klyftigatankar

Kommer upp på mitt rum och inser att någon har stulit kuddarna i min säng. Det är det som får allt att rinna över. Jag ger upp. Vill ingenting. Kämpar för att inte ställa mig i dörröppningen och bara storgråta, läga mig i sängen i fosterställning och vagga lite smått. Pappa står fem meter i från mig och kommer ju bara tro att jag är knäpp och köra mig till Säter.
Har inte sovit på tre dygn. typ. Pallar det inte. Och när jag har sovit har mina jääävla mardrömmar kommit tillbaka. tacksåmycket!
All tentaångest och pluggspänningar bara släpper och allt kommer på en gång.
Mådde dåligt hela tågresan. Allt jävla folk och det var så jävla kallt. Varför kan SJ aldrig ha normal temperatur?
Inte ens mitt numer definitvia sommarjobb på NIVA lyfter upp mig ur den extremt mörka dimman.
Kontrollerar mina symtom och inser att jag skulle kunna diagnostisera mig själv. Men låter bli. Det är inte lönt. Inte lätt att va 15 och emo.
Ser inte fram emot nått just nu. Sommaren.
Jag blir lite smått orolig över vad jag skriver. Gillar jag inte vintern längre?
Jag tror inte det. Vill bara ha sommar och vår. Och höst. Ingen vinter. Jag har anslutit mig till den där skaran människor som inte gillar vintern.
Det verkar onekligen som att jag gått och blivit en bitter människa. När hände det?

Jag vet vad det är som stör mig mest. Och det är bara en yttepytteminiliten detalj. Egentligen gillar jag ju idag. Jag tyckte att idag var en riktigt, riktigt bra dag. Tentan gick bra, jag ringde Per och mina förhoppningar blev precis som jag förutspått. Allt kändes bra.
Tills jag satte mig på ett tåg, lyssnade på deppig musk, läste en deppig bok och började tänka...
Jag är Einstein.

Väl mött