar? Jag har räknat dom själv. Och det ena är bättre än det andra. Eller neeeej, det är tvärrt om. 'Nähää, så är det inte alls det, för såhär bra är det här pulvret gjort på det här prutteinet och sådär dåligt är det om du använder det där prutteinet vid de där tillfällena. Bättre att använda denna variant istället.'  Jag blir trött, matt och svettig efter en kvart i pruttein-djunglen. Men känner ändå att jag vill prova lite. (Vad händer?? Jag har alltid hatat prutteinpulver och hånat folk som springer runt och förespråkar prutteinfakeassssspulver istället för vanlig mat, och jag har tittat snett på folk som flänger runt med sina shakezzz). Funderar lite på om jag har en skruv lös, om jag blivit knäpp eller om det kanske är helt okej. (men de är rätt snygga de där shakezzzzzen)

 

Är egentligen bara mest rädd att jag också ska bli en sån. En sån som springer runt med shakezz i fem olika färger, med fem olika pulver och tycker att det är den bästa uppfinningen sedan jojon.

So, be prepared gott folk. Snart kommer hon; prutteinpulvershakesförespråkar-Kerstin. Den dagen kommer bli ett mörkt kapitel i mina kommande memoarer. (eller jag kanske bara hoppar över det kapitlet och låtsas som att den perioden aldrig inträffade)

 

Väl mött

 

 

Alltså. Igår kväll tog jag äntligen tag i att ladda ner ett gäng P1 sommar-avsnitt. Nivet, folk postar på facebook och insta och talar om hur bra hens sommarprat från idag var. Och jag är oftast vääääldigt långsam och seg och efter och lyssnar sisådär ett halvår senare, så att catch up såhär veckan efter känns sjukt snabbt, effektivt och hippt av mig. Så, till saken. Jag börjar med Kristian Gidlunds sommarprat. Mest för att jag precis påbörjat hans bok och jag är tyvärr så trött på kvällarna att så fort jag öppnar boken så klipper ögonlocken obegripligt mycket. Och jag slocknar efter en halv sida. Dessutom hade jag ju genom olika sociala medier lyckats snappa upp att det skulle vara fantastiskt fint och tragiskt och tårdrypande och sorgligt och vackert. Och jag som aldrig nekar mig att gråta mig till sömns.

 

Men alltså. Killen hinner knappt presentera sig ordentligt innan jag börjar hulka och tårarna strömmar ner för min kind. Är så fruktansvärt känslig och blödig. Pallar inte. En kvart senare tänker jag: nu måste det ju snart vara slut, jag blir dehydrerad. But no. Som sagt, det hade bara gått en kvart och poden var ca 45 minuter lång. Mer tårar, mer ångest. Och för varje liten fras, varje litet avsnitt, varje liten hållpunkt i monologen så blir jag mer och mer desperat att leva livet som om att varje dag var den sista. Och mer och mer gråter jag. Vill sprigna hem till tanige lilla Kristian och krama om hono och säga att allt kommer bli bra. Att det bara skett ett stort misstag. Och dessutom veta att det var sanning. Jag önskar.

 

Åh så fint och vackert och sorgligt och hemskt och orättvist och fruktansvärt och jag vet inte ens om några ord räcker till.

 

Sedan inser jag att det är dessa människor jag möter varje jävla dag i mitt jobb. Hela tiden, överallt. Men jag tror att jag ändå inte riktigt fattar. Man måste liksom hålla en skylt framför mig, skrika i mitt öra att jag är dödligt sjuk, döende, jag kommer dö. Snart. Alldeles för tidigt. Jag dör och tynar bort. Långsamt. Hjälp mig.

 

Livet är jobbigt, livet är tugnt, livet är hårt och orättvist.

 

Och här sitter jag och lever loppan och beklagar mig över diverse triviala saker som att jag är för rädd för att åka utomlands själv. Gnäller över att jag tvingas jobba en hel lång dag när jag egentligen är ledig. Klagar över att jag bor hemma hos Mami och Papi över sommaren och förflyttats bakåt i utvecklingen.

 

Åh vilken fitta jag känner mig som. Som om att man liksom hånar de som har fått livet bortsparkat mitt framför ögonen på dem. Av någon annan. Trots att de liksom gjort allt, gör allt, för att få fortsätta njuta av livets goda. Av livet. Bara en dag till. Och snälla, en till. Bara en enda liten dag till.

 

 

Blödig tjej säger hej, nu ska jag gå och gråta lite.

 

Väl mött!

 

För ett par dagar sedan kom jag på det. Jag kom på lösningen på min livskris. Efter att ha skrivit ett långt och ångestfyllt mail till Sam kände jag hur frustrationen växte. Jag måste härifrån. Jag pratade med Malin och blev liksom återigen sugen på att skita i Norge och åka hem till Uppsala under hösten istället. Sedan kände jag att jag inte alls ville vara i Uppsala i höst heller. Jag vill bort.

 

Jag vill tillbaka till Indien, fast jag vill göra nåt nytt. Så kom jag på det. Varför skiter jag inte bara i allt vad jobb heter och åket till Nepal och dess kompisar runtomkring i höst istället. Tänk att vandra i Himalaya och luffa runt i Laos regnskog i mörkaste November istället för att sitta uppe i Tromsö och lära mig stickning på fritiden. Att hoppa bungyjump i Vietnam och ta dykcert i Malaysia istället för att träna på min sjukhusnorska när den första snön faller.

 

Avgjort. jag åker bort.

 

Karl gav mig diverse användbara tips och berättade allt om couchsurfin, vilket jag tyckte lät som ungefär världens bästa grej. Att bo hemma hos folk, sova på deras soffa, äta deras mat och ta del av deras kultur och kunskap. Antingen kommer jag bli våldtagen och rånmördad av något freak i ett hörn av sydostasien som ingen ens kan hitta med karta, kompass och GPS. Eller så får jag massor av me time och kan äntligen hitta mig själv. Eller så träffar jag en massa härliga människor från all världens hörn och har en fantastisk semester med sjukt mycket minnen. Eller så har jag bara två och en halv månads hemlängtan. Eller så blir det en fantastisk blandning av allt.

 

Just nu är planen helt klart att åka iväg. Jag vill bort bort bort och slippa vardag och tristess. Fast jag vet att jag är feg och jag känner på mig att jag kommer banga. Speciellt när jag liksom inte har någon jag planerat åka med. Men jag vill och jag måste. 

 

Research Asien börjar nu!

 

Väl mött