klyftigatankar

Kvällsprakitk igen. Jag gillar ändå att skrutta runt på avdelningen på kvällskvisten. Dela lite piller, ge lite injektioner, småprata lite med de härliga gubbarna innan det är läggdags, spana in FASS, you know.
KaHa står i läkemedelsskåpet med en tjej från avdelningen under som tigger till sig lite narkotikaklassade preparat. KaHa tar fram en ask med rosaröda piller och frågar om jag vill ha "sjuksköterskegodis". Det låter en aning creepy, men sötsugen som jag är på kvällskvisten tar jag mig en pastill. Godis och godis.. Njaa.. ytterst tvekis.
Frågar KaHa vad hon har lurat i mig, men hon hinner inte svara, för det uppstår en liten situation då tjejen från avdelning C inser att det ligger för många morfinpiller i asken!!! Samtdigt som en av mina favvoritgubbar ringer efter hjälp.
Skönt att KaHa lurar i mig massa konstiga piller. Kommer jag tuppa av innan kvällen är till ända? Vad har hon lurat i mig? Står dom där och fnissar i läkemedelsrummet nu? Är det ett sånt där härligt practical joke som dom kör på alla studenter? Lite furix så dom bli jääävligt kissnödiga på vägen hem, sådär så man nästan inte kan hålla emot. Eller varför inte en rejäl jäkla dos kortison, så att jag aldrig någonsinn kommer somna ikväll, kanske runt halv fem, men då är det ju nästan dags att gå upp igen. Jävligt moget, KaHa, jävligt moget!
Oroar mig in i det längsta, men precis när jag ska bege mig hem säger KaHa att det bara var lite salivstimulerande tuggisar.
Finns ju inget som slår lite salivstimulerare sådär på tisdagskvällen. Mumma!

Ball grej igen! Jag fick kolla på en PICC-line-inläggning.
En sån sjuksköterska ska jag bli. Som får sticka och skära ordentligt.
Ballt.

Imorgon är det mittbedömning, och jag är inte alls nervös. Nä, nä. (Det ska tydligen funka att intala sig själv saker sådär. I hope, I hope!) Hur ska dom kunna bedömma mig när jag knappt hunnit gjort nånting! Det kommer bli knasigt.
- Jaahaa, hur tycker du att punkt 5 och 8 har gått då?
- Eeh, joo alltså, jag har inte hunnit med dom än. Det har inte riktigt uppstått något tillfälle för det. Men jag är en jävel på insulin ska du veta! Och ringer och glukos med för den delen. För att inte tala om att blanda fortum och tazocin och ge det löjligt långsamt i SVP, samtidigt som man samtalar med patienten om vädret och bilkörning och andra vardagliga saker. Inte för att skryta, men det är jag såjävlabrapå!
(Jag är ganska duktig på att skriva ut blodprovsremisser också.
Fastdetkanjagintegörafrånmininlogg,såjagmåstegöradetfrånenriktigsjuksköterskasinlogg.)

På fredag ska vi julbaka, min bror och Sanna och jag. Åh, fyfan vad det ska bli gott! Knäck och snickers och winernougat och, och, och mintkyssar och, och, och lussebullar! Och kanske tillochmed lite pepparkakor. (Fast det är ju inte lika gott som det andra)
Mmm! Jag tycker om snask!

Nu är det sovdags och vampyrboksläsardags.

Väl mött

Låg i soffan och ville inte röra mig. Lotta skickade sms om en mysig vinterpromenad i håga. Vem kan säga nej till det? Det fick mig äntligen att ta tag i mig själv.
Så jäkla kallt.
Min termometer visade minus nio grader. Å andra sidan går den inte längre ner än till minus tio. Därför misstänker jag att det är kallare än vad jag tror.
Efter en stunds promenerande inser vi att det är riktigt, riktigt kallt. Charlott funderar på hur man ska gå till väga för att inte frysa om ansiktet. Jag inser att mitt tal blir långsammare eftersom mina muskler fastnat i ett och samma läge.
Vi går in på Maxi och jag inser att jag måste köpa mig lite juldekoration, stjärnor och ljusstakar.
Kommer hem. Kall som en isbit. Tänker att nu, nu ska jag göra det! Jag ska ta ett varmt, varmt bad.
Fyller upp badkaret med nittiofem gradigt vatten. Massor av skum. Stoppar ner mina isbitar till fötter och bränner sönder dom. biter ihop och lägger mig ner. Badkarspremiär. Mycket större än badkaret hos mamma och pappa. Det var jag inte helt berdedd på och höll därför på att drunkna. Kunde sluta illa.
Inser att jag är för rastlös och värmekänslig för långa varma bad.

