klyftigatankar

Jag har inte hetsätit på tre hela dagar. Tre dygn. Jag är jävligt nöjd just nu. Och jävligt taggad på att bara lyckas.
Jag är bra!

Får sånna där läskiga tvångstankar ibland.
Som idag när jag gick nerför en trappa. Jag tänker hela tiden att jag ska sätta ner foten för nära kanten på föregående trappsteg, så jag skär upp hela hälen på trappsteget som jag nyss gick ner ifrån. Tänker det jätteofta när jag går i trappor och inte har skor på mig. Jag blir liksom livrädd för den skärande smärtan som närsomhelst kommer drabba mina stackars hälar.
Så då går jag nästan för långt ut på kanten istället, så jag nästan ramlar ner för trappen.
Då kommer man iallafall ner fort.

Återupptäckte Mew. Av en slump. åhfyfanvadbradetär!

Väl mött.

Livet på praktik. Livet på en vårdcentral. Livet som pendlare.
Inget liv jag vill fortsätta leva.
Två timmar om dagen på ett tåg. I don't like it
När man pendlar har man inget liv, jag har ju insett det. Och när man försöker ha ett liv, så blir man astrött och somnar. Typ.
Ge mig livet tillbaka. Hänga i skolan, träffa folk, göra saker, orka göra saker.
Inte bara stirra in i en vägg och lyssna på samtal och ta nåt jävla blodtryck då och då. Ska inte bli distrikta. Och frågan är ju varför alla andra får ge intramuskulära injektioner och ta bort stygn och sticka barn. Men inte jag!
Life sucks. True story.
Bio och popcorn till middag förgyller livet en stund. Och jag njuter lite smått såhär i efterhand. Framsteg

Väl mött

Mörkret. Och hatkärleken jag hyser inför detta mycket vanliga fenomen. Det finns många tillfällen i mitt liv, som jag minns. Några av dessa präglas av rädslan inför mörkret. Några präglas av en eufori kring det vackra, fantastiska mörkret och allt däri som är outforskat.

Jag är fem år. Eller där omkring. Max fem och ett halvt, för jag minns ingen bäbis. Bäbisen kanske sover. Mörkret och alla dess faror är något som upptar en stor del av mitt vakna liv. Familjen sitter samlad på nedervåningen, framför teven. Kollar på bollibompa eller nåt annat spännande som skogstevekanalerna har att erbjuda tre små ungar som vi är. Jag antar att vi dricker varm choklad och äter ostmackor. För det gjorde vi jämt på kvällen. Det värsta är när man behöver gå på toa.
Man har två val.
Nummer ett: Den lilla toan nere i källaren. För en femåring är källaren det läskigaste som finns. Det finns inga fönster. Det är mörkt. Det luktar konstigt. Det låter konstigt. Men det värsta är just själva toaletten. Den är liten. Lampknappen sitter utanför toan. Det finns en fläkt som låter jättejättejätteläskigt. Har man dessutom två äldre bröder som älskar att skrämma sin lilla, söta och oskyldiga lillasyster är det inte lätt. När man sitter där kan vemsomhelst trycka på knappen, där utanför dörren, den som släcker lampan. Man kan också trycka på knappen som sätter igång fläkten. worst case scenario, kolsvart och en fläkt som låter
Dessutom finns det spindlar därinne.
Nummer två: Den andra nåååågot större toan på övervåningen. Eftersom alla sitter i soffan där nere är det släkt och mörkt där uppe. Och alla vet att det finns spöken i alla de gamla garderoberna där uppe. Det är sen gammalt. Men jag tar spökena framför källaren. Alltid.
Jag minns att jag nästan alltid stod inne på toan med handen på låset. Räknar ner. Tre, Två, Ett. Jag måste hinna ner för trappen och sätta mig i soffan innan jag har hunnit räkna till tio. Annars hinner spökena ifatt mig.
Det märkliga är att jag nästan alltid har haft rummet som ligger på övervåningen. Har liksom självplågat mig igenom min barndom. Försökt härda mig.

Jag är åtta år. Vi har varit hos mormor. Jag tröttnar och vill gå hem. Vet inte om min vän Saga varit med hemma hos mormor, eller om jag går förbi henne på vägen hem. Hon är iallafall med. Vi går över skolården. Det är höst och mörkt och blåsigt och självklart lite läskigt. Och finns det någon som kan skrämma upp en söt, oskyldig, lättlurad och konstans livrädd liten tjej som jag själv, så är det Saga Hillerström. Köpte alltid allt hon sa. Hon är nog den som har skrämt mig mest av alla i hela världen. Men det var nog pågrundav eller tackvare henne som jag under min gymnasietid hade en förkärlek för skräckfilm. För trots att hon hittade på en massa, massa saker för att skrämma upp mig så lekte jag med henne. Dag ut och dag in.
Jag vet inte exakt vad det var, men jag minns att under vår promenad genom skolgården så hinner hon skrämma upp mig massor med gånger. När vi kommer hem till mig finns det ingen nyckel. Men det gör inget, för källardörren är ju öppen. Vi går in bakvägen. Ner för stentrappan, in i den mörka, låtande källaren. Uppför den trånga trappen. Sen är man inne. Det är bara det att lampan ner för stentrappan är släkt. Asläskigt. Jag går inte ner där. Vägrar. Inte ens Saga, som är jättemodig, vågar gå ner. Och då fattar ju vem som helst att det är farligt.
Vi går hem till tant Signe och kollar på Bingolotto, äter polkagris och leker med henneshund Koma istället. Mamma hämtar oss när dom kommer hem. Safe again.

