klyftigatankar

 

Saker jag komer sakna med hemsjukvården. Mina fina tantor och gubbar i stugorna i byarna. Men vad viktigare är. Jag har änteligen fått min välförtjänta S E  M E S T E R!!!!

 

Mycket viktigt.

 

Tips för hur man på bästa sätt firar sin nyvunna, fyra månader långa, semester (Läs arbetslöshet):

1. Öppna en vinflaska.

2. Måla naglarna i någon obskyr färg.

3. Drick upp tidigare nända vinflaska.

4. Proklamera på samtliga sociala medier att du har semester.

5. Påminn alla i din omgivning att de redan satt sprätt på sina 4-5 veckor av frihet, medan du själv har fyra härliga och fantastiska månader av ledighet, frihet, tid och semester framför dig. (ignorera det faktum att semestern innebär arbetslöshet, =obetalt ledighet. Strunta i den ångesten du känner över den stundande luspankheten so väntar i januari. Bara ignorera. Det finns alltid snälla föräldrar att låna pengar av.)

6. Njut lite till av att du är ledig. Titta på naglarna och sippa på vinet.

 

Väl mött

 

Idag har jag på nåt sätt blivit pepp på livet litegrann igen. Jag ser mitt lediga september torna upp sig framme vid stupets kant. Fast det känns ändå F R U K T A N S V Ä R T jobbigt att jag måste gå till jobbet imorgon också. Börjar dessutom kl 06-(fuckin)-00. Orimligt.

 

Men det är sista sista sista dagen. Innan jag blir arbetslös. Som ett led i min rastlösa och neurotiska tillvaro kommer jag garanterat sitta uppe halva natten och fila på ett (asdåligt och fult) CV som jag imorgon ska mailbomba ut till diverse (mer eller mindre )attraktiva arbetsgivare på UAS. Sjukhuset som är världskänst för att ha sämst personalpolitik i hela världen. Men vad gör man inte. Jag längtar ju dit.

 

Har även börjat planera min lediga månad. Fullspäckat. Ser iofs mest fram emot att någongång de närmaste två veckorna (Helst egentligen redan igår!!!!) åka till kusinvitamin och tokklämma och gosa med nyfödd bäbis. Längtar så jag kan dö! Måste bara köpa en världssöt sparkdräkt först. Och självklart ska jag träna mer än dubbelt så mycket som jag gjort i sommar. Stark (jag menar ju såklart ASSNABB chey!

 

Börjar bli mer och samtidigt mindre nervös inför långresa. Känns ändå stabilt, eftersom jag varit neurotisk och skrivit packlista i två månader. Ska skicka in visumansökan idag. Bara en och en halv månad försent enligt mitt neurotiska sinne. Men eftersom jag även lider av morbid beslutsångest så blev det visst så. Kan förövrigt tala om att man inte ska gå och visumfota sig efter att ha jobbat 9 timmar och man är astrött, osminkad och har träningskläder på sig. Samt fett hår och ful frisyr. Funkar inte.

 

Well. Nu är det bara en arbetsdag och en halvtimme kvar på sommarjöbbet. såjävlagött

Firas med att smita lite tidigare. Tjoflöjt!

 

Väl mött

 

Igår gjorde jag misstaget att öppna min big can of crazy för Therese. Hon börjar med att skratta åt mig, sen håller hon med mig, ger mig tips och sen skrämmer hon upp mig, hånar mig och retar mig. Så jävla oschysst. Ändå undrar jag hur jag ska klara mig utan henne. Det är ju trots allt hon som har fått mig att överleva sommaren. Hon som gjort jobbet kul. (trots att hon haft semester och varit borta mer än hon varit här, men hon har absolut förgyllt min tid här) Hon är lite som den storasyster jag aldrig hade. Hon hånar mig, triggar mig och ger mig vägledning i livet. Även om jag inte alls lyssnar...

 

Min stundande semester känns mer avlägset än någonsin. Kommer veckan ens att ta slut? Eller kommer jag stupa innan jag når mållinjen på fredag eftermiddag? Ingen vet. Snart är det bara två dagar kvar. Två extremt långtråkiga, långsamma och utdragna dagar. Jag har tillochmed tröttnat på att köra bil VAAAAH?! Det som typ är det roligaste jag vet! Helt knäppt.