Köpte mig en ljusstake, mossa och svampar och bär. Så nu har jag, en dag för sent förvisso, fixat iordning en mycket vacker advetnsljusstake. Jag är så himla nöjd.
Nu kan det bli december.
(måste bara köpa den där stjärnan och det där ljusklotet på maxi).





Väl mött

Idag är en bra dag! Första advent, jag tog mitt andra venprov i världshistorien och jag lyckades! Det kom blod, det kom blod, det kom bloooood!
Så jäkla skönt att bara släppa den nervositeten. Nu kan man vara lite stolt och kaxig och känna att man faktiskt kan det. Nu ska jag bara se till att jag har några brachypatienter nästa vecka, för då ska jag faktiskt fixa PVK! Måste ju ha hunnit gjort det under dom här veckorna. Jag ska, jag ska, jag ska klara det!
Idag känns äntligen som en bra dag. Tror jag. Fast paranoid som jag är tror jag ju bara att folk vill lura mig.
Anette tyckte jag var duktig och sa att jag kommer bli en BRA sjuksköterska. Jag är dock misstänksam. Hon vill nog bara vara snäll. hon ser att jag är sådär superkänslig och vet att jag kommer gå hem och lägga mig i fosterställning och gråta om hon inte säger jättejättejättesnälla saker. Så himla trasig tjej.
Inget självförtroende whatsoever.
Och nästa vecka blir det egna patienter. På ett sätt känns det bra, på ett sätt är jag så jävla nervös. Men då kan man sitta ner i lugn och ro och läsa på. Ingen som bara snabbt kör igenom cosmic och kardex och kollar proverna och man blandar ihop 3:1, 4:2 och 8:an. Vem hade ökat i neutrofila och vem hade taskigt Hb? Då kan man ha mer koll. Det känns bra.
Eller?
Då kommer ju allt ligga på mig... Och vad ska jag göra när det inte riktigt är något med dom? Tänk om jag får två som klarar sig en massa själv, som knappt har några injektioner eller dropp eller blod. Som bara väntar på sina middagsmediciner. Kanske har ett venprov som ska tas från venporten på morgonen... Kanske ska plugga på lite extra om cancer och strålning och cytostatika till på tisdag. Fast jag vet ju att jag inte riktigt orkar.

Sluta noja, jävla fjant!

Det är första advent och vi har inga ljusstakar och inga stjärnor. Jag får nog ta och plocka fram julbocken, men vart ska han stå? Ingen glögg har jag. Och inga lussebullar har jag bakat. Fick för mig att jag skulle vara nyttig, så jag åkte aldrig förbi Ica heller.. Får nog bli en isig promenad med lussebulle som mål. Eller bara åka hem till lotta och spela spel och dricka te och köpa dit nåt på vägen. Där har vi en bra idé.
Måste bara plugga lite först..
Hata teori när man har prakitk! Låt mig jobba ifred!

Väl mött

Skulle fixa biljetter.
Enligt fejjan och hemsidan skulle försäljning inte ske på blåkorset, utan på MedC. Och vart ligger det då? Jag googlar. Maja googlar. Jag kollar på min karta jag har över akademiska. Allt detta utan resultat. Läkarna har gjort det så lurigt som möjligt. Bara läkarstudenter ska kunna köpa biljetter. Snikna jävlar.
Majsan fixar biffen. Får en detaljerad vägbeskrivning av Gösta.
Vi kommer till sjukhuset. Psykiatrins hus. Vi ser ingång 14, ingång 15, ingång 17. Men inget MedC. Vart är detta? Det är lördag = rätt tomt och låst överallt.
Vi öppnar dörren till ingång 15. Och där sitter en affisch för PreKlin. Här måste det ju vara.
Men det är låst. Självklart. Man behöver ett Uppsala Universitetskort som är regitrerat på läkarlinjen. Det har ju inte vi. Vi går runt för att kolla om nån annan dörr är öppen.
Nej.
Men jag ser någon där inne som är påväg mot den första dörren. Vi springer dit. Hinner precis och får komma in. På en skylt står medicinarcentrum. Vi antar att det är dit vi ska. Vi möter två personer i trappan. Kommer upp till våning två. Där är ännu en dörr låst. Vi knackar och bankar. Inget händer. Hissen låter. Det kommer någon. En kille kliver ur, men hans kort fungerar tyvärr inte heller.
Vi bankar allihopa.
Att det ska vara så fruktansvärt svårt att få tag på biljetter till denna middag! Vi funderar på om detta är något slags test för att se om man är värd att gå på PreKlin. Man måste liksom klara av att komma in till biljettförsäljningen för att få komma med.
Synd för oss mindre begåvade.
Vi bankar lite till och sen kommer dom och öppnar.
Vi får äntligen tag på våra biljetter, och Majsan fick nästan av misstag två biljetter. Det hade varit fantastiskt! Men ärlig som hon är gav hon tillbaka den andra.

