klyftigatankar

Första jobbdagen på vad som känns som jättelänge. Får mitt nya schema för kommande period. Första schemat med nya arbetstiderna. Första schemat där jag börjar jobba natt.

När jag såg schemat var jag tvungen att bita mig jävligt hårt i läppen för att inte börja gråta. Hejdå livet, hejdå fritid. Hej magsår, hej ångest, hej utbränd.

 

Jag jobbar dygnetrunt, helatiden. Jobbar femdagarsveckor och sexdagarsveckor och varierar dag-natt-kväll-natt-dag-dag-natt-kväll-natt-dag. Kommer förmodligen vara zooomibe under våren.

 

Pratade med min chef och frågade om man verkligen fick jobba dag dagen efter man har jobbat natt. Och det är tydligen helt okej. Man får tydligen den dygnsvilan man ska ha. Men det där med att man ska må bra, sova bra och ha något slags liv på sidan om, det är det ingen som tar hänsyn till.

 

Jag minns när jag gick på gymnasiet och läste kursen "Arbetsmiljö och säkerhet" med söt-Tore som lärare. Han fick årets tråkigaste kurs att typ vara kul. anywho. Han berättade att det fanns ett EU-beslut om att alla skulle ha 11 timmars sammanhängande dygnsvila mellan sina arbetspass, eller hur det nu var. Det stod minsann i arbetsmiljölagen. Och det var ju jääävligt dåligt för sjukvården där man gärna, heeemskt gärna, vill vara samma personal som både nattar och väcker patienterna. Och då funkar ju inte det där med 11 timmar. Jamen det löser man med att besluta om att dygnet bryts en annan tid. Jajjemän! Tjoho! Bästa beslutet sedan vi avskaffade motboken!

 

Hursom. Nu kommer jag jobba dygnet runt och ställa om dygnet hurmångagånger somhelst på en vecka. Kommer förodligen ha glömt bort mitt namn innan mars månad är till ända.

 

Visar schemat för några av mina kollegor. (Ingen av dem jobbar 100%) USK-Emma säger: "Passadig! När jag va 23 och jobbade heltid och treskift fick jag panikångest och blev knäpp för att jag alltid var på jobbet och vände på dygnet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka."

Och Emma är typ ascool. Hur ska det då gå för mig som är skör och bräcklig och känslig? Jag vill inte få panikångest (Klarar mig fint med aspergers och dystymi) och vara utbränd och vara tvugen att gå ner i tid när jag inte ens har fyllt 25. Det är ju pinsamt och skamligt. Men ändå en dröm!

 

Min chef tittade på mitt schema, det som jag klagade på. Och det enda hon kan säga är: "Jag vet. Tyvärr. Det är ju såhär det blir med de nya tiderna och när man går treskift. Och dessutom tror jag tillochmed att du faktiskt ligger typ 5 timmmar minus på den här perioden"

 

Man ba: ursäkta va??? Hur fan kan jag ligga minus fem timmar när jag jobbar jämt och har 14 timar plus på min flex?!?!?! Varför ska jag jobba gratis på flex som jag aldrig någonsin i helvete kommer kunna plocka ut, vare sig i tid eller pengar, när ni inte ens kan bjuda på nån timme per schemaperiod. Snåla jävla akademiska.

 

Positivt är att min chef sedan säger: "Det här är helt sjukt. Jag har skickat in hela schemat till vårdförbundet, för det är fan inte rimligt att man ska behöva jobba såhär så som ni kommer göra nu"

 

 

Men jag har tyvärr redan blivit bitter, och känner liksom på mig att det inte spelar någon roll. Även om vårdförbundet säger att det inte är okej, så kommer det inte bli någon skillnad. Dels för att vårdförbundet ändå är asmesiga. dels för att ackis inte lyssnar på någon eller något. För det är ju inte direkt så att vi inte har försökt säga att hela det här påhittet är vansinne. Vansinne!

