klyftigatankar

Det är måndag och klockan är efter sex, så jag känner att jag kan andas ut.

Det är lustigt hur man har svårt att fokusera och hålla sig vaken när det inte händer något intressant. Som när man läser HRL-häften. Det var samma sak i höstas. Har nyss läst 14 sidor i häftet och under den tiden somnat ungefär lika många gånger. Hur svårt kan det vara att fokusera?
Ska gå upp halv sex imorgon och förstår inte hur jag ska kunna fokusera på något så tidigt på morgonen. Hur ska jag kunna ta in någonting, lära mig någonting och kunna göra någonting.

Kom på en sak igår kväll. Snart måste jag fixa någonslags indrivare. Någon stor, grov kille med arg mustasch, långt hår, armarna fulla av tatueringar, motorcykel och skinnväst. Och han ska va sur också.

Inser att jag inte kan gå runt och resonera som jag gör. Dessutom hittar jag på saker, inbillar mig saker, intalar mig saker och lurar mig själv. Inte okej. Fast ändå.

Väl mött

Jag är inte bitter, inte det minsta.
Ett år äldre, men känner mig fortfarande lika mogen som en sextonåring. Kan kanske bero på att jag spenderat helgen med en sådan. Man blir ju som man umgås.
Finfint fika med underbara människor. Jag och Majsan lyckades baka fantastiskt goda muffins. Dom ska jag göra jämt från och med nu. Underbart goda!
Fyra av sex presenter från mina vänner bestod enbart av eller innehöll godis. Skåpet fullt av choklad. (25 kg om dagen och man blir lycklig!) Har fått en ny, ledsen liten vän. Nu är vi tre sorgsna själar i sängen. Jag, 22 år gammal. Malin, mitt lilla lamm, 18 år gammal. Och den nyanlände Dyssie, 0 år. Vi är sorgsna, men vi är söta!
Fick en blomma. Jättefin och luktar gott. Men kommer inte ens kunna hålla liv i stackarn tills all snö smält bort utanför mitt fönster. Jag ska inte ta hand om levande ting.

Vinsats nummer två är avklarad. Vi har massor med vin. Imorgon startar sats nummer tre.

Hejdå nagellacket, ringarna och armbanden.
Hej spriten och torra, kalla händer.
Nio veckor på praktiken.

Väl mött

Sitter i bilen med min syster. Vi har lite kvalitetstid. Den enda tiden vi kommer få ha för oss själva i helgen. Hon är bäst i hela världen. Vad skulle jag ta mig till utan henne? Jag tycker om min lillstrumpa så fantastiskt mycket. Hon är som hon är, jag är som jag är, och vi är så fantastiskt lika. Men ändå så olika.

Tittar i systemetpåsarna i hallen. Mamma har tänkt på mig och köpt vitt vin. OH, vad jag ska dricka vin imorrn. Det är jag värd!

Väl mött

Kommer upp på mitt rum och inser att någon har stulit kuddarna i min säng. Det är det som får allt att rinna över. Jag ger upp. Vill ingenting. Kämpar för att inte ställa mig i dörröppningen och bara storgråta, läga mig i sängen i fosterställning och vagga lite smått. Pappa står fem meter i från mig och kommer ju bara tro att jag är knäpp och köra mig till Säter.
Har inte sovit på tre dygn. typ. Pallar det inte. Och när jag har sovit har mina jääävla mardrömmar kommit tillbaka. tacksåmycket!
All tentaångest och pluggspänningar bara släpper och allt kommer på en gång.
Mådde dåligt hela tågresan. Allt jävla folk och det var så jävla kallt. Varför kan SJ aldrig ha normal temperatur?
Inte ens mitt numer definitvia sommarjobb på NIVA lyfter upp mig ur den extremt mörka dimman.
Kontrollerar mina symtom och inser att jag skulle kunna diagnostisera mig själv. Men låter bli. Det är inte lönt. Inte lätt att va 15 och emo.
Ser inte fram emot nått just nu. Sommaren.
Jag blir lite smått orolig över vad jag skriver. Gillar jag inte vintern längre?
Jag tror inte det. Vill bara ha sommar och vår. Och höst. Ingen vinter. Jag har anslutit mig till den där skaran människor som inte gillar vintern.
Det verkar onekligen som att jag gått och blivit en bitter människa. När hände det?