När pappa fyllde fyrtio ville jag och några andra ungar gå hem mycket tidigare än alla vuxna. Vi var ju skitsmå och trötta. Vi går ungefär 20 meter. Sen är en av de lite äldre ungarna vänlig nog att tala om att det finns skumma gubbar. Dom ska man akta sig för. Jag är typ sju år och naiv och fattar inte riktigt vad hon menar. Jag är mest rädd för att vi snart kommer fram till bron som går över järnvägen, och efter den kommer kyrkan. Finns det nåt värre än kyrkor och kyrkogårdar och träd och skuggor och blåst mitt i natten när man är typ sju? Nej. Fattar inte alls vad hon menar med skumma gubbar. Man ska tydligen inte säga Ja, tack om de vill bjuda på godis. Knäppt. Men hon skrämmer ändå upp mig och vi vågar inte gå längre. Vi går tillbaka till alla fulla vuxna och knaprar salta pinnar innan vi somnar på hög i ett hörn.

Mitt 22-åriga jag är fortfarande mörkrädd. Har fortfarande tvångstankar när jag är hemma hos mamma och pappa och jag är ensam på en mörk övervåning. Kommer liksom inte ifrån det.
Utomhus är mörkret inga problem. Oftast. Det är mörkt och svalt och vackert. Allt ser så annorlunda ut och man är oftast mer ensam när man spatserar omkring.
I mitt vuxna liv är jag inte längre rädd för mörkret utomhus, men fortfarande bajsrädd för mörkret inomhus.
Är det normalt?

Väl mött

Vaknar med ett ryck. Olov ligger i soffan, precis utanför mitt rum och skickar ett sms med frågan om när det blir mat. Vem är tröttast? Tjejen som sover mitt på dan, eller killen som inte orkar resa sig ur soffan och gå två meter. Oavgjort.
Jag lagar mat och Olov kollar på. Vi gillar könsroller. Vi pratar och diskuterar, jag inser att han lämnar mig. Han lämnar mig ensam. Alldeles själv. Hur ska jag klara mig?
Det har hänt, enligt mig, bra saker i hans liv. Han verkar rätt nöjd också. Men vi är båda lite småirriterade på folks beteende. Undrar hur gamla folk är egentligen? Jag är iallafall inte ensam om att vara fem år.
Olov kommer med den briljanta idén om att hyra film. Jag föreslår godis till filmen. Vi kompletterar varandra rätt bra, min bror och jag.
Onsdag = Lillördag.
Och trots att jag, i vanlig ordning, mår rätt illa av allt godis så känns det lite bättre såhär efter filmkvällen. Lite. Jag kanske kan njuta sådär i efterhand trots allt.
Men Olov lämnar mig imorrn. Ensam hela helgen. Det blir så tomt och tyst och det ekar.

Fick tillbaka min telefon igår. Jag är så jääävla lycklig att alla bilder va kvar. tacktacktacktack. Dock undrar jag vem som har sett alla bilder, och vart de nu florerar runt. Känns inte skitbra faktiskt. Borde va sekretess och sånt på sånt där kan man ju tycka. Men det är ju bara min personliga åsikt.
Kollar igenom bilderna. Fan. Nu tänker jag för mycket igen.

Imorrn ska jag inte komma till stationen samtidigt som tåget. Imorrn ska jag va först.
Imorrn ska jag vakna av väckarklockan, för jag har ställt in den på rätt tid. Och rätt dag. Justde!

Väl mött

Vad är lycka? Hur blir man lycklig? I själen liksom. På riktigt. Jämt. Sådär så man i princip jämt går runt och känner sig nöjd och glad och tillfreds med lvet. Hur gör man?
Glad är jag. Det är det inga tvivel om. Skrattar och fnissar rätt ofta, ler jämt, men det där med lyckan...
Kollade på Hanna Hellquists program om lycka, men jag hittade ingen lycka i det programmet, så jag slutade kolla. Lyssnar på Hanna på morgonpasset istället. Gör mig lite lyckligare. Nästan.
Om jag gör nåt jag tycker om, så blir jag glad. Jag är glad när jag gör sånt som jag tycker är kul. När jag skrattar, pratar och umgås med människor som jag gillar och som gillar mig. Glad. Och oftast ganska lycklig. Men jag brukar känna mig olycklig ibland i sällskap också. Det funkar liksom inte alltid. Typ när man sitter några stycken och man kanske inte säger nåt på fem minuter, å efter tio minuter lyssnar man inte ens längre på dom andra. Och då är man där. Man fastnar med blicken och tänker på annat. Sånt som inte hör dit och sånt som gör att man blir ledsen i själen. Ovärt.
Eller om man har gjort något som va jättekul och jättebra, som man blev helt lyrisk och lycklig över. Sen är man påväg hem eller nåt, och då försvinner det där lyckoruset. Poff, så äre borta bara. Som att det inte fanns där från början. Jag har så svårt att leva på passerade lyckostunder. Att njuta länge och i efterhand. Kan inte se någon glädje nu i det som jag var så glad över i förrgår. Som att jag ständigt måste bli underhållen. Hej, jag heter Kerstin, jag är 5 år.

Jag är normal. Jag intalar mig det varje dag. Det och att jag inte är en bitter människa. Inte emo. Och att jag är en glad prick. Intalar mig att jag kan saker, klarar av saker. Övertalar mig att fatta bra och kloka beslut. Ibland är det svårt.

Jag är lite rädd för vad som kan hända. För vad jag kan tänkas hitta på för galenskaper. Jag vet ju trots allt hur jag funkar. Jag får inte spåra, får inte spåra.
Intalar mig själv.