 

Men Lennart, var så säker på att du snart får en kopia på mitt schema, så kan du välja när du ska komma och jobba med oss några veckor. Hejhej!

 

Väl mött

"När man skriver mitt namn på sms kommer alltid 'dödli' upp först" /citat från en tjej som bodde i korridoren under mig i ekeby.

 

När man är sjuk och inte har nåt bättre för sig ligger man alltid och grubblar. Och stalkar på instagram.

 

1. Jag blir så jävla irriterad på att samma arga samtal (från min sida) upprepas för femtusende gången i mitt huvud. Vill så gärna säga det face-2-face, men vet att det aldrig kommer ske. Vill få det gjort för att få nåt slags avslut. Fjantigt, men det är så det känns. Trots att jag egentligen någonstans redan har lagt allt bakom mig så ploppar en del irriterande tankar upp ibland.

 

2. Hittade tjejen-som-jag-hatar-på-gymmet på instagram. Jag hatar henne inte. Är egentigen fuktansvärt avundsjuk på hennes sjukt snygga och starka kropp och assnygga träningsoutfits. Men nivet. Typiskt en sån brud man stör sig på. Enbart för att man inte har nåt bättre för sig. Och hon hade bara bilder på sig själv när hon tränas samt nyttig mat. Samt massa gudomliga bakverk. Hatar henne ännu mer. (är ännu mer avis) Mår ännu mer dåligt över att jag är sjuk och inte kan träna.... plus att jag ttyp ätit upp alla muffins jag bakade idag..... ångesten!!!

 

Väl mött

 

Ungefär sedan kl 15.00 har jag tänkt att jag ska ta mig ut i den friska luften och ljuset för att få just lite frisk luft och lite dagsljus och känna mig lite mer levande. Men jag bara ooooorkar inte!!  Nu är klockan 18.00 och mörkret har tagit över där ute...

 

Har väl ingen feber längre,  men orken är liksom på bottennivå. Önskar att jag vore pigg och kunde träna. Önskar att jag hade lite motivation.

 

Men jag ska gå upp ur sängen, jag ska gå till ica. Jag ska bara kolla facebook, spela quizkampen en gång till och kolla klart på äntligen hemma sen ska jag gå. Jag lovar.

 

Väl mött

 

 

I lördags morse vaknade jag kl 04.04

Igår vaknade jag kl 05.05

Idag vaknade jag kl 06.06

Konstigt och häftigt tycker jag.

 

Har varit lite hängig och krasslig i en vecka. Haft ont i halsen, fast bara ytterst lite, och lite rosslig sådär. Typisk gubbhosta. en imorse när jag vaknade (ungefär tretusenfemhundra gånger) så kändes det liksom anorlunda. Kan ha berott på att jag hade megabautaont i halsen och svettades som en gris. Fast nästa gång jag vaknade frös jag som aldrig förr.

 

Varför ska jag bli sjuk nu? Jag höll ju på att bli frisk! Och jag ska ju leda spinning om 2 timmar och 20 minuter. Tänker: äh, jag tar en ipren, äter frukost, dricker te och gurglar halsen så blir det nog bra. eller hur? Smas med Amanda som sitter i samma sits. Jag försöker peppa henne att gå på passet samtidigt som jag sitter och förnekar för mig själv att jag är sjuk. Sen säger hon: jag gjorde mycket sånt förr. tränade fast jag var sjuk. slutade med att jag fick spendera en helg på HIA. Bror sitter bredvid och liksom tvingar mig att inte träna, samtidigt som Amandas skräckpropaganda ekar i huvudet. Det tar emot. Jag vill inte sjukanmäla mig från varken spinningen eller jobbet. Men tillslut måste jag nog faktiskt inse att jag inte kan spinna. Kommer ju bara bli ännu mera sjuk. Det har funkat hittills, att träna bort förkylningen, men jag tror att jag har nått någon slags gräns.

