klyftigatankar

 

Alltså, när jag jobbar natt är jag typ en hemsk människa. Vi har hur lugnt som helst, inget att göra och vi liksom hoppas på att det ska häna nåt. Det är inte riktigt okej, och vi är alla liak sjuka i huvet och gillar när det händer saker. Vilket i praktiken betyder att nån patient blir dålig, för det är då man får nått att göra.

 

Jag kommer somna.

 

Har under de senaste dygnen varit fruktansvärt arg och ledsen, glad och lycklig, misserabel och besiken, nöjd och glad. Har liksom bytt humör en gång i kvarten och sedan ångrat mig. Jag misstänker att dessa humörsvängningar dels beror på att jag inte fått i mig den mängd alkohol jag önskar och att jag inte haft möjlighet att leka 16-åring på festival sedan i söndags (typ). (Misstänker även att det har att göra med mina vanliga humörsvängningar och obeslutsamhet. Men helt ärligt så pallar jag inte längre, men jag har inget bättre alternativ.... eeh)

 

Och hur mycket jag intalade mig att jag är för gammal för valborg och jag är vuxen nu så funkade det inte. Eftersom valborg är så jävla roligt, hela tredagarsgrejen, så vill jag inte släppa det. Och även fast jag jobbar så vill jag inte släppa det. Har argt, besviket och bittert cyklat genom stan till och från jobbet och sett alla fulla jävla ungdomar (borde de inte ligga hemma och sova, vet deras mamma om vad de pysslar med??) och intalat mig att det kommer va så himla skönt att slippa vakna sådär fruktansvärt bakfull och inte riktigt minnas vad man sa och gjorde dagen innan. Har argt, bittert och besviket tittat på alla bilder över hur kul alla andra lediga själar verkar ha haft det under valborg. Parken, frukosten, galoppen, grillen, kvällen och dagen efter. När alla andra glassade bort bakfyllan i solen låg jag och sov i min säng med fördragna gardiner, öronproppar och ögonmask. Utan att ens vara inärheten av att känna mig bakfull. Hurra för mig.

 

Nästa år tänker jag vara ledig på valborg. Punkt.

 

Väl mött