 

 

SjukgymnastDaniel spenderade eftermiddagen idag med att håna mig för att jag frågade om min extremt skadade och tilltyglade fot. Jag undrade varför jag hade ont. Han skrattade åt mig. Börjar ana ett mönster där samtliga kollegor garvar bakom min rygg. Det är klart att dom gör. Vad ska de annars pyssla med?

 

Jag vill bara gå hem. Gå härifrån och vara ledig. Ska det vara så svårt?

 

2 dagar och en timme. Sen har jag friheten framför mina fötter!

 

Väl mött

 

Har idag lämnat av min lilla, lilla lillstrumpan att klara sig själv ute i den stora världen (hur ska hon klara sig, hon som är så liten och ovetande om att ont i världen). Den sista lilla sparvungen har lämnat mammas och pappas lilla bo. Eller njaa, jag är ju här och tänker snylta en vecka till. (moahahhaaa) Skall utnyttja deras föräldraskap till bristningsgränsen. Knycka bilen, handla (massor av dyra) saker till mig själv när jag lånar pappas kort för att "handla mat", låta dom laga min mat och plocka undan min disk, låta mamma lyssna på mina enorma tonårsproblem och inte komma hem på uttalad tid (ja, jag har återgått till att ha tider jag ska va hemma, uppenbarligen. Det här med att bo hemma är som att färdas i en tidsmaskin, har aldrig känt mig så ung!). Lifvet

 

Egentligen blev jag bara ledsen och ännu mer desperat att komma tillbaka hem till mitt rum och mina saker och mitt uppsala och min lediga tid och allt jag ska göra och hitta på i september. Världens bästa månad. Uppladdningen inför resan. Peppeeeeen!

 

Det tar emot att erkänna, men jag kommer sakna min lillapluttsyster denna vecka. Älskar att höra hennes (riktiga) tonårsproblem och att höra henne utbrista ett "OHMYGOOOOOD" när man säger eller gör något (enligt henne) helgalet eller när hon upptäcker något spännande (läs:tonårsspännande, som att One Direction har släppt en ny singel, eller att några i 'beauty and the geek' har blivit ihop trots att han var skitful och hon var alldeles fantastiskt gorgeous). Låter precis hur kul som helst. Ibland tror jag att jag är med i en dokusopa. På riktigt. Hon gör att jag känner mig ung, fast egentligen oftast känner jag mig gammal. Tråkigt, men sant. Men det är ju tur att jag återvänder till Uppsala redan om en vecka så jag kan hålla koll på lillflickan, så hon inte gör en massa tok. För det vill jag ju inte. Eller?

 

Har dessutom gott och blivit med kusinbarn. not by blood, but who cares? Ska jag vänta på bäbisar som jag har blodsband till så får jag vänta i evighet. True story. Jag klarar mig bra med en ingifts kusins unge. Den bäbisen ska jag åka och hälsa på och lukta på så fort jag bara kan!!! (har jag sagt att jag gillar bäbisar och människorbarn?). (i lagoma doser och i en viss ålder och i ett visst sinnestillstånd, gäller både bäbis och mig)

En endaste liten djävulsk vecka kvar på jobbet, sen har jag äntligen semester! (läs:arbetslös)

Väl mött

 

Asjobbig grej det här med att jobba. Har typ magsår hela kvällen innan, mest för att jag vet att det bara är några korta dagar kvar, men också för att jag vill sova och vara ledig. Och så kommer man till jobbet och så finns det typ ingenting att göra. Extremt värdelöst. Och ont i hövvet har jag också.

 

Har beslutsångest över diverse saker. Stora saker. Viktiga sakger. Som att om jag ska skaffa visum innan jag åker till Nepal eller om jag ska fixat på plats. Som vilka kläder och saker jag ska skeppa ner till Uppsala i helgen. Som att om jag ska trotsa laget på lördag och inte springa i lagtröjan. Som vilken kaka jag ska bjuda på när jag jobbar sista dagen nästa vecka. (Det är tamigfan bara 6 arbetspass kvar, efter idag alltså).