 

Ringer Björn lite motigt för att förklara mig. Tänker: är det någon som kan fixa in en vikarie på 90 minuter en måndagmorgon så är det Björn. Sen börjar hets-smsandet. Och tillsammans får vi tag på en tapper själ som kan ställa upp och cykla istället för mig. Jag kan andas ut. Och spendera förmiddagen med att snyta mig och harkla upp slem och frossa och hosta och nysa och dricka te och så vidare.

 

Nu ska jag bara stålsätta mig inför att ringa min chef och sjukanmäla mig. Hatar att vara sjuk från jobbet. Mest för att jag vet hur jobbigt det blir för alla andra som är kvar på avdelningen med en man kort...

 

Väl mött

Söndag.

Imorgon är det måndag och starten på ännu en 6-dagarsvecka. Underbart. Älskar när man då liksom måste planera sina lediga timmar in i minsta detalj. En vecka i förväg. Chans till spontanitet är lika med noll. Och eftersom jag har en släng av aspergers så känns det ju ändå ganska skönt. Åh andra sidan finns det inte något slappt inplanerat. Jobb varvas med träning. och så transporter däremellan. En spelkväll och en dag på tomtits. Men inget ingenting. Jag gillar ju lediga dagar med ingenting, när jag får vara för mig själv och göra ingenting.

 

Känns ändå rätt skönt att komma till jobbet imorgon, eftersom jag faktiskt gillar det jag jobbar med. Vi ska få nya schemat och jag är liksom lite nervös-spänd. Undrar hur det ser ut? Hur det kommer bli?

 

Tror att det ändå kommer kännas rätt okej till en början. Det blir värre om en månad. Ännu fler sjuksköterskor har sagt upp sig/ska säga upp sig. Och inget vet när det kommer in några nya. Jag tror att när mars börjar kommer vi blott vara 10 sjuksköterskor kvar på avdelningen. Har räknat bort de som typ aldrig jobbar kliniskt samt de som endast jobbar natt. Av dessa 10 är vi 4 som roterar 3-skift. En jobbar bara 80%, En jobbar 90% och spenderar två dagar i veckan på mottagning, hon är inte så ofta på avdelningen. En jobbar en dag i veckan på mottagning, en vet jag är påväg bort (hon bara extrajobbar heltid ett tag), En går inskolning. En pluggar också samtdigt vid sidanav och jobbar därav inte heltid. Det känns som att det kommer bli jobbigt. Och jag vet att flera går och tänker på att kanske säga upp sig. Och det känns så jävla tråkigt! Jag tycker ju att mina kollegor är fantastiska och vill gärna jobba med dom jämt jämt jämt. Hoppas att nån snart fattar att det liksom inte riktigt funkar att hela tiden utnyttja personalen till max, att alltid krama ur den sista lilla energin som finns kvar. För då säger dom upp sig och avdelningen måste stänga.

 

Skitsamma, jag orkar liksom inte riktigt vara bitter, men det är någonting man tänker på rätt ofta eftersom det är på det där stället som jag spenderar den mesta av min vakna tid. Skulle helst åka skidor, baka muffins och dricka te hela dagarna. Nån som har ett sånt jobb som jag kan få ta?

 

Väl mött.

 

Onsdagkväll och jag har söndagsångest. Det blir ju så när man har helg mitt i veckan. Det tar så otroligt mycket emot att jag ska sätta klockan och försöka ta mig upp kl 05.15 imorgonbitti. Hade ju trivts bättre med lite mer ledigt. Sovmorgon och lite fix. Ibland känns det nästan som att man inte borde vara ledig alls. För då får man liksom känna på hur det är och då vill man inget annat. Eller så borde man vara ledig bara lite mer, så där så man lksom orkar.

 

Det som är positivt är att det snart är fredag igen. Ibland känns allt liksom helt okej ändå. Och på fredag är det lön. Lön med jul-OB. värt.

