klyftigatankar

Har i säkert, minst, tre hela dagar velat ringa till min mamma. Känner ett starkt behov av detta, men jag har ingen aning om varför. Saknar min mamma. Plockar upp telefonen, börjar slå numret. Sen inser jag att hon är på andra sidan jorden och är typ okontaktbar. Jävla skit!
Vem ska nu ge mig goda råd om mitt extremt dyra gardinköp och alla nya saker jag msåte köpa för att matcha mina nya gardiner? Vem ska nu stötta mig i min panik över att prakitken börjar imorgon? Vem ska jag tala ut med när jag har haft en skithelg på jobbet? (okej, egentligen har jag inte haft en skithelg på jobbet, det är bara det att jag mår så jävla psykist dåligt när spädbarn är alldeles för sjuka. Orättvist!)
Skit i det, jag är en vuxen kvinna (yeah, right!) som klarar sig själv. Har ju mammas bil, får nöja mig med det kanske...

I lördags när jag skulle sova var det någon dåre i huset bredvid som hade fest och hade massa blinkande lampor så det lös över hela himlen. Jag blev nyfiken, smög fram till fönstret, men det hela slutade. Väl tillbaka i den varma sängen börjar det blinka igen. Fram till fönstret, och det slutar. Tillbaks i sängen. Det börjar. Ligger kvar och tittar. Funderar på om det kan vara någon som skjuter upp raketer? Man vet ju aldrig. Det slutar inte. Jag smyger fram igen. Det slutar blinka.
Någon med mig skämta aprilo!
Tillbaka i sängen. Det blinkar. Jag ignorerar. Det blinkar mer.
Helt seriöst, det måste ju va nån som driver med mig!
Min telefon ringer. Fanvadjaghatarnärfolkringerochdrygarsignärdomärfulla!
Det är Erik. Och då vet jag per automatik att det inte är nån full idiot.
Nä, det är bara en vanlig idiot. Det är nämligen han som står under mitt fönster och blinkar med sin cykellampa. Och han hade ju faktiskt, typ en timme tidigare, sagt att han skulle trick-or-treata mig. Sen fick jag en 200 g digestivemarabouchoklad. Såjävlagott! Jag kände mig tjock hela söndagen. Och illamående. tacksåjävlamycket

Sändagen var minst lika bra. (förutom sjuk spädis på jobbet. Inte okej sajaju!) Fick en flaska whisky som tack för att jag dealat gamla åhörarkopior. En bransch jag tänker fortsätta inom, om det ger sådär bra avkastning.
Bra helg.

Ledig måndag.
Morgonlångprommis. IKEA. Gardinångest. Ljusfest. Julmysfika hos Erika (best evvah!) Nytt friskiskort!!! Praktikpanik.
Bra dag.

Väl mött

Jag gör en Johanna Lönn. Jag anpassar mig efter det materialistiska samhället vi lever i och konsumerar lite extra, trots att jag är en fattig student. Jag ger efter för mina ha-begär, fast än det blir stora hål i min tomma plånbok. (fast alltså, det där är ju ren och skär lögn. har inte känt mig som en så kallad "fattig student" en enda dag under dessa tre åren jag spenderat på Uppsala Universitet. #rik-student-som-lever-lyxliv)
Porrsurfade lite på jobbet idag insåg att jag bara måste, jag kan inte låta bli. Förra helgen stod jag ju och gömde mig bland medicinhyllorna på Akademibokhandeln och smygläste. Hoppades att ingen skulle komma på mig där jag stod och dreglade över de 528 sidorna av ren och skär erotik.
Kunde inte hejda mig, så jag gjorde det. Jag gjorde en Johanna Lönn. Helt spontant. Bara sådär. Nu är jag 675kr fattigare. Inom kort är jag en Traumatologibok rikare.
Hurra för lördagskvällen!

Nu ska jag och godispåsen läsa bok och sen sova. #Lever livet som en tvättäkta student.

Not.