Så nu är det mindre än två veckor kvar tills det bär av, och vi msåte helt enkelt komma på en riktigt, riktigt bra outfit.
Problemet är ju det att det finns så många fel...

Lördagkväll på sjukhuset. Rätt mysigt ändå. Söndag morgon. Imorrn är det advent. Jag ska ha glögg och lussebulle!

Väl mött

Näe. Jag tänker vara en lat liten latmask idag och inte alls gå på spinning klockan tolv.
Jag ska vara duktig och göra skolarbete istället. Så det så.
För man ska inte tro att man kommer undan skolan bara för att man får gå upp i ottan och slita på en avdelning. Nä nä.  Att skriva vetenskapligt med källhänvisning finns det alltid tid för, och det är ju så himlans roligt!

Jag har fått antikroppar mot hepatit B. Det bör ju nästan nästan firas. JAg är så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. (Ok, hur störd är man när man står i köket och hoppar uppochner av lycka för att man har ett normalt immunförsvar och kan sticka sig på använda nålar utan att noja?)
Jag är knäpp. Men det visste vi ju sedan innan.

Har varit med om det ballaste hittills i mitt sjuksköterskeliv.
Fick vara med på inläggning av en subkutan venport. Ok, jag SKA, SKA, SKA bli op-syrra. Så är det bara. Eller så ska jag bara gå den där utbildningen så jag får lägga in picc-line. nånting, vadsomhelst. Eller så får jag bli läkare.
Jag är störd, jag vet, men jag vill verkligen skära i folk, se blod och inre vävnad. Ben, muskler, lever, hjärta, lungor. Det är ju så fruktansvärt jävla coolt!
Tänk om jag hade kommit på det när jag var fjorton. Då hade jag kunnat gå natur direkt, och fått 20.0 i betyg. Då hade vi inte suttit här i den glada ånger-båten. Då kanske jag hade gått.. säg T5 eller nåt nu. Hade ju varit asballt!
Försökte även sätta en PVK igår. Tre försök och jag misslyckades. Inte ett dugg nöjd.

Ikväll ska jag äta hemgjod pizza. MUMS!

Väl mött

Snöstorm! Jag gillar och jag gillar inte. Det är ju precis hur mysigt som helst när det snöar, men det behöver ju inte göra det och blåsa i hundraåttio när jag ska ut på vägarna och cykla! Det känns så himla onödigt.

Nurse Jackie förgyller min tillvaro. Imorgon ska jag också tipsa mina patienter om att röka på för att slippa illamåendet efter cytostatikakurerna. Funkade ju tydligen skitbra. Vi kan göra en bong av ett äpple och sätta oss i en ambulans. Verkar fungera strålande.

Jag blir så otroligt lycklig när jag har på min sprillans nya byxor och det första jag gör är att spilla pesto på dom.
Min kärlek till (den röda dessutom) peston kommer bli döden för mina kläder.
Varför föddes jag som världens klumpigaste människa för?
Jävligt onödigt.

Dessutom tror jag att jag håller på att få ögoninflammation eller nåt.
Igår kliade det satan. allergisk reaktion, tänkte jag, och duttade i lite livostin.
Idag när jag cyklade till ackis sved det satan under ena ögat. Inte bra tänkte jag.
Ikväll gjorde det ont, kändes svullet och kliade i andra ögat.
Jahaa. Ögoninflammation känns ju skoj att få sådär när man tröttnar på livet...
(Jag vet ju att det inte är någon inflammation, men jag kan inte låta bli att vara lite dramatisk..)

Imorrn ska jag tamigfaen sätta en PVK och sen ska jag kolla på en SVP-inläggning.
Boyyackachaao!

Väl mött

Yay!
It never ends!
Biljetter till Preklin har släppts, så även temat för kvällen. Nu skall en bra, rolig, klurig och framförallt fager utklädnad kluras ut och fixas. Det ska nog gå bra. Om man spånar lite, och spårar lite.