Jag vet vad det är som stör mig mest. Och det är bara en yttepytteminiliten detalj. Egentligen gillar jag ju idag. Jag tyckte att idag var en riktigt, riktigt bra dag. Tentan gick bra, jag ringde Per och mina förhoppningar blev precis som jag förutspått. Allt kändes bra.
Tills jag satte mig på ett tåg, lyssnade på deppig musk, läste en deppig bok och började tänka...
Jag är Einstein.

Väl mött

Jag gillar inte det här som börjar hända. Jag kan inte sova.
Somnar inte. Fryser för mycket. klär på mig en massa kläder, ligger med värmekudde vid fötterna och raggsockor. Täcke och filt. Vaknar, blöt av svett. Är vaken, klockan är tre på natten. Vad ska jag göra nu då? Somnar efter ett bra tag. vaknar igen vid fem. ÅÅåååh! Det är ju så skönt.
Drömmer jobbiga drömmar. Speciellt nu när jag inte kan bestämma mig om mina alla jobbmöjligheter. Och sen har vi alla mina skumma förhoppningar, som bara eskalerar och blir ännu värre i drömmarna. Ge upp, liksom.

Det ska bli minus två grader i Mora på lördag. Snälla, snälla, snälla! Säg att det stämmer!
Tänker inte skriva tenta imorgon. Hej hej omtenta!
Bara att sätta igång och börja plugga.

Igår morse hände det där som jag lite smått har gått runt och väntat på. Men det var liksom inge kul ändå..

Väl mött

Har alltid fått höra att det är bra att läsa mycket. Man utökar sitt ordförråd. Man blir smart. Dessutom blir man närsynt. Det är därför alla nöördzz har brillzz. Så enkelt är det.
Jag funderar på varför han som har skrivit boken jag läser nu (det ska ändå vara en såkallad klassiker), har valt att skriva ord som sej, dej, mej och säjer istället för att stava dem ordentligt! Fruktansvärt irriterande.
Hur ska kidzen lära sig stava rätt till dessa korta och mycket enkla ord om folk envisas med att skriva böcker fulla med löjliga felstavningar? Det ser ju tillochmed töntigt ut!
Skärpning!
(Sej är faktiskt en fisk, hälsar bessewissern)

Väl mött

Jag är ju tjejen med beslutsångest.
Har alltid varit, kommer alltid att vara.
Så igår efter mina två arbetsintervjuer, som båda gått kanonbra, visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Vart vill jag jobba? Bara grejen att nästintill kunna välja och vraka mellan jobben tillhör ju inte direkt vanligheten.
Funderar och vänder och vrider på allt.
Bestämmer mig sen att det ena stället ligger bra mycket bättre till än det andra. Måste ju tänka på vart jag får jobba mest, göra mest, lära mig mest. Vart kommer jag trivas? Vad vill jag göra när jag har pluggat klart? Lite så resonerade jag och bestämde mig.
Skulle idag ringa till avdelningschefen och säga: Hej, jag vill jobba hos er. När kan jag börja?
Det var liksom inga konstigheter.
Men sen ringer någon till mig istället.
Från en annan, mycket attraktiv avdelning, och jag ska få komma på intervju. Dock är denna intervju den 7 mars. Jättelångt bort. Hur ska jag kunna välja mellan dessa två fantastiska avdelningar?
Det värsta är om jag try to play it cool, och bara missar allt jobb. Skulle ju vara fantastiskt typiskt mig.

Väl mött

Den där pirrande känslan i magen. När det bubblar och kittlas.
Som att vara nykär.
Lyckan sprider sig som en värme genom hela kroppen.
Lite smått nervös. Man fnissar och känner hur man rodnar, lite för mycket, lite för ofta.
Lyckan och bubblet i magen.
Håller man fram handen och man tittar noga kan man se hur den liksom vibrerar och skakar lite.
Sen kommer beslutsångesten. Och man inser att man helt plötsligt är lite lost. Är det nu man ska välja?
Samtidigt som man är så lycklig, för att allt faktiskt känns bra.
Samtidigt som man är nervös.