Väl mött

Går upp 04.55 på min lediga fredag. Enbart för att köra min mamma och syster till arlanda. Sen får jag snällt köra hem igen. Får inte följa med ut i vida världen.
Alltså jag älskar arlanda. Var inne på terminal 5 i två minuter och hann drunkna i min egen kärlek över känslan att vara på väg bort. På väg till ett varmt ställe utan regn.
Sen fick jag gå ut i mörkret och regnet och sätta mig ensam i en kall och tråkig bil. (Medan syster och mor checkar in och sätter sig för att vänta på en lång flygtur till en annan del av världen)
Och nu är jag hemma och vaken och pigg. 06.35 på min lediga fredag.
Vad göra?

Väl mött

Varför är jag atopisk?
Varför tål jag inte ens vanlig, vit, skonsam kirurgtejp?
Ska jag få utslag på fler ställen på kroppen?
Ska jag behöva börja gå på kortisontabletter sen, när det visar sig att kortisonkrämen inte räker till för att lindra mina symtom?
Betyder detta att jag borde sluta upp med de här tatueringsdumheterna?

Något att fundera på.

Väl mött

Sista dagen i skolan på väldigt länge. Hurrayy!
Och jag vet att jag kommer spendera förmiddagen med att vara Sheldon. (Precis som i tisdags) Och jag vet att folk kommer irriterar sig på att jag är Sheldon. (Precis som i tisdags) Men nu råkar det ju vara så att jag inte kan rå för att folk är dumma i huvudet och gör fel och inte kan och inte fattar. Dessutom klarar jag inte av när det är fel. Då måste man ju rätta till det. Därför påpekar jag när andra gör fel eller gör dåligt. Så att dom kan ändra till rätt och bra istället.
Inga konstigheter.

Ikväll kommer M & S och jag får en bil. Hurrayy!

Väl mött

Okej. Jag kommer in i mitt badrum och stänger dörren innan jag tänder lampan. Detta ger en halv sekund av totalt jävla mörker. Förutom en liten, liten fläck.
En liten fläck på kaklet ovanför mitt badkar lyser för glatta livet där i mörkret. Helt av sig själv. Och efter att ha sett otaliga säsonger av CSI med diverse olika spin-offs, så vet vi alla vilka typer av fläckar det är som lyser i mörker. Blod och sperma. På min vägg. Nästan i mitt badkar. Snusk.

Sluta va snuskig i mitt badkar! Jag duschar där...

Väl mött.

ps. Jag är oskyldig.

Jag hatar skolan. Jag hatar skolan. Jag hatar skolan.
Vill helst bara vara klar så jag kan slippa tänka på skolan när jag är hemma och vill göra andra saker än att plugga och tänka på skolan.
Mest hatar jag att man måste komplettera inkompetenta och onödiga uppgifter som varken kommer göra till eller från i min framtida yrkesroll som sjuksköterska. (snarare mer från, faktiskt, eftersom jag blir frustrerad och irriterad.)

Tur att Charlott är en pigg tjej, som trots mina försök att slippa undan, tvingar upp mig ur sängen och drar ut mig på en lång, lång promenad i Hågadalen. (Jag tvingade henne att tvinga mig, eftersom jag annars skulle känna mig som en lat person) Solen sken och det var fantastiskt. (förutom den där lilla biten när vi trodde att vi aldrig skulle komma hem igen och vi mötte en nördig orienterare som frågade om vi ville ha hjälp att hitta ut. NEJTACK vi är självständiga kvinnor som klarar oss själva, så det så. Och vi hittade ut tillslut. Bevisligen.)

Och eftersom jag fortfarande inte vill plugga, komplettera och opponera så bjuder jag hit min kusin på filmkväll. Passar perfekt eftersom jag jobbar hela helgen och missar halloween. Alltså måste jag ta skräckfilmskväll ikväll istället.
Och bästa: en perfekt ursäkt att äta popcorn för andra dagen i rad. WADDAAAAPPP!

Väl mött

Mer blod än färg. Ska det vara så? Men det blir ju så vackert. Och samtidigt som jag drar mig i håret, biter mig i tungan, rycker undan armen och gråter i smyg, av all denna outhärdliga smärta, så sitter jag och planerar inför nästa verk. Jag bokar nästan en tid. Men det går inte. Jag får i läxa att leta bilder och fundera på stilen mer exakt. Sen kan jag få boka en tid. Om jag är snabb.
Januari, tack!