Vi ska dessutom köra en favorit i repris och fixa en myspys-knytkalas-julbord! Det kan inte bli annat än en succé! Snart december och det kommer ju bli en total mysmånad. Baka, fika, glögg, film, mys, ljus och julklappar. Och vinter. Jag längtar hem till huset. Sitta i soffan vid julgranen. Dricka glögg och äta en massa hemmagjort julgodis. Framförallt knäck!
Luciamyset efter Preklin kommer ockå bli sjukbra!
Kolla på gamla julkalendrar, dricka glögg, baka lussebullar och knäck. Frossa och sitta vakna hela natten i pyjamas. Fantastiskt. Jag längtar så jag nästan spricker. Jag önskar att jag hade en OnePiece. (Då hade jag även kunnat klä ut mig till en (felaktig) kromosom)

Mycket besviken på träningen idag. Den gav liksom nada. Det är därför jag gillar torsdagarna, det blir mer"jag är så trött så jag tror jag dör" då. Det är ju precis så det ska va.

Om en vecka är det dags för mittbedömning. Det är ju tur att jag inte börjar småskaka och orora mig redan nu. Så jävla nojig tjej. Världens sämsta självförtroende. Men helt ärligt. Vem släpper ut mig att jobba med människor? Egentligen.

Väl mött

Ps: Jag har hört att det är OK att ångra sig. Tack för det.
Ps 2: Jag måste hitta en dejt till Maja. Det är jag tydligen skyldig henne... True that!

Morgon. Klockan ringer 05.20
Underbar tid. Har jag alltid sagt.
Mullvad i badrumsljusets starka lysrör.
Men nu! Yoghurt och en kopp te och toppen är snart nådd.

Något igår fick mig på topp tillslut. En kombo av allt. För dagen började ju inte skitbra. Förstår på något sätt vad Kajsa menade, men kan inte riktigt sätta fingret på det. Skit samma. Jag orkar inte haka upp mig på småsaker.

Ska tydligen va med på nollningen i januari. Trodde det bara skulle bli en fyllegrej, man går med på det mesta och allt låter skitbra! Sen är det måndag morgon en vecka senare och man känner... Njaaa, kanske itne ändå. Men ibland är ju folk bestämda. Det kommer iochförsig bli alldeles fantastiskt roligt, som vanligt.

Åh jag blir så glad, glad, glad när det känns som vinter på riktigt!

Väl mött

"Hej, är det Niklas?
Hej.. Ja, jag fick ditt nummer av sångaren. Jag ringer för min kompis. Hon är inte skitsnygg, men tycker att du är ashet."
Tack, tack, tack, tack.
Min bror är så himla snäll!
My favourite wingman.
Personalfest och redan innan galejet drar igång ser jag en vacker man jag inte sett förut på IKEA's personalrestaurang. Dessutom har han en såndär besöksskylt på sig.
Han kanske är en av dom som bygger den där scenen det snackas om...
Lite senare:
Vi sitter äntligen till bords och väntar på maten. Sharare tittar till vänster och ser basisten i det stundande bandet. Jag ser inte, för bakom basisten går trummisen, han som är så snygg-så-man-vill-dö. Hon säger, väääldigt sarkastiskt, "ahahah, snyggt band dom har fått tag på då!!!" och syftar på basisten. Ytliga som vi är. (Han var verkligen, verkligen inte snygg, den där basisten. Det brukar ju va så när killar är en sisådär fjorton och ska bli rockstjärnor. "Jag är snyggast så jag är sångare!" sen går det i fallande ordning och sist kommer basisten = den fulste killen i kompisgänget...) Jag råkade nämna för min bror att jag tyckte att trummisen i bandet var det snyggaste jag sett på länge och han såg det tydligen som sitt mission. han lyckades göra bort mig ungefär hundrafemtio gånger under kvällen..
ÅÅÅÅÅH! hanvarsåsnygghanvarsåsnygghanvarsåsnygg! JagTrorJagDör!

På väg hem mitt i natten och jag ser, tvärtt emot igår, fram emot att sitta och snacka skit vid hemkomst mitt i natten. Jag, Olov och Immanuel. Olov viker av strax innan vi når huset. Jag får uppmaningen att höra av mig om Immanuel är hemma, vilket är vääääldigt troligt eftersom klockan inte ens är två och Immanuel skulle till flustret och skaka rumpa hela natten... Jag ser från långt håll att ingen är hemma. Det är mörkt i alla fönster utom där min nattlampa lyser. Faaan! Jag som såg fram emot kökshäng med tedrickning och skitsnack! Det ble jag, datorn och världens största vattenflaska.

Jag ska upp och jobba imorrn.