Sen kommer väntan. Väntan på det där samtalet. Som man vill, inte vill, vill, inte vill ska komma. När kommer det? Kommer det?

Ger upp euforin och återgår till min kroniska dysfori och fortsätter med tentapluggandet några timmar.
- Njuter av livet som student

Kan fundera till på torsdag. Då ska jag bestämma mig. För en gångs skull ska jag verkligen bestämma mig själv. Jag tänker inte rådfråga någon! Inte en enda människa. (Jag undrar om ens jag går på det där själv.)

Väl mött.

Lotta skickar ett sms när jag tar min eftermiddagslur.
Jag kan inte träna, jag är sjuk. Men hör med Hanna istället, hon är säkert sugen
Guuuuuud va skönt. Tänker inte höra av mig till nån! Tänker ligga kvar i sängen och snooza och låtsas om att omvärlden inte existerar. Jättebra!
Två minuter senare skickar Hanna ett sms.
Hej! Hörde att du behövde en boxningspartner. Finns det några platser kvar tror du?
Jahapp! Det var den latheten. Kämpar mot viljan att bara dra täcket över huvudet och ännu mer ignorera omvärlden. Kastar av mig täcket och går upp.
Värt det. Helt klart. Även om det hela slutade med en lös tand och fläskläpp för min del och en enorm bula i pannan för Hanna. Värt det. Alltid.

Kommer hem och inser att jag nailade obstetriktentan. Känns så jävla skönt. Livet är underbart just nu.
Har dock under den senaste veckan diagnostiserat mig själv med ett antal olika psykiatriska diagnoser. Minst fyra olika personlighetsstörningar. Lite aspergers och autism. Smått manisk och smått paranoid. Har lite lätta ätstörningar åt alla möjliga håll. Riskbruksbeteende vad gäller alkohol. I den kategorin hamnar dock gemene student, så jag anser mig tillhöra normen, för en gångs skull. Jag är ingen standardavvikelse!

Fortsätter att ignorera tentaplugget med att kolla på Hanna Hellqvist istället.
Veckans bästa beslut är även att jag har gett upp den tråkiga boken jag läste, som jag aldrig kom frammåt i, och har nu påbörjat en mer intressant bok. Den är dessutom typ 300 sidor kortare. Bra egenskap.
Sen efter den, (den är snart klar) ska jag påbörja Hanna Hellqvists bok. Jag gillar Hanna Hellqvist.

Det har gått snart två veckor. Och jag märker skillnad. Faktiskt. Helt otroligt. Trodde inte att det skulle hända nåt. men ta mig fan. Minnet är ju tydligen inte vad det borde, men det är en annan sak. Det löser vi.

Väl mött

Ångest och bakfylla.
Har varit så nöjd den senaste tiden över frånvaron av bakfyllor. Men nu är det... Illa. Riktigt illa.
Mår så dåligt och det tar aldrig slut. Ta bort det, ta bort det, ta bort det!
Popcorn, OC och mammas hemkokta svartvinbärssaft får allt att kännas lite bättre iallafall.

Blir så irriterad på migsjälv. Som vanligt.

Väl mött

Helt ärligt. Kan jag sluta vara så synsk?
Varje gång jag tänker att en händelse ska inträffa, så inträffar den.
Precis så blev det idag igen.
Sen blir jag så uppspelt över att jag är synsk så jag tror att det ska funka jämt. Tänker ett nytt senario (som då ska sluta lite mer åt det hållet jag vill) och blir besviken när det inte inträffar.
Trots att jag faktiskt kan inse att det är ganska osanoligt att det ska inträffa. Att jag har haft fel. Det är ju så många olika parametrar som ska gå ihop. Speciellt när det handlar om sådana sekundära händelser.

Att jag hade rätt angående den första händelsen är ju inte jättekonstigt. Utan faktiskt tvärrtom. Väldigt troligt att det ska inträffa. Inga konstigheter.

Det värsta är att det får mig att börja fundera på en massa nya saker. Eller nya och nya. Men jag börjar fundera på vad jag egentligen står i den här inre konflikten.
NEEEEJ! nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejenejenejene! NEJ
Det är ungefär det jag vill säga till mig själv. Skärp dig.
(Fast jag vet att jag inte tänker så egentligen, så jag behöver inte övertala mig att inte tänka så. ville bara tillägga det.)