Kommer till Kvarnen och glömmer bort att gå av cykeln innan jag försöker ta mig in genom dörrarna. Lyckat.

Väl mött!

ps. köpt tre nya böcker idag. tänker inte plugga. tänker läsa skönlitteratur.

Vaknar mitt i natten av att halsen klias och rivs och är torr och gör ont.
Jag vill inte, vill inte, vill inte!
Varför ska jag få ont i halsen nu? Det var typ det onödigaste i hela mitt liv.

Men idag kommer min mamma hit och på måndag ska min arm bli så jävla schnygg.
Det får väga upp för min stundande förkylning. Det gör tillochmed ont att prata!

Väl mött

Ps. Jag har sovit typ mer än åtta timmar i natt. Succé!

Ta föregående inlägg med en nypa salt...

...skådespelaren och musikern Jared Leto att njuta av och sola sig i glansen av min beundran. Jag minns hur jag, i mina förvirrade och sökande tonår, såg filmen Lord of War. Jag föll pladask för den knepige, svåre och benige lillebrodern till Nicholas Cages rollfigur. Han var vacker. Han grubblade. Han var svår. Han var tanig. Mitt tonårshjärta var föralltid förlorat. Upptäckte sedan hans band och blir ännu mer förälskad. Melodisk, svår och grubblande rock.
Under de senaste åren har jag sett fler filmer där denne fantastiske man har en betydande roll. Och jag måste nu tillslut, till mitt förtret, erkänna att han är helt jävla värdelös. Dålig skådespelare. Ska alltid spela så himla troubled. Ska alltid spela konstiga roller i konstiga filmer. Ska alltid spela över alldeles för mycket. Ska alltid förvränga rösten. Ska alltid... Det värsta är att jag gång på gång gör misstaget att tro att en film med honom i huvudrollen ska vara bra. Jag minns ju hur snygg jag tyckte att han var och handlingen låter mer än lovande. Och jag tänker att den här gången kan han inte göra ett dåligt jobb. Sen är allt bara sådär konstigt, överdrivet och pinsamt. Handlingen är förkastlig och han är ju faktiskt inte ens snygg. Jag undrar stilla om han någonsinn var det.
Såg Chapter 27 nyligen, där han åter spelar huvudrollen. Värdelös handling. (Om man nu kan klaga på handlingen i en film som återger en verklig händelse) Samt hans överdrivna skådespeleri och förställda röst. Inte bra alls. Två timmar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka. Tack för den, Jared! Dessutom har han gått och blivit en tjockis med dallrande mage, flottig hy och svettigt hår. Jag vet inte om det faktiskt är så att han är en dålig skådis på riktigt eller om jag bara blir besviken. Förväntningarna då man ska se en film med en riktigt snygg man och helt plötsligt är han blivit tjock, ful och efterbliven.
Nej, jag unnar inte den mannen att räkna mig till ett av sina fans.

Väl mött

Igår gjorde jag något ganska dumt. Mest för att jag var astrött, nytränad, hade lågt blodsocker och typ minst fyra personer försökte övertala mig och tjatade på mig. Dessutom har jag ju faktiskt varit ganska sugen ganska länge. Har bara varit för feg.
Idiot.
Men nu är det på något sätt påbörjat. Fast jag antar att det inte är helt skrivet i sten, man kan nog ignorera det och låtsas som att man aldrig tog det där första steget. Eller så kanske man blir helt nobbad. Det vore mest bara pinsamt. I can do this!!
Sen drack jag och Lotta vin, så då kändes det lite bättre.
En kort parentes, men jag har börjat gilla rödvin. Påriktigt. Inte bara att jag står ut med att dricka det. Utan att jag faktiskt gillart. märkligt

Världens bästa natt. Gjorde inget dumt. Somnade som ett barn. Sov helt ostört hela natten. Sov länge på morgonen.
Världens bästa dag. Solen skiner. Vårkläderna på. (och min fina fina klänning!) Inte ett dugg bakfull. Våffelbuffé på ÖG's. (typ världens bästa ställe att fika och våffla på ju) Massor av tedrickning. Låååång massage av min ömma och muskelknutiga rygg och mina ömma vader. Har mjukaste musklerna i stan nu. Barbaras medelstyrkepass! Ännu mer te. Och en kaka på det. Har inte pluggat en endaste sekund idag. (bästa på hela dagen)

Gillart.