 

Och jag har en massa kul att se fram emot. weehoo!

 

Väl mött

 

På två dagar har min insändare i UNT delats över 1400 gånger på facebook (och ynka 14 på twitter, skärpning era lata twittrare). Kanske även mer, detta är bara de klick som folk har gjort från UNT's hemsida. Sedan hoppas och förutsätter jag att folk delar den via sina vänner på facebook. Och det är så himla himla kul!. Får bara en massa positiva och bra kommentarer.

 

Tack för alla bekräftelser på att det jag skrivit faktiskt stämmer in på fler personer. Det är inte bara jag och några till. Tack för era delade versioner och historier och era bilder av situationen. Vi är många, vi är unga, vi är trötta och vi börjar få nog.

 

Jag undrar hur det kommer gå för sjukhuser under våren, sommaren och hösten. Jag har en spaning. Där är det många sjuksköterskor och undersköterskor, som älskar sitt jobb och är jävligt bra på det, som inte längre kommer orka. De kommer inte orka jobba heltid. Och de kommer framförallt inte orka ta mer skit från en ledning som sitter sjutusenfehundra mil ifrån den verksamhet de styr och bestämmer över.  De ser inte hur våran vardag ser ut. Sjuksköterskor och undersköterskor komer gå ner i tid, säga upp sig. Jobba kommunalt, jobba i Norge, jobba i Stockholm, jobba privat. Ackis kommer gå under. Jag hatar att säga det, men jag säger det ändå. För man kan inte köpa ett nytt hemmabiosystem på avbetalning när man inte ens har råd att betala hemleveransen på tjocktvn från -92. Det funkar inte så. Kan man anmäla Uppsala Läns Landsting till Lyxfällan?

 

Har idag även fått kommentarer från några av doktorerna på min avdelning. En av dom hade hittat min blogg, och jag vet inte om han hånade mig eller inte. Skitsamma. Han hade läst min insändare och tyckte den var bra.

 

Min biträdande chef, sekreteraren och många andra på avdelningen apploderade och gjorde tummen upp. Jag rodnade för ett ögonblick, men kände mig ändå jävligt stolt över att mina agressioner ändå publicerats och kommit ut i ljuset och tagits emot så väl av nästan alla. Lilla jag som i vanliga fall sitter tyst i ett hörn och ofta inte har något illa att säga om någon eller något. Och absolut inte vill göra någon upprörd.

 

Lite märkligt tycker jag dock det är att min avdelningschef nästan inte kommenterar det hela alls. Hon säger kort: "Bra skrivet": Men avslöjar inte med en endaste liten min vad hon menar. Tycker hon att det är bra på riktigt eller känner hon bara att hon bör kommentera det hela just så? Känner hon att det är någon kritik riktad mot henne? Och ska jag erkänna har jag varit lite rädd för det, att hon på något sätt skall ta åt sig. Ända sedan igår morse när jag upptäckte att jag plötsligt blivit publicerad.

 

Men det är precis tvärtom. Jag får helt ärligt magsår när jag tänker på det jobbet min chef gör.  Det hon gör är helt beundransvärt. Det hon försöker ådstakomma med minsta öjliga medel. Och sen är hon skitbra på att skälla ut dumma personer, typ läkare som gör att man börjar gråta innan lunch (den lunchen man nästan inte får).

 

Hon tillträdde i september som avdelningschef där jag jobbar. Det första hon får göra är att lämna det tråkiga beskedet om att sjukhuset skall spara miljoner. Sedan slutar sjuksköterska efter sjuksköterska. Sedan närmar sig sparkraven och stämningen blir mer och mer tryckt. Fler sköterskor slutar på grund av studier och annat. Några går ner i tid och det fattas även undersköterskor. Vi har många sjukluckor. Min chef får inte anställa nya. Och den personal hon har måste hon ju tyvärr meddela att de måste jobba fler pass och kortare dagar där samma arbete skall utföras på kortare tid. (Tycker sjukhusledningen att vi jobbar för långsamt?) Sjukhusledningen verkar alltså tro att min chef (och säkert många fler avdelningschefer) besitter någonslags magisk talang där hon kan få 1+1 att bli 5. Eller så lever de i ett fantasiland där 1+1=5.

