klyftigatankar

...skådespelaren och musikern Jared Leto att njuta av och sola sig i glansen av min beundran. Jag minns hur jag, i mina förvirrade och sökande tonår, såg filmen Lord of War. Jag föll pladask för den knepige, svåre och benige lillebrodern till Nicholas Cages rollfigur. Han var vacker. Han grubblade. Han var svår. Han var tanig. Mitt tonårshjärta var föralltid förlorat. Upptäckte sedan hans band och blir ännu mer förälskad. Melodisk, svår och grubblande rock.
Under de senaste åren har jag sett fler filmer där denne fantastiske man har en betydande roll. Och jag måste nu tillslut, till mitt förtret, erkänna att han är helt jävla värdelös. Dålig skådespelare. Ska alltid spela så himla troubled. Ska alltid spela konstiga roller i konstiga filmer. Ska alltid spela över alldeles för mycket. Ska alltid förvränga rösten. Ska alltid... Det värsta är att jag gång på gång gör misstaget att tro att en film med honom i huvudrollen ska vara bra. Jag minns ju hur snygg jag tyckte att han var och handlingen låter mer än lovande. Och jag tänker att den här gången kan han inte göra ett dåligt jobb. Sen är allt bara sådär konstigt, överdrivet och pinsamt. Handlingen är förkastlig och han är ju faktiskt inte ens snygg. Jag undrar stilla om han någonsinn var det.
Såg Chapter 27 nyligen, där han åter spelar huvudrollen. Värdelös handling. (Om man nu kan klaga på handlingen i en film som återger en verklig händelse) Samt hans överdrivna skådespeleri och förställda röst. Inte bra alls. Två timmar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka. Tack för den, Jared! Dessutom har han gått och blivit en tjockis med dallrande mage, flottig hy och svettigt hår. Jag vet inte om det faktiskt är så att han är en dålig skådis på riktigt eller om jag bara blir besviken. Förväntningarna då man ska se en film med en riktigt snygg man och helt plötsligt är han blivit tjock, ful och efterbliven.
Nej, jag unnar inte den mannen att räkna mig till ett av sina fans.

Väl mött