Väl mött

Ibland (ofta) undrar jag hur fan jag tänker. whywhywhy?!
Och framförallt undrar jag hur andra människor tänker.
Blir arg och irriterad, trots att jag verkligen inte borde. Det finns ingen anledning alls. Och jag har haft jättejättekul.
Men det finns små små saker som stör mig. Sådant som man först tyckte va bra. Nu såhär lite efteråt inser jag att det kommer sluta dåligt. Det kan inte bli bra. Eller?
Åker hem med vingliga, men ack så bestämda tramptag. Rullar snabbt ner för backen, svänger och hoppas att jag inte ska sladda, ramla och slå ihjäl mig. Det är halt sådär mitt i natten. Fantiserar hela vägen om en tom lägenhet. Ser det framför mig. De mörka fönstren, bara lilla lampan i mitt rum som lyser mysigt.
Cyklar på bron över stora vägen. Ser en av alla de söta hararna som hänger här. Han hoppar på sidan av cykelbanan.
Stannar. Tittar på den. Han är så söt. Det ser på något sätt så härligt ut när han skuttar omkring, mitt i natten, på det tunna snötäcket på marken. Det kommer en till, lika söt hare, och dom skuttar iväg. Tävlar. Jag vill också va en hare. Varm i sin tjocka päls och bara kunna skutta iväg, vart jag vill. Hoppihopp iväg för nu var det tråkigt här!
Kommer hem. Låser cykeln. Tittar upp. Det lyser i köket och vardagsrummet. Det är folk hemma.
Upp för trapporna. hoppashoppashoppas! Känner på dörren. Öppen.
Massor av skor och jackor. Folk i soffan. Lappar, kaffekoppar, vinglas, godispapper, chips, tallrikar, ölburkar. fanfanfan! Jag som ville vara själv och vara bitter.
Människorna försvinner rätt fort. Jag, bror och Immanuel kvar. De diskar, jag kollar på och äter avokadomacka och dricker vatten. Äter dadlar. Vi snackar en massa skit och jag inser att ett slag är vunnet. Jag är inte ensam om vissa tyckanden! Nu vet jag hur det ligger till. Jag kan leva med det, ett tag till iallafall.
Men jag vill fortfaranade bara hoppa iväg som en liten liten hare.

Väl mött

Somnar. Som vanligt längst ut på kanten sådär så jag nästan trillar ner på golvet. En liten kropp i fosterställning, ihopkurad som en liten boll, i en alldeles för stor säng. Får plats fyra. Kan ligga på bredden.
Vaknar. Ligger mer raklång, men fortfarande med halva kroppen utanför sängen. Sträcker bara på pekfingret för att stänga av väckarklockan.
Bäddar. Bara en liten del av sängen som behöver bäddas. I den stora, stora sängen finns två täcken, men bara ett som används. Fyra kuddar men maximalt utnyttjas två. Jag och min följeslagare Malin. Ensama i den stora sängen. Vi går näsan vilse ibland.
Sad but true, Sad but true
Frukost. Dricker apelsinjuice och löser UNT-korsord. Någon rycker i dörren. Klockan är kvart över sju. Dörren låses upp. Någon kommer hem, har precis gjort en walk of shame.
Jag är inte ett dugg bitter. Inte alls.

Här ska drickas vin!

Väl mött

Alltså.
På torsdagar är det sedvanligt slagsmål mellan mig och min bror. Det är så fruktansvärt jävla skitjobbigt, men man gör det. Och man tar i från tårna och svettas sönder. När man går där ifrån, förlåt: släpar sig därifrån, är man halvt död och vet inte vart man ska ta vägen. Under passtes gång vill man kräkas, svimma, spy, ge upp och gå hem.
Detta är några av anledningarna till att jag varje gång är lika tveksam till om vi verkligen ska gå. (Ibland kan jag komma undan med några riktigt dåliga ursäkter av typen: Jag är bakis!! och det är så synd om mig, buäähäää)
Dock kör man ju gärnet när man kommer dit. Jag tänker inte gå på ett pass och mesköra. Då kan man faktiskt lika gärna sitta hemma i soffan, kolla på Vampire Diaries, dricka te och käka popcorn, right? Så jag blir lika förvånad varje gång (jag borde ju lära mig att sluta vara förvånad), över ett gäng killar som ALLTID latar sig genom passet.
Det ska vara 75 minuter outhärdlig svettning! Det kallas träning och ger kondition och muskler.
Så det så!
Fast jag måste ju erkänna att det känns bra att vara en liten tjej som slåss mot en stor kille och orkar mer än denna lata bunt av "riktiga män". Jag får liksom lust att skaka om dom och skrika: TA I FÖR I HELVETE ANNARS FÅR DU INGEN GAINOMAX EFTER PASSET OCH DÅ KOMMER DU SE ÄNNU MENLÖSARE UT!

Kontentan av detta utbrott är alltså att ska man gå på boxning får man fan ta i! annars finns det vattengympa!