 

Har börjat få ont i höfterna igen. Olidlig värk och smärta. Mer eller mindre konstant. Och det gör så jävla ont. Det dunkar, det värker, det drar och det molar. Hade nästan glömt bort hur det kändes. Jag trodde ju att det änteligen hade slutat. Pappa gnäller och säger att jag tränar för mycket ("två pass om dagen, sju dagar i veckan kanske inte är optimalt, det är ju liksom på elitnivå"). 1. varför skulle inte lilla jag få träna på elitnivå? jag är ju grym! 2. jag tränar inte två pass om dagen sju dagar i veckan. 3. jag kan enkelt relatera smärtan till tillfällen i livet då jag varit mycket stillasittande. (Jobbade på körvfabriken, stod stilla jämt. Tränade icke så mycket. studietiden, satt och sov i föreläsningssalarna 8-17. Arbetet på FHSV, sitter stilla i bilen eller på kontoret 8-17) När jag kutade runt på kirurgen dagarna i ända hade jag inga problem med ont i höfterna. Så det så, pappa lilla. Rörlighet är alltså likamed bra!

Kommer också att tänka på Tammy som fick någon slags inbillad foglossning av sina p-piller när vi gick på gymnasiet. Kanske är nåt sånt? Och jag som alltid har gått runt och hävdat att min kropp knappt reagerar på hormoner. Så har jag gått runt och haft foglossning och höfledsproblem i alla dessa år.... Mycket möjligt, mycket möjligt. Men ett läkarbesök för säkert 5 år sedan ledde ju inte till någonting, så varför skulle det göra det nu. Konsultering av nästan färdligutbildad sjukgymnast ledde endast till förnedring och mobbing. (litar dessutom inte på vad han sa. eftersom han hade helt fel. Jag har inte en klen rygg. jag har bara en väldigt stark buk) Tänker inte göra om det misstaget igen. Litar aldrig på en sjukgymnast.

 

Skitsamma, jag får väl ha ont eller knycka till mig citodon någonstansifrån. För snart slutar jag ändå jobba och är ledig (läs: arbetslös) ända fram till januari-something, something. (förhoppningsvis) Fast då blir jag ju bostadslös istället. haaaaaah!

 

Nä, denna vecken är jag bara bitter. speciellt eftersom jag hade en total rövdag igår (på jobbet, på gymmet, på spinningen, hemma. Överallt. RÖV) Men who cares, för snart är jag ledig och hemma i uppsala igen. Tjoflöjt! (och då ska jag bara göra saker som jag tycker är asroliga!)
 

Väl mött

 

Det här med att jag alltid låter min fantasi skena iväg helt okontrollerat. Hur många gånger har jag inte ba börjat fantisera och tänkt mig in i ett scenario så mycket att jag nästan börjar tro att det redan har hänt och är dagens sanning? Hur kan jag vara så naiv och tro att livet ska vara enkelt och att jag alltid kan få som jag vill? Bara för att jag tycker att jag borde. Att jag är värd det.

 

Igår hade jag ångest och magsår över hur jag skulle göra med den fantastiska lägenheten jag var helt hundra procent säker på skulle bli min min min min min min MIN! Nu behöver jag inte fundera så mycket mer. Giriga jävla människor som är beredda att lägga hur mycket pezetas som helst på min lilla pärla. Det var ju meningen att den skulle bli min och att den skulle bli min för en billig peng. Men jag antar att jag får känna mig besegrad. Imorse hade jag hopes and dreams. Trodde att jag nästan nått mitt mål. Nu är hålet i mitt hjärta större och mörkare än någonsin och det känns som hela jag är en sönderslagen kruka som ligger på marken i tusen skärvor och spillror. Hur ska jag någonsin kunna gå att laga ihop till den totala perfektion jag nyss var? (när jag i fantasin bodde i min nya, fina lägenhet, en sommardag tillsammans med min sommarkatt.)

 

Jag ska nu gå och gräva mig en stor, djup grop att gömma mig i. Skall ligga där och gråta tills det gropen förvandlats till en mindre sjö.