Väl mött!

Brain: You're an idiot!
Heart: You're only trying to fuck me up!
Brain: You're still an idiot.

This is why det är så jävla bra att dricka vin med världens bästa människa, som bara direkt kan säga exakt det man tänker och känner utan att man själv hunnit upptäcka det. Man får reda ut en massa inre problem. Och snacka en massa jävla skit och skratta ännu meeeeer. Underbart

Trots all mindfuck. Mitt liv är ett mindfuck. Kul

Väl mött

ps. Jag var duktig, Lotta. Jag kommer vakna nöjd och glad.

Igår kunde jag inte sova. Surprise.
Jag låg mest och mådde illa efter att ha frossat och tryckt i mig alldeles för många jättefina och jättegoda cupcakes hemma hos emelie. This is why jag inte ska äta saker som smakar socker eller choklad.
Ville mest bara spy och bli av med hela illamåendekänslan. Fast sånt beteende känns ju inte helt friskt. Alltså jag måste ta tag i mitt liv igen och bli sådär übernyttig och überhurtig som jag var förrförra veckan.
Istället för att sova låg jag sen och fantiserade om att nästa gång jag skär grönsaker med den lilla supervassa kniven så kommer jag ju skära av mig alla fingertopparna på vänsterhanden. Jag har inte ens fått ett litet rivsår någonstans på hurlänge som helst, så snart måste det ju hända något överdrivet dramatiskt i min lugna tillvaro.
Jag såg verkligen framför mig hur kniven skar igenom huden, hur det blev en jack och hur blodet sakta sipprade fram, för att sedan börja störtblöda. Jag är inte frisk, jag vet. Sen insåg jag hur mycket det skulle svida och att jag antagligen skulle börja gråta.
Då kunde jag sova ännu mindre.

Nu är jag ledsen, kall, ensam och genomblöt efter att ha cyklat tre alldeles för långa vändor i det jätteregniga höstvädret.
Varför skickar ingen hem en regnponcho till mig?
Dessutom står typ radiotjänst och megaplingar på min dörr. terrorister

Väl mött

Vad är det för fel på mig? Det måste ju vara nånting. Det kan inte vara meningen att det ska vara såhär. Så fort jag öppnar ögonen så tar det max fem sekunder, sen är jag en zombie igen och vill bara fortsätta sova. Går upp, äter frukost, går och lägger mig igen. Det är ju inte normalt. Vaknar igen, tar fram datorn, börjar läsa artiklar. Somnar igen. Sover en stund. Vaknar till. Somnar igen.
Det är inte friskt att sova såhär mycket. Jag har konstant huvudvärk och känner mig allmänt konstig. Och jag hiner inte med alla mina superviktiga saker jag måste göra.
Jag vill inte va med och leka om det ska va såhär.

Men jag ska få åka hem till emelie och äta cupcakes. Då måste man ju känna sig lite bättre sen, eller hur?
Och Erik lockar med våffelbuffe i veckan. MUMS!
Och jag har fått världens bästa present. Skall användas snarast och bilder på denna fantastiska uppfinning kommer inom kort.

Nu ska jag sova en stund till.

Väl mött

Men mina vänner har nog rätt när de kallar mig Sheldon.
Jag har nog en släng av Asbergers.

(Och ja, jag börjar tycka om Ola Söderholm mer och mer. Även om hans läspning inte är lika charmig som Jonathan Unges...)
Hjärta tankis. Hjärta P3.

