klyftigatankar

Nivet när man gå på stan, och så möter man halvskum, okänd man i medelåldern som man bara känner igen sådär fruktansvärt mycket. Och man kan bara inte komma på varför.

Man vet att man pratat med karln, typ. Skulle kunna va nån som skojja till det lite i kön på ica en gång, skulle kunna va en busschaufför, skulle kunna va han som hänger i tvättstugan. Men så ser man för sitt inre hur man brukar se karln le på något löjligt vis. Man vet att man brukar se den här okände mannen när han är glad och trött och slut och lycklig. Och svettig! Hah. Just det. Det är ju han som brukar gå på mitt spinningpass.

 

Den känslan. Det är tamigfan den bästa känslan jag vet.

 

Jobbar ner flexen. Måste komma ner på noll innan 13 juni. Känns omöjligt. ÄR omöjligt. Men kan iallafall försöka minska det lite till. Jag hoppas och tror att jag kan. Orka att jag hittills har jobbat 7,38 timmar GRATIS åt landstinget. (och då har jag redan tagit flexledig 10 timmar här om natten och gick 2,5 timmar tidigare idag) Man ba: jatack! Jag sliter gärna lite extra, och det gratis, när jag redan spenderar så extremt lite tid utanför sjukhusets väggar. skjutmig. Räknar ner dagarna!

 

Trände för första gången sedan innan Indien. ÄNTLIGEN! (obs: räknar ej spinningpassen jag har lett sedan jag kom hem eftersom det ej har varit frivilligt utan mer ett nödvändigt ont, men väl svettigt och jobbigt) Men nu är jag tillbaka, hoppas jag. Hoppas att motivationen och den härliga känslan skall hålla sig vid liv så jag orkar, kan och vill fortsätta. bla bla bla, klart som fan jag fixart!

 

Det känns som jag har helg, men det är fyra dagar tills jag blir ledig. Och de två dagarna skall jag spendera på utbildning inför nya jobbet. lovelife

 

väl mött

Har haft en sån där fantastiskt ledig dag som man bara kan ha på en ledig söndag i Maj. Går inte att njuta på ett sådant sätt någon annan gång. Vaknade, helt obakis, och låg och drog mig en stund (det faktum att jag låg vaken och lyssnade på snark och snusning och stirrade i taket och väntade på John Blund till klockan fyra kan vi ignorera). Hängde vid ån med världens finaste Nora hela dagen. Låg i solen och njöt av att det brände i ansiktet, på benen, på armarna. Åt jordgubbar och hade inte ens söndagsångest. Tänkte inte ens på att åndagen väntade runt hörnet. Livet. Är. Så. Jävla. Värt. (ibland)

 

Sen kom magknipet tillbaka. Sedan jag kom he från indien har jag tilloch från haft konstant ont i magen och magknip. Nu har det eskalerat och varje gång det kommer en attack måste jag ligga i fosterställning och graviditetsandas. Kult. Hej parasit! Men jag orkar inte bry mig. baaaah!!

 

Sen kom ångesten tillbaka. Den där framtidsångesten om vad jag ska göra kommande 12 månader eller vad det nu kan bli. Vet inte om jag vill till norge när allt kommer omkring. Mest kanske jag är rädd för att åka iväg och göra något okänt. Fast egentligen känner jag mest att jag kanske inte vill egentligen. För jag tror att jag bara komer jobbajobbajobbajobba dygnet runt i två månader och springa runt och inte trivas, inte fatta vad någon säger och inte kunna göra det jag vill på fritiden. Nämligen hänga på friskis samt umgås med mmina underbara. Dessutom undrar jag om det slitet liksom är värt pengarna? Har ju det rätt gött ekonomiskt ändå med delad lägenhet osv osv osv. Och då kommer vi till fråga och fundering nummer två; vad ska jag göra då? Kan ej och icke komma tillbaka till Annika och fråga om jag får jobba. Det vill jag samtidigt som jag inte vill det. Vill göra nåt nytt. Kan bo kvar hema hos mamma och pappa och jobba kvar i kommunen kanske?? Tjänar bra och betalar nad i hyra. Förstår vad folk säger och kan gästa på friskis och det är nära till Uppsala. en dom kanske inte vill ha mig. Fast det vore ändå kult att åka iväg och bara tjäna en massa pengar.... (som jag ska lägga på vaddåå...??)

 

Förstår inte vad den här extrema beslutsångesten kommer ifrån. Vet aldrig vad jag vill göra. Aldrig. Ville åka till norge för att tjäna pengar, för att det är något "man ska göra" som sjuksköterska. Fast nu vet jag itne om jag vill. För jag kan nog tjäna och spara pengar till resa/lägenhet/såkrafs även här. Och lets face it. pengar är inte allt. Även om det hade varit slit och jobbjobbjobbjobb i typ två ånaders tid så blir jag asdeppig på den tiden. Blir ju för fan apatisk av att jobba fem dagar i rad.....

 

Det här går inte. Får sova på saken och rådgöra med alla mina persnliga terapeuter och rådgivare.

 

Och vad gör vi med lägenheten? För även om jag hatar den så har vi ett speciellt förhållande, lägenheten och jag!

 

Väl mött

 

 

Alltså, när jag jobbar natt är jag typ en hemsk människa. Vi har hur lugnt som helst, inget att göra och vi liksom hoppas på att det ska häna nåt. Det är inte riktigt okej, och vi är alla liak sjuka i huvet och gillar när det händer saker. Vilket i praktiken betyder att nån patient blir dålig, för det är då man får nått att göra.

 

Jag kommer somna.

 

Har under de senaste dygnen varit fruktansvärt arg och ledsen, glad och lycklig, misserabel och besiken, nöjd och glad. Har liksom bytt humör en gång i kvarten och sedan ångrat mig. Jag misstänker att dessa humörsvängningar dels beror på att jag inte fått i mig den mängd alkohol jag önskar och att jag inte haft möjlighet att leka 16-åring på festival sedan i söndags (typ). (Misstänker även att det har att göra med mina vanliga humörsvängningar och obeslutsamhet. Men helt ärligt så pallar jag inte längre, men jag har inget bättre alternativ.... eeh)

 

Och hur mycket jag intalade mig att jag är för gammal för valborg och jag är vuxen nu så funkade det inte. Eftersom valborg är så jävla roligt, hela tredagarsgrejen, så vill jag inte släppa det. Och även fast jag jobbar så vill jag inte släppa det. Har argt, besviket och bittert cyklat genom stan till och från jobbet och sett alla fulla jävla ungdomar (borde de inte ligga hemma och sova, vet deras mamma om vad de pysslar med??) och intalat mig att det kommer va så himla skönt att slippa vakna sådär fruktansvärt bakfull och inte riktigt minnas vad man sa och gjorde dagen innan. Har argt, bittert och besviket tittat på alla bilder över hur kul alla andra lediga själar verkar ha haft det under valborg. Parken, frukosten, galoppen, grillen, kvällen och dagen efter. När alla andra glassade bort bakfyllan i solen låg jag och sov i min säng med fördragna gardiner, öronproppar och ögonmask. Utan att ens vara inärheten av att känna mig bakfull. Hurra för mig.

 

Nästa år tänker jag vara ledig på valborg. Punkt.

 

Väl mött