 

Min chef har tidigare under vintern lämnat in ett långt brev till ledningen med en god förklaring till varför hon bara måste måste måste få anställa fler sköterskor. Hon fick två stycken. (totalt ca 6 har slutat) En av dessa tjänster är egentligen redan tillsatt. Innan helgen skickade hon ytterligare ett brev med en förklaring/förfrågan om att våran avdelning måste stänga 8 platser på grund av sjuksköterskebrist och att hon inte får anställa någon ny. Återigen skall hon få 1+1 att bli 5. Omöjligt för de flesta skulle man ju kunna tycka.

 

Hennes jobb är just nu så jävla otacksamt. Och jag kan liksom inte låta bli att tycka synd om henne.. För jag ser så jävla mycket av min egen mamma som just gjort exakt samma sak. Två gånger om.

 

Jag älskar mitt jobb, älskar mina kollegor och avdelningen jag jobbar på. Men jag trivs inte på ackis. Jag gör inte det. Och det skär i mitt hjärta för det var ackis som fostrade mig, som lärde upp mig, som fick mig att inse vad jag vill göra med mitt liv och min karriär som sjuksköterska. Men nu börjar jag verkligen tappa förtroendet. Och jag vet inte vart jag ska vända mig.

 

Kom igen nu, Ackis. Ryck upp dig. Skärp dig. Klipp luggen och skaffa ett ordentligt jobb! För jag vill ju så gärna tycka om dig.

 

 

 

Väl mött

Jaha. Och så sitter man här i sängen efter arbetsdag 1 av 5. Och det jag tänker är: hur ska jag orka 4 dagar till innan jag får vara ledig. Att arbeta fem dagar i rad är faktiskt väldigt påfrestande och ansträngande. Man liksom ser inget slut. (Men hallå, Kärran, normala människor med normala jobb arbetar alltid fem dagar i rad. Måndag till fredag. Måndag till fredag. Måndag till fredag. Alltid ledig helg. Normalt!!) Men nu råkar jag vara en onormal människa med ett onormalt jobb. (Ja se sjuksköterska är onormalt att va. Eller var vi för många(?), var det det som var problemet när man inte kunde ge oss högre lön. Visst var det det som var arguentet?) Att jobba fem dagar i rad är jobbigt när man inte hinner sova, äta, vila eller andas ut ordentligt. Och man liksom ser framförsig hur lååååångt det är till måndag kväll när man äntligen kan släppa ut luften som spränger bakom huvudet. Andas ut. Vila.

 

Det är jobbigt att jobba inom vården, när man allt som oftast jobbar enligt följande: Jobba tre, ledig en, jobba fyra, ledig en, jobba tre, ledig en, jobba fem, ledig två, jobba två, ledig en, jobba tre. Och det tar aldrig slut. Man har en ledig dag på en sketen onsdag när ingen annan är ledig. Så man sover överdrivet länge, kollar på sjunde himlen, tvättar och städar och så var den dagen slut, eftersom jag måste lägga mig tidigt eftersom jag går upp 05.15. (Och jag som hade tänkt gå på stan, träna och baka surdegsbröd. eller åka till stockholm och hälsa på en kompis. Glöm detI)

Men nu ska jag få sova. Om jag kan somna. Kommer i vanlig ordning inte kunna släppa jobbet och ligger och tänker på allt det där som jag inte får glömma imorgon. Och så drömmer jag hur jag springer mellan patienterna och jag har glömt precis allt.