Väl mött

Vad är kriterierna för att en grupp av människor ska vara ett gäng? Eller ett gäng av vadsomhelst!
Jag minns den där dagen när jag är typ 16-17 år. Jobbar på ett konditori. Det är påsk, eller nästan i alla fall. Där i krokarna. Vi har en hel hylla full med små, små marsipankycklingar. En kille i trettioårsåldern kommer in. Han vill ha ”ett gäng” kycklingar till sin kaffe. Jag tar fram ett fat och plockar ner fem kycklingar på fatet och ställer fram det till honom. Han tittar skeptiskt, först på fatet med de lilla kyckliggänget och sen på mig. ”Är det där ett gäng? Fem kycklingar, är det ett gäng?” Enligt mina sjuttonårsmått är fem helt klart ett gäng, om än eventuellt ett ganska litet gäng, för en trettioåriga ögon. But still a gang! För många för att vara ”ett par-tre stycken” och för få för att vara en flock. Ett gäng!

 

Jag har svårt för gäng. Folksamlingar. Grupper. Horder. En flock av människor. Det gör mig nervös på nåt sätt. Nervös över att sticka ut som ett freak och synas alldeles för mycket. Nervös över att försvinna som en i mängden, inte synas alls.
Hallååå, vart tog du vägen?! Jag står ju här, mitt framför. Fast du syns ju inte...
Eller så är det helt enkelt för att jag inte riktigt gillar andra människor. Kan va så. Mycket möjligt.

 

Rätt ofta ger jag upp hoppet om mig själv. Typ som nu.

 

Väl mött.

Igår. Igår kändes allt jättebra, verkligen jättbra. Allt tillochmed. Imorse påbörjades en massa nya projekt i min lilla bubbla, som jag har insett att jag lever i. Jag påbörjade en iprenkur. Jag gjorde mina övningar. nu jäääävlar ska smärtan bort! smärtfrihet sommaren -11!! Jag gick till skolan i tid. (trots att jag höll på att försova mig. Tack för väckningen!) Jag va liksom sådär duktig som jag vill inbilla mig att jag är mest hela tiden.
Sen förstör hon allt. Hon som pratar om motiverande samtal. Hon som säger att vi ska göra ett självförbättringsprojekt. Hon vill att vi under några veckor ska förbättra oss själva på något. Kan va vad som helst. Sen ska vi liksom presentera det för vår lilla seminariegrupp. Med en poster och blablabla. Och hon pratar om hur man kan motivera folk att förändra sin livsstil för att börja leva ett hälsosammare liv. Hur kan man motivera rökare att sluta röka? Hur kan man få alkisar att vilja sluta dricka, tjockisar att sluta äta, latmaskar att börja träna? you know.
Och jag känner hur jävla omotiverad jag blir. Mer och mer för varje ord hon säger. Hon låter liksom självmordsbenägen när hon pratar.
Imorse tänkte jag: Nu ska jag sluta hetsäta. Ty det leder enbart till illamående, ångest och allt det där. Jag ska börja träna till allt det där som jag och lillstrumpan kom överens om att vi skulle göra i sommar. (för jag måste vinna över henne)
Jag var liksom asmotiverad. Inget mer hetsätande. Ingen mer ångest. Nu jävlar. Det är vår och jag är glad! (ska va så glad jag kan. Ler stort och går snabbt)
Sen förstör hon allt. Hennes omotiverande föreläsningsteknik ger mig ångest! Vill bara gå hem, lägga mig i sängen. Drick upp allt vin vi har i hyllan. Spriten också. Trycka i mig allt godis jag kan hitta på ica. Röka vartenda cigarettpaket jag kan komma över på vägen hem. Ska rensa varenda affär. Jag ska bli onyttigast i stan. knarka, få diabtes, skrumplever, kärlkramp och dö. Sänka min hälsa till en så låg nivå att den aldrig går att plocka upp igen.
Det är så hon får mig att känna. Precis så. För hon låter som hon vill dö. Som att hon hatar att göra det hon gör. Hon kan inte motivera mig. Inte till nåt. Inte ens till att stanna på eftermiddagsföreläsningen.

Så nu ligger jag här igen. Illamående och med ångest. Har inte alls lust att göra nåt. Ingen lust att sova, att resa på mig, att åka till praktiken, gå i skolan, träna, äta, kolla på tv, film. Ingenting. Vill inget. Stirra i taket.
Tänkte att det nog borde bli min kvalitetsförbättringsuppgift, det där med hetsätningen. Men känner mig kanske inte helt jättebekväm med att sitta och redogöra för det inför hela seminnariegruppen (som är på hela tre personer utöver mig själv). Dessutom har jag försökt så många gånger och misslyckats att jag börjar bli för rädd för att prova igen (fast jag lovar mig själv mer eller mindre varje kväll att i morgon, imorgon är dagen då det händer!). Jag får ta nåt annat. Nåt mer normalt. För jag är heeelt normal. sådeså!

Väl mött

Promenad till akademiska.
Jag gillar att promenera till akademiska.
Jag gillar att promenera rent generellt. Speciellt i den här underbara, fantastiskt vackra stan. Speciellt när jag har bra musik att lyssna på. Speciellt i detta fantastiska, underbara vårväder. Med skinjacka, converse och solbrillsen på. Det blir inte bättre än så.
Går där längs ån, mot akademiska. Och det är en massa jävla bandyidioter överallt. Fullet med folk och jag får trängas. Jag har ju sagt att jag inte gillar folk. Alls. Bort med dom! Dessutom går jag mot studenternas, så folk kan ju få för sig att jag går mot bandyn. Men det gör jag inte. absolut inte. verkligen inte.
Det är så mycket vår att jag tar av mig vantarna. Jag fryser inte ens.
Det är grus som borde sopas bort, det droppar från taken och jag blir varm, varm, varm i solen. Några ögonblick av ren skär lycka!
Vill strypa idioten på Waynes som blåste mig på min chailatte och förstörde min fika.