Väl mött

Okej, nu är lyckan total.

Tim Burton ska göra en film. Den handlar om en vampyr. Vampyren spelas av Johnny Depp.
Kan filmen bli annat än bra?

Webbföreläsning om ätstörningar. Av någon märklig anledning blev jag precis väldigt sugen på typ en enorm godispåse. Eller nåt ditåt. Fast nej, jag är proppmätt.
På tal om det mötte jag BMI tolv när jag gick till friskis. Det är insane! Ät nåt dåå! Tittade bort och hälsade inte. Moget.

Väl mött

Går till skolan. Solen skiner och jag kan ha på mig solbrillor. vårkänsla!
Men solen försvinner bakom molnen. Nooo!

Börjar filosofera över det här med praktiken. Fan vad sur och avundsjuk jag blir på personer som får drömplaceringen. Hade mer än gärna spenderat mina tre veckor i Östervåla. Orättvist att vissa får hänga där i sex veckor. Funderar nu varför jag inte önskade att få bli placerad där..? Skönt att man kommer på sånt där efteråt.


Väl mött.

Sann lycka är när man inser att man börjar en timme senare än man trodde. Och att man upptäcker det i tid. Sånt jag gillar. Hinner både blogga, fejsbokka och låtsas att jag pluggar inför tentan. Livet på en pinne.

Jag har kommit på att mitt beteende kan ha en positiv effekt trots allt. Jag skärper mig på nåt sätt. Det är bra.

Väl mött!

...'cause they don't need to!

Dagens Lycka. Dagens Lycka.
Dagens lycka beror på:
Mediciner, Fantasier och Endorfiner. Typ.
- Jag köpte mig ibuprofen och paracetamol. Nu ska jag bara ta dom där jävla tabletterna varje dag, så kanske vi kan bli av med den här jääävla smärtan. Egentligen skulle jag behöva en kortisonspruta rakt in i höften ba. Det skulle nog hjälpa. Jag tror det. Alternativt en PCA med morfin. Najs.
- Jag var otroligt jätteduktig. Ringde Amir, fick dock tag på Danne, men det är ju samma sak. Gick till ODA och pratade med KaHe. Ringde Viktoria och frågade efter min lön och referens. Bra där Kerstin!
- Sen! Ringer dom från förlossningen, men jag ser det försent, ringer upp. Men hon har gått hem. Ska ringa henne imorrn och boka in en tid för intervju. Jobb - Here I Come
- Lite senare, precis innan föreläsningen ska dra igång igen, ringer någon från okänt nummer. Måste ju va förlossningen, right? NEJ. Det är inte det. Even Better! Det är Per från NIVA. Han tycker att jag har en merit som står ut lite. Jag kan det där med trach va. Najs! Intervju på tisdag. Är det någonstans jag vill jobba, tillochmed mer än jag vill jobba på Onk-Onk, så är det NIVA. Jag blir så jääävla glad! Jobb - Here I Come!
Men självklart börjar jag även noja att han ska tycka att jag är mongo och inte alls vill anställa mig. Och att jag måste ringa till Gun-Marie och säga heeeej, tack för jobbet, men jag har fått ett bättre. HEEJDÅÅ!
- Shoppar en fin tröja (på rea!). Lyckonivån stiger. Köper två nya nagellack. Lyckonivån stiger. (att det sen såg ut som ljusgrönt tipex på är en annan sak..)
- Promenerar hem. Pratar med Maja om livet. Stannar vid ett övergångsställe. Känner igen rösten högt där uppe, snett bakom mig. Vrider diskret på huvudet. BMI tolv. Jag tystnar och försöker diskret tala om detta hysteriskt roliga för Maja. Lyckas. vi smyger bakom BMI tolv och förfäras. Någon borde mata stackaren. Med grädde. Massvis. Hursom leder denna korta stalking till att jag tog en liten omväg hem och hämtade mina masker. Duktig igen!
- Åker och tränar. Äntligen! Kommer in i salen, på håret att det är för sent. Ställer in cykeln och hoppar upp. Kollar bak som hastigast och där sitter kondom-medelstyrkapåmåndagarklockanåtta-killen. Näääj! Nu måste jag ju köra stenhårt, och jag som hade tänkt fuska mig genom passet. Skitockså. Men Endorfinerna. Endorfinerna gör mig glad i magen efteråt.
Idag är en glad dag

Nu ska jag gö sämlöör! MUMS!