Väl mött

Alltså, jag har alltid tyckt att folk som får eksem i tid och otid är direkt klena människor. De borde evolutioneras ut. No hard feelings
Dock har jag nu själv drabbats av eksem. För första gången i mitt liv, vid dryga 22,5 års ålder. Ursäkta, men är inte detta något som endast drabbar typ småbarn och atopiker?
Mina stackars små fötter är numera två röda, svullna, ömma och sönderkliade klumpar, fulla av blåsor och rivsår. Och jag ska tala om för er att kortisonkräm inte är snäll mot sönderriven hud. Det svider så mycket att jag börjar gråta. Därför drar jag mig för att smörja in fötterna med detta rävgift och fortsätter klia sönder min stackars ömma atopiska hud istället. Får patientföreningens pris för bästa egenvård... eeh, nej.

Väl mött

Vad är det med mig?
Har alltid, alltid, alltid sovit utan några som helst klädesplagg på mig. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Sommar eller vinter, spelar ingen roll. Gillar liksom att småfrysa när jag ska sova, så man får kura ihop sig till en liten boll och dra täcket så högt upp det bara går utan att drabbas av andningssvårigheter.
Men.
Ett stort MEN.
Hela den gångna veckan har jag sovit i pyjamasbyxor/mjukisbyxor, samt långärmad tröja och raggsockor.
Vad är det för fel på mig?
Kommer ju svettas ihjäl och dö av dehydrering om jag fortsätter på det här viset.

Väl mött

Jag tycker synd om mig själv för att jag har spenderat dagen med att vara bakfull, trött och proppmätt.
Jag tycker synd om mig själv för att jag borde plugga och förbereda mig inför morgondagens seminarie, men jag orkar inte.
Jag tycker synd om mig själv för att mitt vardagsrum ockuperas av två amerikaner som kollar på amerikansk fotboll.
Jag tycker synd om mig själv för att jag var tvungen att gå omkring i ett par för små converse, hela vägen hem i fyllan och villan och kylan mitt i natten.
Jag tycker synd om mig själv för att jag håller på att frysa ihjäl. Inomhus.

Jag hade dock en fantastisk kväll igår och jag var fantastiskt vacker i min klänning.
Ska trösta mig och bota min självömkan med popcorn och film. ååååh popcorn!!!!
Väl mött

Jag dör av choklad/godis/russin/mackor/fil/valfri-ätbar-grej-cravings. Pallar inte min egen komma-i-klänningen-till-den-stora-festen-dieten. Kanske var därför som jag igår gav efter för mitt begär och svullade i mig en miljard mackor och en hel plåt med kärleksmums. Helt i enlighet med den där dieten som hon den där bruden som ville bli tjockaste mamman i världen hade. Känns riktigt stabilt. Detta resulterade ju i att jag, i bästa ätstörningsanda, var tvungen att vrålträna idag. Direkt efteråt gick jag förbi ica för att köpa typ tre småsaker. Jag gick runt, i vad som kändes som en evighet, och bara glodde på ALLT som gick att äta. Ville äta upp hela icabutiken på direkten. Man ska inte handla när man är hungrig.
På tal om det så hittade jag en ny choklad. OBS: köpte den ej. stod bara och dregglade över den i en kvart. Duktig_tjej_89. Det var den där nya Marabouuuun med pistage och dadlar. Eftersom jag älskar dadlar så måste den ju va god. Jag måste testa den. Nångång.
Pallar inte riktigt det här med att vara träningsnarkoman och nyttig. Vill mest bara lägga mig i soffan och svulla i mig allt som går att äta. Å andra sidan så mår jag illa och får sura uppstötningar bara jag tänker på det. Det är så jävla gött att träna ihjäl sig så man dör av svett. Men samtidigt är det jävligt gött att bara inte bry sig.
Det är så jävla jobbigt att vara jag.

Imorgon är sista dagen på operation. Sad face.