Väl mött

Självklart. Vaknar 05.22 fast jag har världens längsta sovmorgon till 15.00. Det är inte okej. HV och sänkt AT. Jobbigt. Fryser ihjäl. Kryper ner under fjorton täcken. Öken i min mun. En liter vatten. Minst.
Idag ska jag börja mitt nya liv, som en bättre människa. Rent allmänt.
Börjar med två timmars sömn.
Väck mig om ett tag.

Väl mött.

Tack.
Tack så in i helvette. (På riktigt, jag är varken sur eller ironisk)
Ikväll har två saker gjort mig till en lyckligare människa. Inte egentligen. Men det har fått mig på bättre tankar. Lite grann. En stund. Jag känner mig lättare.
Den ena är bara ett rent tack. Och förlåt. Tack för att du lyssnade, förstod och bara fanns där. Förlåt att jag bara ballade ur och grät och.. och.. ja. You know. Det bara hände. Bara sådär. Oplanerat, sånt som bara händer. Påminn mig inte i nyktert tillstånd, tack!
Den andra är bara ett rent tack. Och förlåt. Tack för ego-boosten. Och förlåt för den lama responsen. Men det är på nåt sätt ömsesidigt. Det var det jag försökte förmedla iallafall.
Ikväll har diskussionerna gått heta kring diskussionerna. Fler personer kom till insikt till det som vi andra insåg för länge sen. Men man måste ju få ta det i sin egen takt.
Framtiden är oviss.
EEh. Lamesomfan!
Jag hatar att komma till insikt med saker. För jag vet inte själv om jag vill komma till insikt med dessa saker. Men jag antar att det är bäst så.
Ser framåt istället för bakåt.  så ska man gö, har jag hört.
Jag vill inte vara klok och förnuftig. vill inte vill inte vill inte vill inte.

Vill göra dumma saker tills jag dör. Och äta glass. Ben & Jerrys

Väl mött

Det finns en hel del saker som jag inte gillar. Det mesta egentligen
När jag inte gör som jag säger åt mig att göra.
När jag måste vänta på tok för länge på att få tillbaka min telefon.
När jag kommer till praktiken och jag inte ska va där. Dom vill inte ha mig, och jag vill inte va med dom heller. sådeså
När jag inte får svar på mina mail till min andra praktikplats. Hur svårt ska det va att skriva "Hej, va kul att du ska komma. Kom klockan nio på morgonen på tisdag. Hejdåååå" Hur svårt??
När min dator har för lite batteri och jag måste resa på röven för att hämta sladden.
När internet hänger sig för att nån skriver på den jäävla fb-chatten. jag ska också börja kö always offline.
När jag inser att jag måste skriva och reflektera och massa skit inför seminariet imorrn. För jag har ju inte gjort någonting. Har tänkt att man bara kan freestyla liksom. As always.
När jag inser att jag kommer bo ensam här hela sommaren, och jag inte alls tycker att det är party att bo helt ensam i en enorm trea. Varför tyckte att det skulle va najs? Att i två månader komma hem till en tom lägenhet?
När jag inser att jag måste hitta en inneboende till hösten. Det måste ju liksom va nån som man pallar med. Att dela kök, vardagsrum, hall, kyl och dusch med. Känns inte helt rätt. Måste va nån som känns rätt. Roomieintervjuerna börjar nu! Sugen? Är du en skön människa? Vill du dela lägga med mig under hösten? Dricker du mycket te, gillar poppa och har bra musiksmak? Kanske har vi samma sko/klädstorlek? Kom och bo hääär!

Jag gillar att det är st patricks day och att jag ska få dricka vin ikväll. Jag gillar att jag har varit ledig idag och jag gillar att jag har skrivit klart mitt PM.

Jag älskar choklad. Mer än allt i hela världen.
Okej det va en lögn. Jag älskar popcorn, te och vin väldigt mycket också. Faktiskt

Väl mött

Sover för mycket på eftermiddagarna. Kan inte sova på kvällen. Somnar för sent och sover för lite för att gå upp halv sex på morgonen. Blir trött direkt jag kommer hem. Somnar. Vaknar på kvällen och det är samma sak igen. Antingen får jag sluta åka hem på eftermiddagarna eller så får jag helt enkelt... Näe, jag ser ingen lösning på problemet. Eftermiddagsluren är den bästa sömnen man kan få. Så jävla skönt.
Vaknade kvart över sju och hade missat mitt spinningpass. Rätt irriterande. Kvällen blir liksom förstörd när det inte blir som man tänkt sig.

Men PMet är klart och det är fantastiskt dåligt. Ingenting är bra med det. Det är för långt, för lite källhänvisningar, ingen röd tråd, konstigt upplagt, dåligt formulerat, värdelös diskussion.
Men jag orkar liksom inte bry mig. Det känns för meningslöst för det. Jag orkar inte lägga ner tid på att skriva något när man får en minst sagt undermålig instruktion.
Den här utbildningen är för flummig för mina nerver.

Och jag gör om samma misstag som alltid. Ångrar mig. Ångrar mig. Ångrar mig. Alltid.

Väl mött

Jag ångrar mig allt som oftast.
Jag ångrar väldigt mycket av det jag gör, det jag säger och det jag tänker.
Ibland ångrar jag mig direkt. Ibland ångrar jag mig efter tre timmar. Ibland går det några dagar. Ibland går det nåt år.
All denna ånger skapar massvis med ångest. Jobbiga tankar och onda cirklar.
All denna ånger beror till stor del på att vi inte kan komma överens om saker. Jag och mina personligheter och egenheter. Vi funderar och vrider och vänder på allt i all oändlighet.
Och ändå blir allt fel.
Jag önskar att jag va sådär som jag är ibland. Sådär som jag är så bra på att få det att verka som att det är. Så skulle jag vilja att det va. Hela tiden.
Jag ska bevisa för mig själv. Från och med nu. På riktigt. Jag lovar. Som vanligt.