Väl mött!

Det är okej att jag fortsätter inbilla mig saker. Intalar mig saker.
Det är friskt och hälsosamt. Eller så kan jag bara ge upp mina konstiga förväntningar som jag har på mig själv och bara face reality. För det är ju typsikt sånt som jag är bra på. Ta tag i saker och sådär.

Vår, värme, converse och skinjacka. Sommarjobb på värd avdelning. Citodon, eller nåt annat härligt starkt smärtlindrande (dör av smärta, VAS åtta! VAS åtta!). Vin och popcorn. Lediga dagar.
Några av sakerna jag önskar mig just nu.

Väl mött

Efter nattens insomnia, när jag gick upp och åt massor av yoghurt och mackor i brist på melatonin, gjorde jag ett helt adekvat beslut att inte äta frukost i morse (va ju typ fortfarande mätt). Mådde rätt dåligt efter en kvart i skolan och ville ha maaaat! Men jag hade ingen frukt med mig. Hur ofta händer det? Klockan är fem i halv nio på morgonen och jag är ashungrig. Tre och en halv timme kvar till lunch. Kommer dö.
Då säger hon det.
Hon som har introduktionen till kursen säger: "Jaaa, vi kommer ju visa webbföreläsningen här inne. vi drar väl igång direkt klockan nio och så kör vi på till lunch. Men vi tar en kvarts rast. Jag har beställt fika till er, så det borde ju finnas där ute nu."
Jag blir så glad så jag dör. Mackor och te. Underbart. Livsglädje!

Drar mig för att cykla hem. Det är ju faktiskt iskallt ute. Vill inte. Tänker stanna på BMC i all evighet. Eller iallafall tills våren kommer och det blir varmt. Då kan jag cykla hem.
Kommer på en fantaastisk ide. Jag kan ju ta ett varmt skönt bad när jag kommer hem.
Men då har vi problem två. Om jag ska ställa mig och tappa upp badvatten kommer jag ju tappa sugen innan karet ens är halvfyllt. Ovärt.
Kommer på en fantastisk ide. Min bror är hemma! Ringer honom, och han tappar upp ett bad. Jag cyklar hem. Ser helt plötsligt en riktigt bra anledning att åka hem.
Kommer hem och badkaret är fyllt. Med bubblor. Livet. Bara vin som fattas.
Och jag ångrar mig nu att jag inte tog mig ett glas där i badet. Borde ha tänt ljus också.
Njutit av livet på riktigt. Det hade jag ju varit värd.

Alla hjärtansdag-dejt med Maja ikväll. Hon och jag och bio och Ben & Jerry. Oslagbart.

Väl mött

Jag förstår inte hur jag kan tro att jag kan förändra mitt beteende. Jag bevisar för mig själv hela tiden att det är en omöjlighet. Att jag itne kan ändra på mig. Jag gör samma sak om och om igen. Fast jag inte vill. Flera gånger om dagen. Flera dagar i veckan.
Frågan är bara varför?
Hur svårt kan det va, egentligen?

Fötterna långt in under täcket. För varmt.
Fötterna utanför täcket. För kallt.
Det känns liksom aldrig riktigt bra.

Det är arton minusgrader. Jag vill verkligen inte gå ut. Vill inte cykla hela vägen till BMC.
Jag kommer dö. förfrysa på vägen.
Sista dagen på BMC.

Väl mött

Ibland känner jag mig som Ross i det där vänner-avsnittet. Eller rätt ofta. Han är liksom gaska naiv och rätt bortkommen. Precis som jag. Vill så otroligt mycket. Hoppas in i det sista. Men han har fel. Alla skrattar.
Inte ett dugg kul. Inte alls. Men jag skrattar. För det är kul.
Det är ironi. Det där som alla tänker och funderar på. Är rädda för. Och därför skrattar åt.
Det är kul.
Fast inte alls. Det är precis så jag känner. Kunde inte vara mer spot on.
Alla andra skrattar