En parantes när vi ändå snackar slagsmål.
Efter dagens pass har jag insett att tandskydd vore på sin plats, eftersom jag råkade bita sönder tungan, och Olov blöder näsblod.
Det är så det ska se ut när man är klar!

Väl mött!

Jag tror faktiskt att jag kan stressa ner nu. känns som att jag kan klara av det här.
Idag var det jättelugnt fram till vi åt mat. Det hände NADA! och jag höll på att avlida av tristess.
Men efter middagen var det än det ena än det andra. Fast inge superskojiga saker direkt. Rätt seegt att gå som uska, men det är bara imorrn kvar sen är det nurse för hela slanten.
Kan gå bra.
Ska gå bra.
Måste gå bra.
Kommer gå bra!
Jag får ju för fan ta och skärpa mig!
Idag har jag tillochmed bevisat för mig själv att jag pallar att sitta med när en jättesjuk patient gråter och tycker att allt är värdelöst.
Jag har klappat en patient på ryggen och hjälpt denne att tömma magen åt fel håll.
Börjar vänja mig vid dethär nu. Pallar med det mesta.
Men jag vill sätta nålar, dropp, ta prover, blanda mediciner och sånt skoj ju! Nu, nu, nu, nu!
Framförallt! Jag vill ju tvätta och lägga om sår.. I like.

Borde kanske repetera lite sånt där. Typ medicinsk teknik och leka lite i puclas. Kanske. Om jag orkar.

Väl mött

Har haft min introdag på onkologen idag.
Imorse klockan åtta var jag i skolan för att få en kort intro till uppgifter som ska in, få inlogg till cosmic och så vidare. Våran kliniska adjunkt var vänlig nog att återigen berätta att vi självständigt ska ha hand om två egna patienter efter två veckor. Ha hand om ALLT.
Jag känner hur allt bara faller. Jag darrar, kan inte andas. Det snurrar.
Jag är så in i helvete nervös. Hur ska jag klara av det här? Just nu är jag ett riktigt nervvrak. (med risk för att låta överdrivet fdramatisk) Det handlar om folks LIV!
Och där sätter om mig. En 21-årig nolla som tror att hon kan bli sjuksköterska. En klant och slarver. Vad kommer gå rätt under dessa veckor?
Det värsta är att jag tänker så mycket på att jag är nervös att jag glömmer bort att tänka på att jag ska lära mig saker, få ut något av det här och faktiskt träna på det som jag inte har gjort och inte kan. Mitt dåliga självförtroende borde ju verkligen inte visa sig nu. Det kommer himla olägligt. Jag borde bli lite överdrivet självsäker.. Eller kanske bara säker och duktig och kunna saker.
Som martin sa: Fake it 'til you make it
Jag ska försöka peppa mig själv en hel del så jag är redo imorgon.

Det är världens kukigaste väder ute. JAg hatar regn. Det är det värsta av det värsta av det värsta! Det får endast regna på natten, när jag inte ska vara utomhus, och det får gärna blixtra då också. För det är så himla mysigt.
Det får ju inte regna när jag ska cykla till och från skolan/jobbet/stan/vänner/vart-jag-nu-ska. Speciellt inte när det är november, iskallt och borde SNÖA!
Det är mitten av november. Jag vill ha snö!
snö snö snö snö snö snö snö snö!

Nu ska jag deppa över vädret och gråta lite över min osäkerhet och nervositet.
Äta krabbelurer (för det är så jävla gott!!), koka mig en chailatte och sedan krypa ner under en filt i soffan och kolla på film! SÅDETSÅ!

Jag jobbar kväll  imorrn and I like it!

Väl mött

I fredags satt vi halva klassen och drack vin och var berusade och glada. Vi kommer på idén att gå på bio. Vi bokar en massa massa biobiljetter till söndagen. Idag var det fyra som ville gå. Vi är så bra på att planera och GÖRA våra planerade saker!
Men vilken film! The social network var faktiskt riktigt, riktigt bra! Älskar att Mark har aningens sociala problem. Men det är ok. har har ganska många vänner nu. (Och några ovänner, men det är oväsentligt)
Det är ju helt sjukt. Facebook är ju faktiskt världens grej. Har man inte facebook så finns man inte. Så är det. På riktigt.

För en tid sedan såg jag en gamal klasskompis vingla omkring på en cykel här i Uptown. Men jag var inte helt hundra på att det var han. Det hela gick mycket snabbt (som man brukar säga). Men igår fick jag det bekräftat.
Carl-Henrik Tibblin bor i Uppsala. Jag måste försöka komma i kontakt med karln, stämma träff och snacka gamla minnen och en massa skit.
problem 1: Han har inte facebook. (och nu har vi ju lärt oss det, han finns alltså inte...)
problem 2: jag har itne hans nummer och jag och Sara vet inte riktigt vem som kan ha det.
Time for research!