Jag gillar te (det är därför jag har enoooorma tekoppar). Te gillar min dator. Min dator gillar inte te. Min dator gillar inte mig. Jag gillar inte te på min dator. Älska livet som klumpig.

Väl mött

Världens längsta kö till våfflena. Inte okej. Vi väljer fel kö. Smeten tar slut, sylten tar slut. Jag får nästan en hel våffla. Inte okej. Men vi får köra våffelrejs på våffeldagen. Det är bestämt så. Våffelmiddag. MUMS! Med massor av smet, massor av sylt (i flera olika smaker!), massor av grädde och MASSOR av våffeljärn. Hur vi nu ska få tag på dessa...
Bitter över att missa Solsidan eftersom jag jobbar. Bitter över att det är mörkt och kallt ute. Bitter över att mina popcorn blir brända. Dom blir det jämt nu för tiden. Vad är upp med mina popcornskills?
Halkar omkull på hojen påvägen hem. Andra gången på 25 timmar. Inte okej!

Idag har det gått en vecka sen jag lämna in telefonen. Borde den inte va klaaaaar snart? Palla den här mongotelefonen. Jag vill ha tillbaka min egna telefon. Gärna med alla bilder och alla grejer som jag hade på den också tack!

Väl mött

Första dagen på nya jobbet. Jag vill dö. Hittar inget, fattar inget, kan inget. känns inte bra. Tur att jag har arton pass kvar att lära mig på.
Första springturen för året. Blodomloppet, Lidingöloppet & Tjurruset - here I come! Det gäller bara att inte få benhinneinflammation. Good Luck Chuck!
Halkar nästan ihjäl mig påvägen hem till Charls kompis. Trevlig kväll som, trots mitt löfte till mig själv, slutar med att jag faktiskt bevittnar melodifestivalen och dess vinnare, i direktsändning alltså... Vill dock påpeka att jag absolut inte satt som klistrad. Inte det minsta.
Möter min bror precis utanför dörren när jag är påväg hem. Han säger onödiga kommentarer som gör att jag inte vågar sova i min egen säng. Men han är rolig. Skitrolig. Jag gillar när han låtsas vara dryg. Jag drygar tillbaka, men då blir han liksom otrevlig. Jag går hem.

Ser fram emot morgondagens brunch. Ägnar mig åt massiv svält i förebyggande syfte. Måste kunna frossa av allt det goda i morgon.

Jag och Charls har nu planerat in en kväll. Jag ska baka kärleksmums och mina underbara muffins. Vi ska poppa määängder med popcorn och kolla på Fucking Åmål. Allt som är bra. Det är nämligen viktigt att preppa och peppa och vara redo. Som en scout.

Väl mött.

Promenad till praktiken. Av någon märklig anledning som jag inte riktigt kan komma på så mår jag sämre och sämre för varje steg. När jag når sjukhusbacken börjar jag nästan gråta. Brutalt. Vill bara hem, lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort hela dagen och hela veckan.
Kommer in på förlossningen och får höra att min patients kille är skitsnygg. kommer in på rummet och killen är verkligen skitsnygg. Det värsta är att tjejen i sängen, som inte sovit sen halv fyra inatt och ligger i värkar och är svettig och högröd i ansiktet, även hon är assnygg. När hon ska föda barn! Hur kan det vara rättvist någonstans? I något universum? Jag mår dåligt av sånadär löjligt snygga par.
Efter några timmar av värkar och EDA är det dags för lite oxytocindropp. Sen går det rätt fort. Den snygga tjejen ligger och krystar några gånger, sen kommer det ut en livs levande unge. Slemmig och blå, men efter ett tag är den riktigt söt. Jag vill ta med den hem, men på något sätt verkar det som om det snygga paret vill behålla den. Som om att det är deras egendom på nåt sätt. Härreguuuuhhd, det är en människa, en individ och inget objekt. En egen varelse, inget som ska ägas av någon. Faktiskt.
När jag går hem känns allt lite bättre. Och mycket sämre, på samma gång. Jag är en knepig människa. Kommer hem och allt blir sämre, som vanligt på kvällen. Fan vad jag hatar när jag håller på sådär! fanfanfanfanfan! Jag ångrar mig alltid såhär i efterhand.

Jag blir så trött.
Vetenskapliga artiklar förstör mitt liv.
Först ägnar man hur lång tid som helst åt att hitta dom jävlarna. Sen finns dom inte i free full text, och man vill bara skjuta nån. Sen får man fram det antal artiklar man behöver för att skriva sitt jävla PM. Och då sitter man där.
Jag är så jävla skitdålig på engelska att det är helt otroligt. Jag måste slå upp vartannat ord. Copy-paste på vart tredje stycke till google translate och jag blir ännu mer förvirrad. Det är bara slöseri med värdefull tid att sitta och traggla igenom de där jävla artiklarna. Dessutom står det samma saker som i böckerna, så vad är meningen med att jag ska kolla upp något som författarna av böckerna varit vänliga nog att kolla upp åt mig? Så fruktansvärt ineffektivt.
Skjut mig. Som vanligt.

En enrom kopp te och en hög med bra filmer och bara hänga i soffan hela dagen. Det är sånt som jag vill göra. Mycket bättre.
Dessutom drömmer, tänker, analyserar jag för mycket. Jag tror att jag kan inbilla mig att jag inte bryr mig, att jag inte tänker på det. Men jag gör det, hela tiden, fast jag inte riktigt vill.
Skjut mig. Eller ECT kan ju också kanske funka.