Väl mött

Ångest.
Dagens ord.
Jag brottades hela dagen med snöstorm då jag försökte ta mig genom stadens gator. Snöstorm och inga plogbilar. Typ. Eller några kanske.
Med ihärdigt kämpande och svett tog jag mig frammåt, lite grann, tillslut
Jag får ångest över småsaker. Som att cykla på Dragarbrunnsgatan efter Dragarbrunnstorg. Vet inte varför, men jag hatar verkligen att cykla, eller gå, där. Ångest. Kan bero på att det är en miljon korsningar, med människor, cyklar och bilar. Något ditåt. Hatar innerligt att cykla där! Ändå gör jag det. Om och om igen.
Sedan har vi min beslutsångest. Kan knappt välja strumpor på morgonen. Kan inte ha för många valmöjligheter. Det går bara inte. Klarar inte av det. Ge mig max två val.
Ibland är även det för mycket.

Kommer hem, nu, mitt i natten. Drabbas av en oväntad beslutsångest. Av okänd anledning. eller?
Jag ska absolut inte ha beslutsångest. Helt onödigt. Bara njut of the moment. Njut, Kerstin, njuuuut! Vet du vad det är? Att bara njuta av tillfällen? Troligtvis inte. Nuet är inget för mig. Sitter hellre och ser fram emot saker. Den njutningen är den bästa av dom alla.
Hjärta fantasin!

Väl mött

Vaknar. Vill inte gå upp. Det är fortfarande snöstorm ute och jag ska ha tenta. villintevillintevillinte!
Funderar på att tappa upp ett hett bad, lägga mig, med huvudet under vattenytan och hålla andan tills jag svimmar. Nej, då kommer jag aspirera ner vatten i lungorna och drunkna. Jag har hört att man kräks när man drunknar. Det vill jag inte. Hatar att kräkas. Vill inte drunkna. Men jag kan tänka mig att ligga där och blunda och bara glömma bort allt som är utanför.
Den här ångesten är total. Jag kan inget. Jag vill inget. Tänker inte jobba med barn, så varför ska jag lära mig dethär? Barn är bara oberäkneliga. Dom kan inte tala om att dom har ont och var dom har ont. Och dom är rädda för människor som vill hjälpa dom. Dom är griniga och tror att det är ett straff att dom har ont och är sjuka. Ja, men det kanske är det för att dom är dryga snorungar som vägrar sammarbeta!!
Okej, jag ska sluta vara bitter. Eller försöka iallafall. En termos te och lite naturgodis så kan vi nog fixa dethär. Kanske.
Jag får ju iallafall dricka vin ikväll. Så jag kan bli ännu mer sjuk. yay!
Tur att dom spelar Radiohead på P3 såhär tidigt på morgonen så man kan bli lite peppad.

Vem hade kunnat ana att det skulle gå sådär snabbt? Det är ju lätt att upptäcka att man hade fel, fast efteråt, när det är försent. Och det kan ju va rätt irriterande ibland. Beeh. Chanserna kanske återkommer. troligtvis.

Positivt. Jag jobbar min sista schemalagda helg i helgen. Sen är jag free! (och kommer snart alltså beräkna mig i kategorin "fattig student" igen) Okejdå, hejja netwic!

Väl mött

Det är som om att jag inte kan tillåta mig själv att vara glad, lycklig, lugn och må bra. Som att det är något dåligt.
Var på intervju på 50C idag. Ska inte ens kalla det för en intervju. Hon berättade hur det var upplagt på avdelningen, hur det funkade, vad det var för patienter. Sedan visade hon mig runt och sa att hon skulle skicka in en anställningsbegäran om att anställa mig som timvikarie, som sedan skulle övergå i ett sommarvikariat. Jahaaa.
Det gick för fort för att jag skulle hinna med, men hon skulle maila mig när hon fått svar och så skulle vi bestämma en tid när jag ska gå intro. En dag och en kväll. Jahaaa.
Sen kan ju jag börja hoppa in extra på helgerna vid behov, så jag är varm i kläderna lagom till sommaren. Jahaaa.
De har något som kallas sepsis-övervakning. Patienterna blir ju jättedåliga. Jättesnabbt! Eftersom dom inte har något immunförsvar. Så då måste man va snabb och observant. Ta kontroller varje kvart. Det går fort, dom dör lätt. Jahaaa!
Bra. Men då hör dom av sig snart.