 

Adjöss!!

 

Väl mött

 

Magsår och hjärtattack.

 

Det är precis så jag känner just nu. Ju längre tiden går sedan söndag eftermiddag desto mer ont i bröstet får jag. Desto mer snurrar det i huvudet och det suger till i magen. Jag är lite av en expert på att ta förhastade beslut och vara på tok för impulsiv och bara göra nåt som faller mig in för stunden, utan att egentligen tänka igenom vad fan jag pysslar med. Denna egenskap går väldigt dåligt ihop med min neurotiska sida som vill ha stenkoll, som gör efterforskningar och kontrollerar att det som görs och skall göras är det absolut mest korrekta att göra i denna situation.

 

Men nu vill jag inte vara förnuftig och smart och tänka till. Jag vill bara görat. Jag har hittat en alldeles fantastiskt vacker lägenhet som jag bara måste ha. Blev störtförälskad redan när jag såg den första bilden på hemnet. Var på visningern och gick som i en dröm. Allt var vackert och fantastikt. Som tur var var Lotta med och agerade förnuftig kompis. Hon var den som fick ställa kloka frågor, som tittade hur listerna såg ut och kommenterade att kylskåpet kommer behövas bytas ut. Hon hittade det konstiga taket i badrummet, funderade på vars jag skulle få plats på med snabba cykeln.

 

Vi gick därifrån och jag var inte det minsta tveksam. Jag ska ha den där lägenheten. Det faktum att jag blir arbetslös om två veckor, knappt har några cash till insats och absolut inte kommer kunna flytta in förrän tidigast i februari. Det är ju sånt där som bara löser sig automatikt. Am I right? Men sen kommer min far, mer känd som glädjedödaren, och ställer mig mot väggen. (jaha, men om det är en fuktskada i badrummet så sticker det iväg jäääävligt snabbt om du ska renovera där. Har man gjort någon fuktkontroll? Hur gammal var spisen sa du? Ja, det kan ju bli många småkostnader som man inte tänker på. Hur var det med den ickefungerande diskmaskinen då? Är den vatten-,el- och säkerhetskopplad? Är det nån plastmatta som skydd där eller? Annars blir det ju vattenskada. Vet du nåt om det? Är det ett bra pris det där då? BLABLABLABLAAAAA!!!!) Han gör mig stressad och nervös. Jag vill ju att det bara ska va enkelt. Ungefär som att köpa en tröja på rean på H&M. Man ska inte behöva tänka. Mamma är mer som mig. (Jaaa, men bara köp. Vi hjälper dig. När jag köpte lägenhet när jag var ung........ ) Jag gillar hennes mer positiva inställning. (Jag kan gå till banken på onsdag, då är jag ledig).

 

Fast jag kan inte undgå att tänka på och se framför mig hur två otrevliga herrar i mörk kostym och allvarliga blickar knackar på min dörr och presenterar sig som "Lyxfällan". Jag bara vet att det kommer hända. Och så känner jag mig som en "pappa betalar". Fast egentligen är jag väl en "Mamma betalar". Det känns lite skönt och enkelt.

 

Diskuterar med Emelie. Hon börjar prata lån och räntor och hej och hå och byt bank, dom har bättre ränta. (Vad betyder ens ränta, egentligen? Amortering?? SAY WHAAAT!)

 

Men som sagt. Ju mer jag funderar och tänker och väger för- och nackdelar. Jag vill ha lägenheten, den är mysig och perfekt. (Sa jag att det tittade fram en liten kissemiss på uteplatsen under visningen. Men den stele fastighetsmäklaren lät mig bryskt veta att den minsan inte ingick i priset. nähää!!) Men jag blir stressad och nervös och jag vet inte vad. Jag får kalla fötter och tycker att allt är för komplicerat. Tänk om jag köper, ingen vill hyra den under de första månaderna som jag inte kan bo där. Tänk om det är världens jävla fuktskada när jag väl ska fixa till det fulfulfulfula badrummet och blir helt bankrutt. Tänk om jag aldrig kommer ha några pengar igen eftersom allt kommer försvinna iochmed att jag luffar runt i Asien och spenderar pengar jag inte har på en lägenhet. Alla mina besparingar kommer gå till småfix och trix i mitt nya hem. Och kommer mina gardiner ens att passa in i köket??