 

Blundar och försöker tänka på annat. Drömmer om en ledig dag och sol och ett glas vin och trevligt sällskap. Men det enda jag kan tänka på är att jag glömde stämpla ÖVERTID UT....

 

Väl mött

 

Hej,

Jag har jobbat som sjuksköterska på akademiska i många, många år. Det är så många att jag för länge sedan tappat räkningen. Har jobbat med det mesta. Kirurgi, medicin, cancerpatienter, lungsjuka, infektionssjuka, barn, spädbarn, nyförlösta, i akuta situationer och under mer lugna förhållanden.

Och ska jag vara ärlig så börjar jag tröttna. Efter många år inom vården är kroppen sliten och trött efter alla tunga lyft och ständiga spring. Jag har ont i axlar, rygg och knän. Jag blir trött i kroppen och trött i huvudet på grund av skiftarbete, långa dagar och kort tid för återhämtning. Nu känner jag att jag börjar få nog. Efter de senaste sparkraven oh nedskärningarna känner jag att jag måste gå ner i arbetstid för att hinna med. För att orka med, Och för att min kropp inte skall ge upp riktigt än. Jag vill ju så gärna jobba ända fram till pensionen, och det är inte många år kvar.

 

Tjännare Lelle-Pelle!

Jag är en relativt nyutexaminerad sjuksköterska. Har jobbat i drygt sex månader. Hela tiden på kirurgen, har inte så mycket erfarenhet av vårdarbete sedan tidigare. och har inte hunnit bli bitter, om du förstår vad jag menar... Jag är 23 år UNG, frisk och stark och tränar flera gånger i veckan.

Jag vill bara säga att jag har världens bästa yrke. Helt klart. Finns inga tvivel. Tyvärr har jag inte världens bästa jobb. Och långt ifrån världens bästa arbetsgivare.

 

Jag tycker att det är pinsamt när folk som är precis som mig går ner i arbetstid för att de inte orkar jobba heltid. Vi är unga, har inga familjer eller liknande som kräver väldigt mycket av vår tid. Vi är fortfarande fria.

 

Men, nu kommer herr Persson med vänner på förslaget att vi ska spara 220 miljoner. Detta innebär bland annat att vi måste korta ner våra arbetsdagar. Och för att då komma upp i heltid måste vi lägga till 4 pass per 10 veckor. Lite snabbt kan ett halvsnille som har läst mellanstadiematte räkna ut att detta blir ca 20 extra arbetspass på ett år. Det är en månads jobb. Det finns 2000 sjuksköterskor på akademiska sjukhuset. Det blir alltså 40 000 extra pass som vi skall arbeta. 40 000 extra arbetspass, men med samma (eller mindre) personalstyrka. Hur många heltidstjänster detta motsvarar orkar jag inte ens tänka på. Vill inte tänka på det, eftersom det bara kommer göra mig ännu mer rosenrasande. Jag undrar. Kommer vi som redan arbetar heltid och som även då skall täcka upp för dessa "nya" heltidsanställda som alltså helt uppenbart bör anställas, kommer vi att få någon slags kompensation för detta? Kommer vi få en alldeles fantastisk löneökning? En julbonus kanske? Vi får ju trotsallt mindre fritid. Mindre tid för återhämtning. Någonting måste jag få för det.. Vad som helst.

 

Lennart Persson, kan du ställa dig framför de anställda på en avdelning, vilken som helst på ackis, och se dem i ögonen och tala om för dem vad du tjänar i månaden och att du är värd den lönen? Kan du argumentera för att den är helt rätt? Självklart är du som är ansvarig för hela sjukhuset värd en riklig kompensation. Men på bekostnad av vad? Måste du jobba 20 extrapass (dag, kväll, natt, helg, jul, midsommar, whatever) på ett år? Jag tror inte det. Och kan du sedan säga att det inte finns pengar för att ge oss en skälig lön för det arbete vi utför varje dag. För det ansvar vi har.