Imorgon börjar praktiken.
Jag är löjligt nervös. Det kommer bli så himla himla intressant och spännande och roligt och jobbigt och svårt och allt på samma gång! Jag kommer vara så trött på dagarna och noja över alla jobbiga inlämningsuppgifter och doningar. Men framförallt kommer jag ju bli helt osocial. Gå upp överdrivet tidigt och vara jättetrött när jag kommer hem. Kul liv.

Efter denna helg har jag kunnar konstatera:
- Det finns många tveksamma människor.
- Folk beter sig märkligt.
- JAG är en ytterst tveksam människa.
- JAG beter mig märkligt.
men jag vet vad jag vill!

Väl mött

Efter några dagar av massiv ångest över PM-kompletteringar är jag äntligen klar.
Godkänd på all teori i T3. Nu är det bara 6 veckors praktik! Dock med massa inlämningsuppgifter och fetingtentan i januari. Men what to do. Dessutom måste jag träna på de där kliniska examinationerna, meeen det fixar man ju på praktiken.

Idag hade vi kroppssammansättningsseminarium. Jag var så nöjd i morse, men efter att ha ställt mig på bioimpedansmätaren insåg jag att alla mina värden blivit sämre sen för ett halvår sen. Inte riktigt OK.
Men jag är inte den som är den. Jag ska sörja min unga kropps förfall med en massa vin ikväll.

Först ska jag dock svettas få friskis och basta ihjäl mig tills jag ser ut som ett russin. GÖTT


Väl mött.

Har iallafall oppponerat klart nu, tycker jag.
Har strukturerat upp en lista på alla inlämningsuppgifter under VFU:n
Har inte tvättat, men vaknade av att min bror var duktig.
Har inte kompletterat PM, men sitter med det framför mig.
Borde även kolla in den där webbföreläsningen om EPJ och läsa in mig lite på cancer och cytotstatika.
Borde handla eftersom kylskåpet börjar bli aningens tomt. men det betyder att jag måste cykla genom alla snödrivor. Jag orkar inte.
Just nu känns allt lite lätt jättejobbigt.
Jag borde helt enkelt bara sätta mig på hojen och handla mat och sedan sätta mig och plugga, så att jag kan vara någorlunda ledig i helgen.

baaaaah!
borde kanske inte alls vara så himla nöjd över att vara student.
Jag har ju faktiskt bara 500 kronor kvar denna månad och jag har ingen som helst aning om hur detta gick till..
Tur att jag redan har ett (ehum TVÅ) träningskort, en massa böcker och en massa TE. Jag KAN leva snålt om jag bara vill! (Men det vill jag ju inte)
Och jag vill dansa loss på stans bästa dansgolv ikväll. Inget slår norrlands på onsdagar. Faktiskt.
Men jag skulle ju vara duktig!

Väl mött

Hade grupptenta och litteraturseminarium igår.
Jag pallar inte att sitta i en grupp på tio personer där ALLA har läst världens sorgligaste bok och berättar om hur någon dör i olika takt. Jag fixar det inte. Sitter med gråten i halsen och vill samtidigt skämta bort allt. Inte OK. Blir ju deprimerad resten av dagen. Hur ska det gå nästa vecka när jag ska omringas av döende personer? Jag kommer bli uttorkad av alla tårar.

Kom hem i lagom tid igår (över en timme tidigare än vi skulle ha slutat, tjohoo!) och beslöt mig för att ta en halvtimmes tupplur. Och vipps så blev en halvtimme visst TVÅ och en halv timme. förstör min nattsömn,

Inatt drömde jag förövrigt att vi inte klarade grupptentan. Att vi var tvugna att göra om den. Inte helt OK. Drömde dessutom att jag var på vämlands och det var jättejättejättejättetråkigt, så jag beslöt mig för att slå världsrekord i simning istället. Och jag lyckades typ. Sen blev det överfullt med folk i bassängen och någon simmade runt och försökte dränka folk. Några blev dränkta faktiskt. Sen blåste det jättemycket så ett av kyrktornen rasade ner. Massa folk dog. Jag såg allt från min jättehögt belägna balkong.

Har nu suttit och läst igenom mitt PM och kollat in vad jag ska komplettera. Jag fixar ju inte kritik alltså. Känns typ som att hela PMet måste göras om. BAAAAH!
Och så ska jag själv opponera på ett PM. Men vad ska jag opponera på? Det var ju kanonbra! Well done, Elin!