 

Men jag vill ha den. VILL HA DEN. Men. Det är ju en investering. Eller hur? Det är det väl? Vågar typ inte ens ringa till mäklaren och fråga mina tusen frågor som har dykt upp. För då blir det mer verkligt. Och jag gillar inte verkligheten. Önskar att jag kunde krypa ner i min varma, trygga, mjuka säng och borra ner hövvet djupt ner i adrassen och täcka över med en kudde och så bara blir allt bra. Av sig själv.

 

Impulsköpa en lägenhet. Hur dum får man va? Snart tar jag väl ett smslån också. Pyttsan. Jävla idiot.

 

Väl mött

 

 

Alltså den här billeken tar över allt för mycket av min dagliga tankeverksamhet. Har under en längre tid (säkert 3-4 dagar, minst) fastnat i letandet efter nummerplåt 015. Har sett alla nummer mellan 016 och 020 iprincip överallt och mest hela tiden. Men vilken nytta gör det när man inte har sett 015? (Och varför håller jag på med den här idiotiska leken?!) I tisdags morse såg jag 015 på en parkering som jag cyklar förbi  V A R J E dag påväg till jobbet (hur kan jag ha missat?!). Under dagen såg jag sedan samma regnummer ungefär tio gånger. vem vill håna mig? och varför?! Nu letar jag istället efter nummer 016, men förgäves. Detta nummer som tidigare verkade finnas mest överallt mest helatiden.

 

Och idag händer det igen. Jag ser nr 015 ungefär fyra gånger på en timme. Och tillochmed på två bilar körandes efter varandra. (tydligen borde jag ha hängt ut mot obygden i Grycksbo tidigare). Det är orimligt. Sannolikheten i att detta skal inträffa borde vara såpass minimal att den inte ens existerar. Inte ens om man använder en lupp eller letar med ljus och lykta.

 

Ibland tänker jag att jag borde åka till stor jävla parkering och bara gå runt och botanisera och bocka av. Nummer efter nummer. Jobba mig framåt på listan, framåt i leken.

 

Sen kommer jag på att jag borde skaffa mig ett liv och lägga ner den här meningslösa, idiotiska och irriterande leken. Göra nåt vettigt istället, som att koncentrera mig på att jag kör bil mitt i stan eller nåt. (och efter en kvart sugs blicken likt en magnet ner mot alla regskyltar jag kommer över)

 

Väl mött

 

 

Har tidigare nämnt att jag i mitt jobb känner mig lite som Syster Berit i Skärgårdsdoktorn. Med den blåa väskan och jackan och knuten på hövvet och den fina miljön man vistas i ibland längs vattnet, ibland inte. Men glöm det. Helt. This is Nure Kerstin i Landsortsdoktorn. Tusen gånger bättre. Idag har jag sett ett par rådjur spatsera förbi mig, Ett jaktlag som tjuvstartar någon slags älgjakt, polacker (eller bulgarer) i full fräs med att rensa skogen på blåbär och lingon och allsköns läckerheter, samt en hästdroska med två passagerare. Dessa saker händer bara på den berömda Landsorten. Jag kommer sakna det, jag vet. Fast dessa naturupplevelser och bilkörandet är typ det enda som gör jobbet värt. (och kanske att man ibland har obegränsat med facebooktid på arbetstid. Betalt) Resten är liksom inte kult.

 

But hang in there. Tre veckor kvar. 13 arbetspass när den här dagen snart är slut. Det kommer nog gå rätt snabbt, hoppas jag.

 

Väl mött!

 

Alltså det här med att känna att man slösar bort sin lediga dag på ingenting. Jag sprang med sofia och bakade iochförsig en smarrig kaka, men det här med fixandet gick sämre. But who cares. Nu kommmer ba söndagsångesten (fast på en måndag) över att jag ska jobba imorgon. vill liksom inte!! Tre långa och plågsamma veckor kvar. Och det enda jag tänker på är Nepals höga berg, apsafari med övernattning i trädkoja i Laos och häng i Kambodja.

