And I Said To Myself
Vad är lycka? Hur blir man lycklig? I själen liksom. På riktigt. Jämt. Sådär så man i princip jämt går runt och känner sig nöjd och glad och tillfreds med lvet. Hur gör man?
Glad är jag. Det är det inga tvivel om. Skrattar och fnissar rätt ofta, ler jämt, men det där med lyckan...
Kollade på Hanna Hellquists program om lycka, men jag hittade ingen lycka i det programmet, så jag slutade kolla. Lyssnar på Hanna på morgonpasset istället. Gör mig lite lyckligare. Nästan.
Om jag gör nåt jag tycker om, så blir jag glad. Jag är glad när jag gör sånt som jag tycker är kul. När jag skrattar, pratar och umgås med människor som jag gillar och som gillar mig. Glad. Och oftast ganska lycklig. Men jag brukar känna mig olycklig ibland i sällskap också. Det funkar liksom inte alltid. Typ när man sitter några stycken och man kanske inte säger nåt på fem minuter, å efter tio minuter lyssnar man inte ens längre på dom andra. Och då är man där. Man fastnar med blicken och tänker på annat. Sånt som inte hör dit och sånt som gör att man blir ledsen i själen. Ovärt.
Eller om man har gjort något som va jättekul och jättebra, som man blev helt lyrisk och lycklig över. Sen är man påväg hem eller nåt, och då försvinner det där lyckoruset. Poff, så äre borta bara. Som att det inte fanns där från början. Jag har så svårt att leva på passerade lyckostunder. Att njuta länge och i efterhand. Kan inte se någon glädje nu i det som jag var så glad över i förrgår. Som att jag ständigt måste bli underhållen. Hej, jag heter Kerstin, jag är 5 år.
Jag är normal. Jag intalar mig det varje dag. Det och att jag inte är en bitter människa. Inte emo. Och att jag är en glad prick. Intalar mig att jag kan saker, klarar av saker. Övertalar mig att fatta bra och kloka beslut. Ibland är det svårt.
Jag är lite rädd för vad som kan hända. För vad jag kan tänkas hitta på för galenskaper. Jag vet ju trots allt hur jag funkar. Jag får inte spåra, får inte spåra.
Intalar mig själv.
Väl mött
Glad är jag. Det är det inga tvivel om. Skrattar och fnissar rätt ofta, ler jämt, men det där med lyckan...
Kollade på Hanna Hellquists program om lycka, men jag hittade ingen lycka i det programmet, så jag slutade kolla. Lyssnar på Hanna på morgonpasset istället. Gör mig lite lyckligare. Nästan.
Om jag gör nåt jag tycker om, så blir jag glad. Jag är glad när jag gör sånt som jag tycker är kul. När jag skrattar, pratar och umgås med människor som jag gillar och som gillar mig. Glad. Och oftast ganska lycklig. Men jag brukar känna mig olycklig ibland i sällskap också. Det funkar liksom inte alltid. Typ när man sitter några stycken och man kanske inte säger nåt på fem minuter, å efter tio minuter lyssnar man inte ens längre på dom andra. Och då är man där. Man fastnar med blicken och tänker på annat. Sånt som inte hör dit och sånt som gör att man blir ledsen i själen. Ovärt.
Eller om man har gjort något som va jättekul och jättebra, som man blev helt lyrisk och lycklig över. Sen är man påväg hem eller nåt, och då försvinner det där lyckoruset. Poff, så äre borta bara. Som att det inte fanns där från början. Jag har så svårt att leva på passerade lyckostunder. Att njuta länge och i efterhand. Kan inte se någon glädje nu i det som jag var så glad över i förrgår. Som att jag ständigt måste bli underhållen. Hej, jag heter Kerstin, jag är 5 år.
Jag är normal. Jag intalar mig det varje dag. Det och att jag inte är en bitter människa. Inte emo. Och att jag är en glad prick. Intalar mig att jag kan saker, klarar av saker. Övertalar mig att fatta bra och kloka beslut. Ibland är det svårt.
Jag är lite rädd för vad som kan hända. För vad jag kan tänkas hitta på för galenskaper. Jag vet ju trots allt hur jag funkar. Jag får inte spåra, får inte spåra.
Intalar mig själv.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
