klyftigatankar

I lördags morse vaknade jag kl 04.04

Igår vaknade jag kl 05.05

Idag vaknade jag kl 06.06

Konstigt och häftigt tycker jag.

 

Har varit lite hängig och krasslig i en vecka. Haft ont i halsen, fast bara ytterst lite, och lite rosslig sådär. Typisk gubbhosta. en imorse när jag vaknade (ungefär tretusenfemhundra gånger) så kändes det liksom anorlunda. Kan ha berott på att jag hade megabautaont i halsen och svettades som en gris. Fast nästa gång jag vaknade frös jag som aldrig förr.

 

Varför ska jag bli sjuk nu? Jag höll ju på att bli frisk! Och jag ska ju leda spinning om 2 timmar och 20 minuter. Tänker: äh, jag tar en ipren, äter frukost, dricker te och gurglar halsen så blir det nog bra. eller hur? Smas med Amanda som sitter i samma sits. Jag försöker peppa henne att gå på passet samtidigt som jag sitter och förnekar för mig själv att jag är sjuk. Sen säger hon: jag gjorde mycket sånt förr. tränade fast jag var sjuk. slutade med att jag fick spendera en helg på HIA. Bror sitter bredvid och liksom tvingar mig att inte träna, samtidigt som Amandas skräckpropaganda ekar i huvudet. Det tar emot. Jag vill inte sjukanmäla mig från varken spinningen eller jobbet. Men tillslut måste jag nog faktiskt inse att jag inte kan spinna. Kommer ju bara bli ännu mera sjuk. Det har funkat hittills, att träna bort förkylningen, men jag tror att jag har nått någon slags gräns.

 

Ringer Björn lite motigt för att förklara mig. Tänker: är det någon som kan fixa in en vikarie på 90 minuter en måndagmorgon så är det Björn. Sen börjar hets-smsandet. Och tillsammans får vi tag på en tapper själ som kan ställa upp och cykla istället för mig. Jag kan andas ut. Och spendera förmiddagen med att snyta mig och harkla upp slem och frossa och hosta och nysa och dricka te och så vidare.

 

Nu ska jag bara stålsätta mig inför att ringa min chef och sjukanmäla mig. Hatar att vara sjuk från jobbet. Mest för att jag vet hur jobbigt det blir för alla andra som är kvar på avdelningen med en man kort...

 

Väl mött