 

Längtar också hem. Hem till mitt. Eller ja, i tankarna har jag ju redan flyttat in i den där finfina lägenheten jag hittade igår. Möblerat och omfixat och klart. Jag har tillochmed skaffat mig en söt liten katt. (och jag som inte ens gillar katter, men i min dagdröm har jag en söt och fin och snäll och tam katt) Jag grillar på min uteplats och solar i min solstol. Jag blir tjenis med grannarna och har ett mysigt kök och ett hemtrevligt vardagsrum. Bjuder grannen på fika och passar deras nykläckta bebis. Hjälper pensionären som bor där bredvid på andra sidan.

 

Ja ni ser, i mitt nya liv i min nya lägenhet mår jag bra. Där trvis jag och vill bo kvar. Frågan är ju bara vem som vill ge mig typ 1,5 millar så jag kan införskaffa mitt nya hem samt fixa iordning lite. Någon måste ju även hjälpa mig att tapetsera och kakla och måla och sådär. Livet är jobbigt när en har tummen mitt i handen....

 

Notera att jag inte riktigt kommer bli en crazy catlady iochmed att jag hänger med grannarna. Och bor centralt. Men jag antar att det är något slags startskott för ett öde som jag inte riktigt kommer kunna undvika. Speciellt inte nu när detta faktum även har börja inflitrera mina egna dagdrömmar och inte bara mina mardrömmar.....

 

Väl mött

 

Kommer jag någonsin skriva följande mening en gång till i mitt liv? Förmodligen inte.

 

 

Jag har haft tid till en massa roliga saker. Har kollat efter lägenheter (oj, råkade visst hitta en alldeles fantastisk liten etta med en egen liten uteplats. Centralt läge och inte allt för dyr. Synd att jag blir arbetslös och inte alls är någon säker person att ge ett banklån till. Men mamma kanske kan köpa den åt mig, om jag ber snällt), har letat smarriga och nyttiga recept, har kollat träningsbloggar, har druckit te, har läst på om Nepal. Story of my life.

 

Nu räknar jag bara ner de sista halvtimmarna innan jag får byta om och dra mig härifrån. Ska köra dubbelpass enbart för att kolla på (eller ja, kolla på och kolla på, jag ska väl svettas!) när Jonas diplomerar nyblivande instruktörer på Frikis och Svettis här på landsorten. It will be fun!

 

Imorgon är jag ledig, like a bawzz, och ska ba njuta. Och baka och springa och fixa. Som om att ledig skulle betyda slapp. pffft!

 

Testade på klättring igår, för första gången sedan åttan. Och jag vet att jag har irriterat mig på alla hemma i Uppsala som en efter en fastnar i klätterträsket. Fler och fler verkar sugas in till klanen som mer och mer börjar likna en sekt. Det enda de pratar om är skor, rep, väggar, stenar och bla bla bla. En gammal klasskompis från högstadiet (som jag typ inte sett sedan skolavslutningen i nian) lurade iväg mig till klätterhallen. Och dra mig baklänges!!! Fyfan va kult det var. Supersvårt på vissa ställen och kanonenkelt på andra. Men framförallt fick man tänka till och testa och utmana och bla bla bla. Det värsta var att det såg superenkelt ut när de rutinerade själarna kvickt tog sig upp för väggen. När jag sedan provade visade det sig att väggen var ungefär hur svår som helst. Men jag ska ta mig tillbaka. Trots att jag blev skitig under naglarna och att jag kommer få förhårdnader på mina blodkärlkännande fingertoppar. Jag ska ta mig upp!

 

Väl mött.

 

 

Jag tror jag blir galen. Tiden liksom segar sig fram och jag vill egentligen bara ha höst. Höst och vara ledig och känna att dagen med stort D bara närmar sig. Jag vill räkna ner. Jag vill att de sista jobbveckorna ska gå snabbt och smärtfritt. Men snart får jag inte ens dela kontor med dom som jag hängt med hela sommaren. Jag ska byta ut mina underbara fina myspatienter till några okända. Jag kommer sakna allt. (fast egentligen längtar jag mest av allt tillbaka till kirurgen, men jag antar att jag har börjat "vänja mig" vid det här aströkiga jobbet. Förlåt, men det är sant) But as I said. Mest vill jag bara ha september och frihet. Och Uppsala.