 

På grund av de nya arbetstiderna och schemaändringarna kommer sjukhuset sluka ännu fler av mina redan mycket få lediga dagar. Både jag och mina jämngamla, likerfarna kollegor och vänner tänker samma sak. Kommer vi jobba orka heltid? Vi drömmer om deltid och mottagningsjobb. Där arbetstiderna blir skäliga och man har tid att återhämta sig för att komma till jobbet pigg, glad, utvilad och med ork nog att ta itu med en ny arbetsdag. Som jag sa tidigare. Vi är många som är unga, friska, vältränade, starka, och vi har inte hunnit jobba särskilt länge, men inte ens vi orkar jobba heltid med de nya förändringarna. Inser ni inte att något är fel?? Fruktansvärt fel!

 

Kära Lennart. Du är mer än välkommen att jobba tillsammans med mig en månad. Jobba mina tider, mina timmar med mina mycket viktiga och få timmar av sömn och återhätning mellan kväll- och dagpass. Då kan du får se hur vi som "jobbar på golvet", vi som utför vården, hur vi faktiskt har det. Känna hur det känns när folk sliter i en från höger och vänster. Det är tabletter som ska delas ut, patienter som vill ha frukost, komma upp ur sängen, läkare som vill ronda, patienter som har ont, C-op ringer att patienten skall ner, Postop ringer och patienten är klar att hämtas, proverna måste tas, sår ska läggas om, dropp måste hängas, anhöriga vill veta hur det står till med deras nära och kära, de vill få en bra förklaring, vårdplanering med kommunen. Och så var det tabletter och smärtlindring igen. Och jaha, nu fick en patient hög feber och frossa. Följ med en dag och känn hur det känns. Känn hur timmarna inte riktigt räcker till och hur klockan helt plötsligt är kvart över ett och du har inte suttit ner på hela dagen och lunchen du skulle ha ätit för en timme sedan skulle ha vart dagens första mål (om man bortser från en banan du tryckte i dig kl 05.50 imorse). Och nu kom kvällspersonalen och ville ha rapport. jaha.

 

Följ med en dag, och kom sedan till oss och säg att arbetstidsförkortningen kommer göra att vi får mer tid för patienterna.

 

Ser fram emot det. Mycket.

 

MVH

Kerstin, 23 år, Sjuksköterska. Drömer om deltidsjobb.

 

 

 

Ibland vill jag bara skrika: MEN ÄR DU SEXTON ÅR ELLER????

Blir liksom lite arg, irriterad och frustrerad. Men sen andas jag ut och känner mig nöjd och glad över att det blev som det blev ändå. För nu slipper jag blir arg och ledsen på riktigt. Och så kanske jag får skylla mig själv lite som inte riktigt kan låta bli att snoka omkring så jävla mycket. (är nog förmodligen också typ sexton år....)

 

Väl mött.

 

Jag har väldigt lätt att få för mig saker. Har väldigt lätt att fasta i samma tankemönster om och om och om igen. Och nu har det hänt igen. Jag har fått för mig hur jag vill att det ska vara och vad jag vill göra. Har fått en vision om livet. En som jag tror skulle kunna vara ganska bra, fast samtidigt vet jag att det bara är nåt jag har fått för mig, för att jag itne har nåt annat att grubbla över. Och just nu trivs jag. Med undantag för ett litet snedsteg som jag liksom inte riktigt kan släppa helt och som jag inte riktigt kan smita ifrån. Det vore elakt och jag vill nog ha nån slags livlina

 

Fast med min karma är jag väl inte värd det.

.

Dock tror jag att jag har släppt ifrån mig det där tråkiga som jag vanligtivis grubblar på och har grubblat på ett tag. Eller jag intalar mig det iallafall. Men det komer väl snart nåt nytt att deppa ihop över. Som vanligt,

 

Väl mött

 

2012 - I'm so over you.

2013 kommer kicka din beniga röv.

 

Väl mött