Borde va asglad som tydligen har typ har fått jobb på ackis i sommar. Men istället är jag bara asnojig. Jag kommer ju döda någon. Eller missa kontroller och råka göra så att någon dör. Min noja nu är att jämföra med den jag kände innan onkologipraktiken.
Men jag gillar ju att jobba med jättesjuka patienter. På något skumt sätt. Det är givande. Faktiskt.
Känns dock inte askanon att det komer ligga treåringar och få transplantation. beeh. Deppigt.

Och mitt i det kommer allt tentaplugg. Och jag har inte kommit någonstans. Kan inget, vet inget.

Väl mött

Härmed lovar jag, dyrt och heligt, att jag verkligen ska plugga imorgon. Effektivt. Ambitiöst. Ordentligt. Ska anstränga mig och koncentrera mig. I flera timmar. Ska kunna allt sen.
Ska bara...
Eeeh. Just det.

Vill hoppa högt av glädje. Springa runt och skrika och vara glad.
Fick svar från 50C. Ska komma på intervju imorgon.
Men jag kan inte vara glad. För jag har gått och blivit en pessimist! Min största skräck!
Jag tänker bara att hon kommer tycka att jag är knäpp och dum i huvet och ful och sämst. Hur trodde jag att jag skulle kunna få jobba där? vaaah? Äru go i huvvet elle?!

Väl mött.

Grattis på namnsdagen, Kerstin och mormor.
Tack, tack!

Man tror att man tänker till och tänker smart och så.
Men man lurar bara sig själv. För snart inser man att man är tillbaka där man va nyss.
Nora fick mig att inse en massa saker, hon fick mig att tänka som mitt gamla jag. Men nu är hon inte här längre. Så då tänker jag inte så längre. tydligen...

Jag ska inte lura i mig själv att det är vår och att den är här för att stanna.
Ska inte inbilla mig att jag kan ha skinnjackan imorrn.
Ska inte plocka fram den nu. elleeer?
Men konvööshen åker på. For life.

Väl mött.

Vaknar med ont i halsen!!!! Skjut mig. Diskussionerna tar fart i mitt huvud. Man ska ju inte träna när man har ont i halsen, men jag har ju taggat och framförallt planerat inför dagens spinningpass. Gurglar och dricker te och hoppas att det ska gå över. What to do, what to do...? Träna, inte träna, träna, inte träna??
Upptäcker att det snöar. Massor. Det är snöstorm. Det blåser också. Känner att spinningpeppen bara försvinner. Vill inte alls gå ut i det här vädret.
Har ju dessutom fruktansvärda smärtor i höften också
Varför ska jag alltid hitta på dåliga ursäkter för att inte träna?
Känner efter i halsen och det gör nästan lite mer ont. Det river, klias och sticks. Men om jag gurglar och dricker te i mängder i en timme till så kanske det känns bra, eller?
Jag vill ju, vill ju, vill ju gå på spinningen.
Fast någonstans känner jag att jag kanske möjligtvis kommer skippa det. Känner det på mig. Jag vet ju trots allt hur jag funkar. Bangar alltid!

Baka kaka och peppa inför bäbisfika! Mycket bättre.
Framförallt är jag då inne i värmen och slipper bli mer sjuk.

Så jävla irriterande när man inte är sjuk på riktigt, när det liksom bara är lite jobbigt i halsen. Det bara river lite. Inget mer än så, men ändå blir man aktivitetsbegränsad. Och känner sig lite instängd och ynklig. Ovärt.

Väl mött

Tog mod till mig. Slog numret till Kartan.
Succé.
Annika svarar och hon blir glad och jag blir glad och hon ska ge mig nummret till hennes verksamhetschef och till dom på akuten, för där vill dom ha folk. Det är fantastiskt! Nu måste jag få jobb! Måste, måste, måste. Hon var så söt. Berättade senaste anekdoten om min number one favourite boy Assar. Han har blitt opererad. Lillplutten. Det är bara han som lyckas.
Vi ska boka in en fredag när jag åker dit och bara njuter av livet och Assar.
Jag saknar Assar så mycket att det gör ont ibland. Okej, det där var jätteöverdrivet, men han kommer hoppa av glädje när han ser mig och jag kommer hoppa lika mycket jag.