 

Jag längtar hem. Speciellt när det regnar och är mysigt väder. Vill ligga i min soffa, tända ljus och smutta på en kopp te och ba njuta. Ledig. LEDIG. LEDIG!!

 

Är det så jävla mycket begärt?

 

Väl mött

 

 

Idag har jag känt mig duktig. Idag har allt gått bra. Känns som att min good karma har hittat tillbaka. Det kanske är det där med att börja jobba klockan sex på morgonen. Jag älskar det. Det är så jävla najs. Speciellt när klockan blir 12 och man får gå hem när alla andra blir kvar i typ fyra-fem timmar till. Loveit.

 

Jag håller på med en billek förbannad från helvetet. Nivet den där när man ska räkna reg.skyltar från 001 upp till 999. Startade upp i början av sommaren, för jag tänkte att nu ska jag ju ändå åka staden runt, så då kan jag ju lika gärna jaga bilar. Det tragiska i denna historia är att jag bara ser samma bilar hela tiden. Jag rör mig inom samma område. Jämt. Brukar se bilar som är ett par, tre, fyra nummer längre fram och så tänker jag: Det där ska jag komma ihåg tills jag kommit dit att 014 står där!. Men jag glömmer likt en nittioårig tant med alzheimers. Mitt största problem är dock att jag endast förflyttar mig mellan punkt A, B och C. Hemmet - jobbet - gymmet - hemmet. Ibland spexar jag till det med en tur till affärn. Och på jobbet kör jag bara till samma gator och samma ställen. Varje dag. Varje vecka. Men ibland dyker dom upp de små guldkornen. Precis det där nummret jag letat efter. Då blir en riktigt riktigt gla!

 

Herregud jag måste skaffa mig en ny hobby och ett liv! (eller bara flytta här ifrån snart!)

 

Väl mött

 

 

Jag. Vill. Här. Ifrån.

 

Igår och idag har varit sånna där rövdagar. Värre rövdagar än vad jag någonsin upplevde hemma på min kirurgavdelning i stan. (ja, jag vet. jag har blivit en sån som bara klagar)

Men det är inte värt att ha ett somarjobb, inte få någon semester och liksom få ta all skit. Nej. Jag har gråtit fler gånger på knappt två månader än vad jag gjorde på ett år. (okej, egentligen är det lika många, 2 gånger, men om det fortsätter i samma takt och jag fortsätter jobba kvar i ett år kommer det ju helt uppenbarligen bli typ 12 gånger till. Minst) Dels blir jag fruktansvärt stressad när nåt nytt och oväntat inträffar när jag verkligen känner att jag har ingen jävla aning om hur jag skall gå tillväga nu, rent praktiskt. För det är ingen som har gjort sig besväret att lära mig rutinerna. Och det är självklart att sådana tillfällen skall inträffa en söndagkväll, när sommarvikarien har hoppat in extra (för att tjäna sig en lättförtjänt hacka) och är helt jävla ensam. Dels är jag bara sämst.

 

ÅÅÅHH. Det känns bra så fruktansvärt fel. Och det får mig att känna mig som en dålig och värdelös sjuksköterska. Som en kass och mesig männsika som inte bara rycker upp mig och tar tag i det. Att jag bara inte kan vara lite uppfinningsrik eller bara smart och tänka till ett halvt varv extra. Nej, jag ringer min Mamma istället. Världens bästa mamma. (även om det var hon som lurade hit mig i första taget)

Och när man en söndagkväll liksom får jobba över drygt en och en halv timme, går hem kl 23.10 och vet att det kommer vara röv nästa dag också. Och man kommer till jobbet och det är två sjuka och röven blir plötsligt ännu större. (men sen, eftersom jag faktiskt är en riktigt jävla bra sjuksköterska, så fixade jag till precis allt innan jag gick hem idag. I tid och allt)

 

Jag har dock kommit på att det är karma. Helt klart. Tankade Kommunbilen igår (innan hela cirkusen drog igång) och passade då på att privatshoppa lite på den lokala macken. Det skulle jag aldrig ha gjort. Man får bara inte nöjeshandla när man har kommunpyjamas på sig. Då straffas man. True story.