Väl mött

Det kryper och känns obehagligt i kroppen. Det bara känns fel. Allt, allt, allt. Fan också.
Det knakar, klickar och gör ont i höften.
Och allt känns meningslöst igen.
Samtidigt som jag känner någon slags motivation att ta mig härifrån.
Fast jag vet redan nu att jag inte kommer göra det. Jag vet att jag kommer misslyckas. Och om man tänker så redan från början så kommer man ju aldrig klara av nåt. Kommer aldrig göra som jag tänker, tror och vill och fantiserar om.
Men jag vet iallafall om det, så jag är beredd.
Obehagskänslan.
Och smärtan.

Väl mött

The Ark igår var helt fantastiskt bra. Jag inser efter ett tag att det var sjukt länge sen som man började lyssna på dom. Dom har liksom hängt med så himla länge. Och det märks. Ola är fantastisk. Helt underbar och fantastisk. Underbar röst, fantastisk på scenen, halvnaken med snygg kropp (trots att han enligt mina beräkningar bör vara... rätt gammal, hur som blir vi alla imponerade) och bara helt jättebra! Allihopa är det. Jag är nöjd. Bara mellansnacken och att han hånar killen som inte sjunger med är lätt värt pengarna. Saknade bara Father of a Son och Hey Kwanongoma. På något sätt inser jag att jag ändå under åren har glömt bort dom lite grann. Att dom har fått flytta lite på sig till förmån för andra band och helt annan musik. Trots att dom faktiskt är jäääävligt bra. Tar upp The Ark-lyssnadet igen. På ett blandband, med en pepsi i handen, på en buss, någonstans i Dalarna en vinterkväll. Sådärja!

Onsdag kväll och jag kan bara inte fokusera. Hittar två artiklar, men orkar verkligen inte läsa igenom dom. Orkar inte skriva två sidor om en jävla observation. Varför har vi hela tiden så jävla konstiga och flummiga uppgifter? Jag blir bara irriterad. Kan vi inte bara få ha praktik och göra saker praktiskt istället för att sitta och titta och leta artiklar och skriva skitsaker. Fan vad sur jag blir!

Väl mött.

Jag har diagnostiserat mig själv.
Bilateral höftledsluxation. Den borde ju faktiskt ha upptäckts redan då jag var nyfödd. Antagligen var det väl någon halvefterbliven kandidat som fick undersöka mig där jag låg, naken, blå och sprattlandes på skötbordet. Min diagnos har ju gått bra hittills, men nu i vuxen ålder har mina outvecklade höftleder gett vika. Först vänster och nu höger. Smärtan, obehaget, den sänkta livskvalitén och den inskränkta rörligheten är outhärdlig. Ikväll insåg jag dessutom att blodförsörjningen ner till höger fot inte fungerar helt adekvat. Det måste ju bero på att ett blodkärl ligger ikläm där i själva luxationen.
Jag är en duktig patient som i två hela dagar har gjort mina övningar. Det som oroar mig är att varje gång jag extenderar höger ben så klickar det till i höften. Lite lätt obehagligt. Men jag kämpar på. Orka ha en instabil rygg. Alla mina leder knäpper och knakar och klickar till. Jag börjar bli van.

Väl mött

Imorse tänkte jag: jag behöver inte ta med mig glajorna. Det kommer iallafall bara vara regn och skittråkigt fittväder när jag ska hem.
Men solen lyser hela dagen och det är varmt like hell. Svettas ihjäl på vägen hem.
Går en lååååång asskön promenad i solen, kryssar fram mellan vattenpölarna. Klarar mig fint.
Nästan hemma lyckas jag självklart trampa rakt ner, med båda fötterna, i världens djupaste vattenpöl. Hela fötterna bara försvinner. Benen följer efter och jag blir liksom vadar mig igenom vattenpölen. Årets första dopp, avklarat!
Iskalla fötter, blöta like hell. Inte najs.

Ikväll firar vi att vi lever livet som kvinnor. Äta semlor och The Ark. En öl kanske tillochmed, lite hemgjort vin? Det är ju trots allt tisdag, veckans tråkigaste dag. Den måste få förgyllas på alla sätt som går!

Väl mött

Hittar en ny kärlek. På svtplay. Varför har jag inte hittat det tidigare?
Mitt liv som Hellner
Erik Segerstedt, som förövrigt är på pricken lik min gamla historielärare fast en yngre kopia (jag har sagt det förut och jag håller fast vid det uttalandet. Det stämmer till etthundra procent.), åker upp till norrland. Han hänger i ett vackert preppat skidspår tillsammans med Per Elofsson. Han får proffshjälp att bli asbra på skidor, och karln har aldrig stått på ett par skidor tidigare. Orättvist! Det är iskallt i luften och ljusslingan runt spåret är tänt. Jag blir lite längdskidskåt och börjar nästan längta till nästa säsong. Våren har knappt vågat titta ut genom fönstret. Och jag vill ha vår. Mer än någonsinn. Men när jag ser det där perfekta skidspåret, det vackra ljuset från lamporna och man riktigt ser den isande, bitande kylan. Då vill jag dit. Åh, jävlar i min låda vad jag ska ha hit mina skidor nästa vinter. Jag ska lära mig allt om vallning och jag ska åka skidor varenda eftermiddag, varenda helg.
Dock vill jag skjuta någon, döda nåt, slå sönder saker eftersom svtplay i vanlig ordning väljer att haka upp sig var femte minut.