Kanonkväll hos Lotta igår med te och hembakta kanelbullar. MUMS!
Och vi kan åter konstatera att folk mår inte bra., Speciellt inte 18-24-åringar vars föräldrar fortfarande diskar deras disk, städar deras lägenheter, tvättar deras tvätt, betalar deras lägenheter för att dom inte orkar ta sig i kragen och skaffa ett jobb och åker sex mil enkel väg för att ge dom frukost!
Vad är det för fel på folk?? Man vet liksom inte om det är ungjävlarna eller mongoföräldrarna som är värst.
Hur som. Mina måndagskvällar är härmed bokade. Kl 20.00 sitter jag klistrad framför Ung och bortskämd.

Väl mött

Jag har länge funderat på varför folk sover med pyjamas. Är det bara jag som blir oliiiiidligt varm och svettig när jag sover? Jag och bror har ju dock kommit framtill att vi har genitiken emot oss  när det gäller svettkörtlar, Tack Pappa!
Eller egentligen har jag nog feber varje natt eftersom jag först är fruktansvärt varm, kastar av mig täcket och sedan vaknar av att det är isande kallt och kryper in under dubbla täcken.
Men nu har jag kommit på varför folk använder pyjamas.
För i denna lägenhet är det fruktansvärt kallt. Jag ligger med dubbla täcken och raggsockor och fryser. Inte OK.
Igår kom jag på den briljanta iden att sova med mjukisbyxor - liite för varmt.
Kontentan av detta test är alltså följande:
Jag behöver en pyjamas.
Något varmt att sova i under årets kalla vintermånader då dombron tycker att det är överskattat att sätta på värmen i lägnehterna. - men plagget får ju inte vara mjukisbyxevarma.

Pyjamasjakt börjar nu!
Men känner jag mig själv rätt kommer jag inte köpa någon. Inte ens leta.
Jag kommer fortsätta frysa och värma min värmekudde varannan timme för att hålla värmen i vinter.

Väl mött

Iblnad blir jag så fruktansvärt irriterad på mig själv.
När jag får för mig saker.
Saker som inte har någon som helst stabil grund.
Tankar och funderingar om exakt ingeting.
Sånt där som man ibland bara vill skjuta sig själv för att man FATTAR verkligen inte varför man ens tänkte tanken.
Ibland (Ok, ganska ofta) är jag ju bara totalt mongo.
Så. Nu vet ni det.

Tack och adjöss.
Nu är det Big bang theory! I löööve!

Väl mött

Drömmer på morgonkvisten, när jag znoosar som bäst, mardrömmar om att försova mig. JAG FÅR INTE MISSA KTC!
Vaknar med ett ryck och inser att jag faktiskt nästan försovit mig. Med andra ord blir det ingen frukost.
Min mage och jag är ovänner hela förmiddagen. Hon vill ha frukost, men får bara ett äpple framåt tiotiden.
Kurr och panikkänslor i magen.

När jag kommer hem och ska vara duktig och plugga somnar jag nästan. Jag bestämmer mig för att ge efter för de tunga ögonlocken.
Lägger mig tillrätta i sängen, påklädd och med täcke och fryser ändå! Kom igen Dombron! sätt på värmen!
Hursom. Jag ställer väckarklockan och somnar på två röda. Vaknar och stänger av väckarklockan och sover gott i två timmar till.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Nu kommer hela kvällen/natten/morgondagen bli förstörd för min dygnsytm är helt off.

Plugga hepatit. Läser om patologi och behandling. Mediciner står uppradade i boken. Jag slår i FASS och inser att även dessa mediciner, precis som antiepileptikan, inte finns tillgängliga längre. De är avregistrerade.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som är lite petig, men det skulle va skönt att lära sig namn på läkemedel som faktiskt används. Känns inte jätteviktigt att kunna en massa gamla, som blev avregistrerade 1953...
Tack Nils Grefberg för att du är så up-to-date!

Väl mött.

En kort liten hemlis.
Jag har kommit på meningen med livet.
Helt och på riktigt.
Det är att dricka te och inte göra ett jota.
Jag kom på en hemsk tanke. Jag har ju gått å blitt en sån som dricker mjölk i teet alltsomoftast.
Och det är gott.
Men hur ska det gå iframtiden när jag kommer separera från han som förser mig med mjölk?
För jag vet ju att jag inte köper mjölk. För jag dricker inte mjölk.
Jag kommer sitta i soffan och vagga fram och tillbaka. Lite lätt mjölkabstinens.
Jag har blivit en mjölkjunkie.

Väl mött