klyftigatankar

Asjobbig grej det här med att jobba. Har typ magsår hela kvällen innan, mest för att jag vet att det bara är några korta dagar kvar, men också för att jag vill sova och vara ledig. Och så kommer man till jobbet och så finns det typ ingenting att göra. Extremt värdelöst. Och ont i hövvet har jag också.

 

Har beslutsångest över diverse saker. Stora saker. Viktiga sakger. Som att om jag ska skaffa visum innan jag åker till Nepal eller om jag ska fixat på plats. Som vilka kläder och saker jag ska skeppa ner till Uppsala i helgen. Som att om jag ska trotsa laget på lördag och inte springa i lagtröjan. Som vilken kaka jag ska bjuda på när jag jobbar sista dagen nästa vecka. (Det är tamigfan bara 6 arbetspass kvar, efter idag alltså).

 

Har börjat få ont i höfterna igen. Olidlig värk och smärta. Mer eller mindre konstant. Och det gör så jävla ont. Det dunkar, det värker, det drar och det molar. Hade nästan glömt bort hur det kändes. Jag trodde ju att det änteligen hade slutat. Pappa gnäller och säger att jag tränar för mycket ("två pass om dagen, sju dagar i veckan kanske inte är optimalt, det är ju liksom på elitnivå"). 1. varför skulle inte lilla jag få träna på elitnivå? jag är ju grym! 2. jag tränar inte två pass om dagen sju dagar i veckan. 3. jag kan enkelt relatera smärtan till tillfällen i livet då jag varit mycket stillasittande. (Jobbade på körvfabriken, stod stilla jämt. Tränade icke så mycket. studietiden, satt och sov i föreläsningssalarna 8-17. Arbetet på FHSV, sitter stilla i bilen eller på kontoret 8-17) När jag kutade runt på kirurgen dagarna i ända hade jag inga problem med ont i höfterna. Så det så, pappa lilla. Rörlighet är alltså likamed bra!

Kommer också att tänka på Tammy som fick någon slags inbillad foglossning av sina p-piller när vi gick på gymnasiet. Kanske är nåt sånt? Och jag som alltid har gått runt och hävdat att min kropp knappt reagerar på hormoner. Så har jag gått runt och haft foglossning och höfledsproblem i alla dessa år.... Mycket möjligt, mycket möjligt. Men ett läkarbesök för säkert 5 år sedan ledde ju inte till någonting, så varför skulle det göra det nu. Konsultering av nästan färdligutbildad sjukgymnast ledde endast till förnedring och mobbing. (litar dessutom inte på vad han sa. eftersom han hade helt fel. Jag har inte en klen rygg. jag har bara en väldigt stark buk) Tänker inte göra om det misstaget igen. Litar aldrig på en sjukgymnast.

 

Skitsamma, jag får väl ha ont eller knycka till mig citodon någonstansifrån. För snart slutar jag ändå jobba och är ledig (läs: arbetslös) ända fram till januari-something, something. (förhoppningsvis) Fast då blir jag ju bostadslös istället. haaaaaah!

 

Nä, denna vecken är jag bara bitter. speciellt eftersom jag hade en total rövdag igår (på jobbet, på gymmet, på spinningen, hemma. Överallt. RÖV) Men who cares, för snart är jag ledig och hemma i uppsala igen. Tjoflöjt! (och då ska jag bara göra saker som jag tycker är asroliga!)
 

Väl mött