Nu jääääävlar!!! (Oj, vad hon taggar till)

Väl mött

Sover som en kratta. Vaknar varje kvart och tror att jag har försovit mig. Hinner ingenting på morgonen. På vägen till ackis kommer jag på en miljard saker som jag bara har glömt bort och missat. Asklantig tjej.
Buksmärtor som återkommer. Men jag får skylla mig själv. Helt klart. Men jääääävlar vad det gör ont. Mår illa, mår dåligt, lider av smärtan. Rejält.
Ganska värd dag ändå. Har hållit i en massa bebisar, kollat temp, tröstat vid blodprovstagning och en massa sånt. Böjar gilla bebisarna skarpt nu. Tycker dock fortfarande att det är assegt att man bara går omkring och följer efter och lyssnar på samtal och skriver epikriser. Tråk. Vill göra saker. Och framförallt göra nåt själv. KAN SJÄLV!
Hittar steristrips och plåstrar om mitt stackars lilla lillfinger.
Livar upp stämningen med att skriva lite PM istället.
Dricker te. Livet.
Nu jävlar! Nu jävlar!
Jag tänker vara målmedveten och bestämd. Jag tänker inte alls göra en massa dumma saker sådär som jag alltid gör. Nu ska jag skärpa mig. Det är trots allt måndag och därför alltså en perfekt dag för att börja om på noll. Som vanligt.

Väl mött

Det är söndag. Så varför ska jag vara pigg, glad och duktig? Jag gillar ju att dränka mig i självömkan. Det finns ju alltid imorgon. And I löööööv imorgon!
Dessutom tänker jag sörja min telefon. Eller resterna av den.
Jag blir alltid irriterad på telefonkillar som ska envisas med att lura på en en försäkring för hundra spänn i månaden, som man iallafall aldrig någonsin kommer utnyttja. Och nu, för första gången är jag överlycklig över att jag blivit pålurad en försäkring. 600 spänn får jag betela och dom lagar min telefon, och kan dom inte laga den får jag en ny. Lucky me.

Fyfan vad jag har ont. Hela tiden. Jag dör. Smärta vid rörelse och smärta vid vila. Inte okej. Jag kanske måste ta tag i mig själv ocha göra mina ordinerade övningar. Eller ignorera det, fortsätta överstretcha och knapra ipren. yeeeesbox!

Väl mött

Tycker ändå att det är najs att börja halv tio. Lyx att sova till klockan sju, och ändå ha en massa tid över på morgonen.
Eftersom jag totaldeckade vid kvart i tio igår har jag sovit lite för mycket och lider nu av huvudvärk. Men mina buksmärtor är som bortblåsta. (väljer att inte sätta på mig årets tightaste jeans idag. Bra val)

Tycker att det är lite märkligt att det ska vara så svårt att få lön. Ynka tusen spänn kan dom väl bara sätta in på mitt konto. eller? Och de där artonhundra kronorna. Dom skulle faktiskt sitta fint nu, såhär veckan efter löning.. eeeh.

Hänga i en bil och hälsa på hemma hos nya bebisar. Det är så man sysselsätter sig en fredag.

Väl mött.

Har så jävla svårt att fokusera och vara seriös. Jag pallar inte, orkar inte, vill inte. Det är liksom inte roligt. Inte intressant heller. Känns inte bra att inte bry sig. Men vad ska man göra liksom?

Firar torsdagskvällen med buksmärtor och vampire diaries. så jävla ont i magen att jag tror jag dör!
Imorrn är det fredag och då ska vi dricka drinkar. Helgen. Ett nytt fenomen i mitt liv. Och tydligen den sista på ett tag.
Smart tjej.

Köpte en teknisk pryl igår. Satte den på laddning på kvällen/natten för att jag skulle kunna använda den nästföljande morgon. På morgonen inser jag att jag inte alls har satt den på laddning. Har satt i laddaren i uttaget, men liksom inte kopplat själva apparaten, som skulle bli laddad, till laddaren.
Älskar att ha en hög teknikintelligens.

VÅREN

Väl mött

Det är vår. Det är vår!
Jag har bevis på det nu. Iskallt och skönt i morse. Sol hela dagen. Det droppar från taken. Och kidsen har börjat skejta eftersom det är typ sopat på Svartbäcksgatan.
Det är vår.
Fram med skinnjackan, konvöshen och solbrillena, ba!
Fram merområåå!!!

Inser stundtals att jag är för bitter för mitt eget bästa. Fast jag är ju sån. Har idag irriterat mig något så fruktansvärt mycket på en specifik individ. Jag pallar det verkligen inte. Det finns så många människor som är irriterande och störiga. Varför ska dom envisas med att flockas kring mig? Som att jag drar till mig idioter.
Då är det tur att jag väger upp min bitterhet med livsnjuteri. Tretimmars fika och friskis&svettis. Livet.
Idag är jag inte alls lika deppig som igår. Idag har jag ont i huvet istället och koncentrerar mig på det.

Idag har jag för första gången i mitt liv fått ett jobb och bara helt iskallt svarat nej tack. Okej, helt iskallt var det inte. Men jag tackade nej till ett jobb. Hur ofta kan man göra det? (Jag gillar förresten att skryta om att jag är heeeet på arbetsmarknaden och jävligt wanted som sommarvikarie på ackis.)
Nästa lördag börjar jag på NIVA. Jag är så jävla nöjd över det. Faktiskt. Det är okej att skryta.

Väl mött

När lyckonivån bara sjunker och man inte ens orkar gå upp ur sängen för att duscha. Nu.
På morgonen är jag aldrig (läs: oftast inte) olyklig och nedstämd. Bara för trött. Det är på kvällen som det kickar in. Det där med meningslösheten och orkeslösheten bara infinner sig helt plötsligt, samtidigt som initiativförmågan och inspirationen bara försvinner. På morgonen går ju solen upp och det blir ljust och man kommer ut i kylan och vaknar till liv. Jag mår heller aldrig illa på morgonen, sådär som jag brukar göra på kvällarna. Jag gillar verkligen morgonen. Man får ju gå upp och äta frukost!