Väl mött

Jag skall minnas min mammas ord tills den dagen jag dör. Jag ska minnas det bästa rådet jag någonsinn fått. "Börja jobba på ortopeden du! Där kommer du träffa massa unga, snygga killar"

Idag fick jag in årets snyggaste patient. Han var så snygg så jag nästan dör lite grann bara jag tänker på det. (tyvärr missade jag de spännande, och antagligen asheta, minutrarna då han bytte om från privata kläder till den extremt snygga op-rocken, men jag hann med att berömma honom för mycket vackra kärl. Han tackade och tog emot komplimangen.)
Min bästa stund idag var när han sa: Vad söt du är! Med ett stort leende på läpparna. OBS: sant!
Det faktum att han precis kommit tillbaka från operation, med kroppen full av det starkaste morfinpreparatet marknaden har att erbjuda plus diverse sömnmedel, är något jag väljer att bortse ifrån. Jag är en kvinna som inte slösar bort chansen att få en komplimang av en mycket vacker man när den väl kommer. (tänka sig att lilla jag kunde va så förtjusande vacker i operationsscrubs och med lila mössa på huvudet.)
Jag rodnade inte ett dugg. OBS: Inte jättesant. Inte sant alls faktiskt.

OCH! Efter tre misslyckade försök och två griniga patienter, med nåldynor till händer, lyckades jag tillslut sätta en jävla PVK. In Yo Face!!

Väl mött

Såhär snygg kan man vara när man hänger på Elisabethsjukhuset och leker ortoped.

Väl mött

Jag hatar mitt liv just nu och är jävligt bitter. Har typ nyss ätit frukost men är fortfarande ashungrig. Men eftersom jag deffar inför kvällen-med-den-tighta-klänningen får min mage fortsätta skrika efter typ godis och mackor, den kommer iallafall inte få nåt annat än vatten. sådäså!
Jag hatar mitt liv just nu och är jävligt bitter. Igår var det lördag och vi kollade lite på film. Redan när vi satte igång filmen var jag typ astrött och ville egentligen gå och lägga mig. När filmen var slut, kl 20.30, diskade jag upp våra tekoppar, borstade tänderna och gick och la mig. Vilken partytjej. Maja ringde och väckte mig runt 23-tiden och jag minns det knappt, eftersom jag typ halvsov genom hela samtalet. Undrar fortfarande om hon eller jag fick ut nåt av det där samtalet. Minns att jag mest ville lägga på och somna om.
Jag hatar mitt liv just nu och är jävligt bitter. Är uppe i någonslags titta-på-praktikperiod och har skumma uppgifter att göra. En från förra veckan som jag verkligen inte förstår hur jag ska få till. Jag la ner mitt artikelsökande och -läsande efter knappa tio minuter. Dessutom vill jag förbereda mig inför operations- och anestesipraktiken nästa vecka. Men det är samma sak där. Jag typ öppnar boken och ska läsa om anestesi, men vill bara lägga mig i sängen och gråta/sova/kolla på film istället.
Jag hatar mitt liv just nu och är jävligt bitter. Jag ångrar lite att jag tackade nej till Lottas förfrågan om att åka till IKEA och shoppa upp alla pengar på värmeljus, vinglas och soffkuddar. Men jag skulle fått sån ångest över att dagen inte blev så som jag planerade att jag skulle ta mig igenom den. (med högproduktivt plugg och ett besök på friskis & svettis)
Jag hatar mitt liv just nu och är jävligt bitter. Kollar runt på några klasskompisars bloggar, kollar runt på statusuppdateringar på fejsbokk och det verkar som att alla har så jävvla underbara praktikplatser och är så jävvla skitduktiga på att sätta PVK och KAD och ta venprover och gulligulla med patienterna. Det ger mig ännu mer ångest över att jag har världens jävla otur och får sämst praktikplatser. Dessutom vet jag helt säkert att jag kommer vara tvungen att försöka minst en miljard gånger innan jag kommer lyckas med alla medicinsktekniska uppgifter och handledarna kommer tycka att jag är totalt inkompetent som inte ens kan prata med patienterna, eller klara av ens den enklaste uppgiften. Detta gör mig jävligt nervös, gråtfärdig, ambivalent, apatisk och trött. Så jag unnar absolut inte alla andra att ha det hur bra som helst och att va skitduktiga.

Hur orkar människor leva i över hundra år? Detta är för mig ett mysterium.

Väl mött