klyftigatankar

 

Alltså. Igår kväll tog jag äntligen tag i att ladda ner ett gäng P1 sommar-avsnitt. Nivet, folk postar på facebook och insta och talar om hur bra hens sommarprat från idag var. Och jag är oftast vääääldigt långsam och seg och efter och lyssnar sisådär ett halvår senare, så att catch up såhär veckan efter känns sjukt snabbt, effektivt och hippt av mig. Så, till saken. Jag börjar med Kristian Gidlunds sommarprat. Mest för att jag precis påbörjat hans bok och jag är tyvärr så trött på kvällarna att så fort jag öppnar boken så klipper ögonlocken obegripligt mycket. Och jag slocknar efter en halv sida. Dessutom hade jag ju genom olika sociala medier lyckats snappa upp att det skulle vara fantastiskt fint och tragiskt och tårdrypande och sorgligt och vackert. Och jag som aldrig nekar mig att gråta mig till sömns.

 

Men alltså. Killen hinner knappt presentera sig ordentligt innan jag börjar hulka och tårarna strömmar ner för min kind. Är så fruktansvärt känslig och blödig. Pallar inte. En kvart senare tänker jag: nu måste det ju snart vara slut, jag blir dehydrerad. But no. Som sagt, det hade bara gått en kvart och poden var ca 45 minuter lång. Mer tårar, mer ångest. Och för varje liten fras, varje litet avsnitt, varje liten hållpunkt i monologen så blir jag mer och mer desperat att leva livet som om att varje dag var den sista. Och mer och mer gråter jag. Vill sprigna hem till tanige lilla Kristian och krama om hono och säga att allt kommer bli bra. Att det bara skett ett stort misstag. Och dessutom veta att det var sanning. Jag önskar.

 

Åh så fint och vackert och sorgligt och hemskt och orättvist och fruktansvärt och jag vet inte ens om några ord räcker till.

 

Sedan inser jag att det är dessa människor jag möter varje jävla dag i mitt jobb. Hela tiden, överallt. Men jag tror att jag ändå inte riktigt fattar. Man måste liksom hålla en skylt framför mig, skrika i mitt öra att jag är dödligt sjuk, döende, jag kommer dö. Snart. Alldeles för tidigt. Jag dör och tynar bort. Långsamt. Hjälp mig.

 

Livet är jobbigt, livet är tugnt, livet är hårt och orättvist.

 

Och här sitter jag och lever loppan och beklagar mig över diverse triviala saker som att jag är för rädd för att åka utomlands själv. Gnäller över att jag tvingas jobba en hel lång dag när jag egentligen är ledig. Klagar över att jag bor hemma hos Mami och Papi över sommaren och förflyttats bakåt i utvecklingen.

 

Åh vilken fitta jag känner mig som. Som om att man liksom hånar de som har fått livet bortsparkat mitt framför ögonen på dem. Av någon annan. Trots att de liksom gjort allt, gör allt, för att få fortsätta njuta av livets goda. Av livet. Bara en dag till. Och snälla, en till. Bara en enda liten dag till.

 

 

Blödig tjej säger hej, nu ska jag gå och gråta lite.

 

Väl mött!