Nu sa Hanna Hellqvsist irriterande ljudkille dessutom att man inte alls blir lycklig av att få barn, att det snarare är tvärrtom. Men om man inte blir lycklig när man får en liten liten kopia av sig själv och den man älskar mest av allt i hela världen, när blir man då lycklig?
Det var även samma kille som påstod att man inte blev lycklig av choklad, utan sa att man var tvugnen att äta enmiljard kilo choklad om dagen för att bli lycklig (iochför sig inte mig emot, but still). Han sa att man inte blir lycklig av att konsumera och köpa saker. Han är killen som har fått det där otacksamma uppdraget att ta död på alla sanningar (som dom av någon märklig anledning har valt att kalla myter) om lyckan.
Choklad, pengar och prylar. Sen är lyckan total! (det där han sa med kidsen kan jag gå med på. Att ta hand om och ansvara för en helt ny människa ger mig ångest redan nu. Hur ska det då bli den där dagen i en långt avlägsen framtid när jag ligger där, nyspräckt, och med en mosad köttbulle på mitt bröst?)
Ledighet och frihet! Det glömde jag. Det vill jag ha! (Eller vill jag? Eller blir jag bara rastlös efter en kvart? Lägger mig i sängen i fosterställning, trycker i mig tvåhundrakilo choklad och blir omotiverad och olycklig?)

Hittade en gamal dagbok igår och insåg att tankarna, beteendet och känslorna och olyckan kring de där beteendet är densamma då som nu. Orka att man verkligen inte lär sig något av sitt beteende och förändrar det.

Musik och nostalgi och fantasi. Sånt gör mig lycklig!
Dock har jag insett att jag kommit till en hälsosam inställning kring vissa punkter i mitt liv. Tyvärr inser jag att detta har skapat någon slags omvänd ångest på andra punkter. Förvirrad själ.
Och så är jag rädd att praktiken gör mig instängd och isolerad. Paniken.
Andra paret hörlurar på tre veckor har slutat fungera. Paniken.
Måste fixa nya. Imorrn kanske. Kan ju inte leva livet om jag inte kan lyssna på morgonpasset varje morgon halv sju när jag cyklar till Ackis.

Väl mött

Svassar omkring på 96D i scrubs. Njuter av livet. njuter av alla de nya liven. De nya, färska små bäbisarna som nyss har kommit till världen. Som nyss har tagit sina egna andetag. De är små, söta, lite rosiga, blå om fötterna gula i nacken. De sover och ammas. Gnyr och rör sig hitåt och ditåt. Fantastiskt söta och föräldrarna är överlyckliga.
Hela avdelningen är inbäddad i det där rosa molnet av lycka som bara omger nya föräldrar och söta små bäbisar. Och jag känner att det där är inget för mig. Alla de andra flockornas dröm om att jobba som barnmorska, med nykläckta bäbisar och nya föräldrar är inget som lockar mig. Inte det minsta. Ändå går jag runt och smittas av den där lyckan som alla föräldrar känner. Jag tittar på bäbisarna och ler. Jag ler så stort att ansiktet inte räcker till. Jag ler med ögonen och tillochmed magen känner av att jag ler. Den blir glad. Bäbisarna är så jävla söta. Och vuxna karlar står och gullar med dom och pratar bäbisspråk. Helt befogat. Skulle också gjort det om jag var en vuxen man som fått en såndär söt liten mosad köttbulle som skiftar i färg mellan blålila och gult. Ett kid som knappt kan räta ut armar och ben och bara lite halft öppnar ögonen. Och ungen är min, bara min.

Trivs i scrubsen, vill inte ta av mig dom. Men jag vill bort från avdelningen. Det där är inte ett ställe för mig. Jag pallar det inte. Det är för lugnt och tyst och lyckligt.
Åker upp till NIVA, bokar in några intropass. Ska få passerkort och namnbricka. Snart får jag hänga i scrubs på riktigt. Inte bara liksom låna dom. Jag kommer ha ett passerkort hängandes på mitt bröst, med en bild på mig och mitt namn. En namnskylt. Då är det på riktigt. Nästa lördag. Då jävlar. Då börjar allvaret på riktigt.

kommer hem och känner bara tomhet och trötthet. Öppnar skåpet och trycker i mig lite av mina presenter. I ren olycka. Frosseri, hetsätning, tröstätning. Kalla det vad du vill, men nu mår jag illa.
Kollar på Hanna Hellqvist för att jobba på det där med lyckan, men jag blir bara mer deppig. Ett avsnitt till innan det som går på tv ikväll. Det blir bra.

Måste läsa HLR-häftet, men jag vill inte.
vill inte, vill inte, vill inte.
Imorgon ska jag fika. Träffa Adrian och snacka skit.
Jag borde boka in en tripp till Kartan. Men nu är jag ju uppbokad på jobba i tre helger framöver. Så jag antar att det inte blir Kartan än på ett tag.

Ibland känner jag att det är så jag vill bo. I ett mysigt litet hus mitt ute i skogen, precis efter att man har passerat den befömda skylten Här slutar allmän väg. Med hund eller katt och en öppen spis. Jag ska bara åka in till byn om jag absolut absolut måste. Jag ska ligga i mitt badkar med tända ljus och ett glas vin. Njuta av tystnaden. Isolera mig från den övriga mänskligheten och omvärlden.
Jag ska bli en enstörning och en erimit.
Jag mår bra, jag lovar.

väl mött