Skickade ut lite spontanmail till diverse avdelningar nu. Någonstans måste det ju gå! Eller?

Klar med T3. suxxäss!

Väl mött

Okej, nu kör vi!
Känns ju skitbra att pingpong inte fungerar, som vanligt. Hur ska jag nu kunna komma tillrätta med hur det ska gå till att förbereda en infusion? Ska ju gört om en timme liksom! Aaaah!
Paniken växer. Samtidigt som jag är kolugn. Vad kan gå fel? Jag kan, kan, kan ju det här. Vägrar göra om det en gång till. För jag har gjort det enmiljongånger. Och då har det varit på riktigt tillochmed. Inte på låtsas. Då har jag stoppat i det i patienterna. Nu ska jag bara låtsas. BLanda koksalt med koksalt och låtsas sätta i ett aggreggat. Låtsas. Det är så vi lär oss på den här überseriösa universitetsutbildningen...
Hur svårt kan det va?

På lördag kommer Nora. Weeii!!

Väl mött

Norrlandica.
Love it.
Finns inget bättre.
Känner mig aldrig så lycklig som jag gör på det dansgolvet.
Alltid bra musik, lagomt mycket folk och mina fantastiska danspartners.
Men ikväll, dom nya danskompisarna vi hittade, dom tog priset. Ingen har någonsinn dansat så fagert på ett dansgolv. Jag älskar det.

Dethär kommer eskalera. Jag bara vet det. Kände det när jag spatserade genom staden idag. Fint väder och jag var på bra humör. Inget passar bättre. Jag kan dessutom snart ta fram min skinnjacka. Då blir det ännu bättre. Det hör till och framförallt så är det så jääääävla najs!
Why give up a good thing? Helt ärligt. Det passar ju in så bra i bilden. (samtidigt som det ser så dåligt ut, men det är en detalj jag väljer att bortse ifrån)

Jag gillar ändå att påminnas om saker. Diverse misstag, men det är alltid kul trots allt..

Fick tillbaka medicintentan idag. Klarade den, trots allt. Käns skönt. Nu är det bara morgondagen kvar. En kort, snabb procedur, sen är jag done and DONE(!) med T3. Känns skönt. Fokus på T4. KOMIGENDÅ! Kan inte misslyckas imorrn. Jag kan det ju faktiskt, jag vet hur man gör. Done it a million times liksom. Skriv bara rätt läkemedel på lappen så är det luuugnt.
Känns skönt att va berusad kvällen innan en examination ändå. Känns skönt att kolla igenom det då. Gick ju bra sist, såatte...

Väl mött!

Min bror har för länge sen fått förbud mot att köpa yoghurt åt mig. Han har nog inte köpt rätt yoghurt en enda gång. Kom igen, hur svårt kan det vara? Egentligen? Ekologisk naturell lättyoghurt 0,5%, lite lätt blåvit-randig.
Första gången kom han hem med en vaniljyoghurt. Okej, fine, det är gott, men inte det jag vill ha.
Andra gången kommer han hem med en citronyoghurt. Njae. Ingen hit.
Jag vill ju ha min vanliga yoghurt!
Igår öppnade jag kylen och insåg till min förskräckelse att han åter köpt fel yoghurt. Dock anser jag att jag inte har rätt att klaga eftersom jag gladeligen har mumsat i mig den yoghurten i en vecka utan att märka något.
När jag ska äta yoghurt ska det va just naturell lättyoghurt. Inget annat. Men nu hade min bror köpt vanlig naturell yoghurt på 3% fett istället för 0,5% fett. Kan ju en tvååring räkna ut att jag kommer bli astjock efter att ha mumsat i mig den varje morgon i en vecka. Herregud. Hur ska detta sluta?
Jag är för tjock för att äta vanligt yoghurt!!

Ibland tänker jag på en sak. Kan vara närsomhelst. I skolan, när jag jobar, tränar, cyklar, pluggar, äter, vadsomhelst! Och jag blir nästan lite smått svimfärdig. På ett bra sätt. Det är faktiskt heeelt galet. Men bra, kanske. Eller nåt.