 

Längtar bort och härifrån och vill bara iväääääg. Två långa månader kvar tills jag äntligen får åka bort bort bort bort bort och bara inte bry mig ett skit om någonting annat än att det är fruktansvärt vackert allt runtomkring mig. fyra långa veckro kvar av jobbet. ooh please have mercy

 

Väl mött

 

 

AAaaaahh! Ångest och panik.. Nä inte riktigt, men nästan. Börjar typ redan oroa mig för den stundade våren. Måste snart börja söka jobb så jag har det fixat innan jag åker. Och jag vet liksom inte riktigt vart jag vill jobba. Tänk om jag hittar nåt som jag sen inser att jag verkligen inte gillar. Ungefär som med nuvarande jobb... Saknar mitt gamla jobb. Saknar mina gamla kollegor. Saknar mina gamla arbetstider. Saknar mina gamla patienter. Saknar mina gamla doktorer. Saknar mina gamla vanor. Saknar så det nästan gör ont.

 

I vanlig ordning kan jag konstatera att gräset inte är grönare på andra sidan. Kommunjobb med högre lön och bekvämare arbetstider är inte bättre. Det passar inte mitt liv och min livsstil det minsta. Inte alls. Eller alltså, lönen och sommarbonusen passar mig peeeerfectomundo. Eller så är det kombinationen med det astråkigaste jobbet och att degraderas, från vuxen 24-åring med egen lägenhet och egna rutiner, till en pubertetal 16-åring med bestämda tider och en pappa som ringer och kollar om man kommer hem till middagen. Samt att jag de facto inte har någon semester som alla andra slavar tydligen har jöbbat ihop. (but, who fukkin cares när jag drar till Neheeepal i ett par månader. inyoface)

 

Undrar lite smått om man kan komma krypande på sina bara knän till sitt gamla jobb och be om sin anställning tillbaka. Hon har ju uttryckligen sagt att "jaa, 70A2 finns alltid kvar här, det vet du. Du är alltid välkommen tillbaka till oss". Komma där med svansen mellan benen och skamset titta ner i backen, sparka lite i gruset och lite blygt fråga om jag är välkommen. På riktigt.

 

Det är faktiskt något som jag verkligen vill. Trivdes som fisken i den stora blåa oceanen på det där stället. Det gjorde jag verkligen nu när jag tänker efter. Det finns dock några mycket väsentliga nackdelar med att krypa tillbaka till min trygga vrå.

 

Nr 1. Att det är just min trygga vrå. Jag måste lära mig våga hoppa.

Nr 2. Jag kan det där stället. Jag kan inte allt (eller jo, jag kan tamigfan allt i min lilla vrå, höhö), och jag har självklart massor kvar att lära, men jag vill se något annat också, innan jag fastnar eller drar förhastade slutsatser.

Nr 3. Jag vill kunna jobba upp min lön, nu när jag har fått smaka på girighetens söta frukt i form av skälig (nästan iallafall) lön för att arbeta med sjuka människor och med det ansvar jag i min yrkesroll och med min legitimation faktiskt har. Misstänker att jag kommer kvala in på min gamla lön om jag återvänder till brottsplatsen där jag började in fostring i sjuksköterskelivet.

 

Jag gillar att se svårigheter och problem och förstora upp dom. Dessutom är jag nog en lite för dålig och värdelös sjuksköterska för att få jobba på de tre-fyra ställena som jag kan tänka mig. Man kommer kanske långt med ett gulligt leende och en inställsam blick. Men det där facet använder jag bara för att jag inte har den blekaste aning om vad jag egentligen pysslar med.

 

Fuckoff. Jag kommer aldrig bli bra på nåt. Och det tragiska är att jag inte orkar anstränga mig och mest vill ge upp och stirra i taket.

 

 

Väl mött