klyftigatankar

Det här med att jag alltid låter min fantasi skena iväg helt okontrollerat. Hur många gånger har jag inte ba börjat fantisera och tänkt mig in i ett scenario så mycket att jag nästan börjar tro att det redan har hänt och är dagens sanning? Hur kan jag vara så naiv och tro att livet ska vara enkelt och att jag alltid kan få som jag vill? Bara för att jag tycker att jag borde. Att jag är värd det.

 

Igår hade jag ångest och magsår över hur jag skulle göra med den fantastiska lägenheten jag var helt hundra procent säker på skulle bli min min min min min min MIN! Nu behöver jag inte fundera så mycket mer. Giriga jävla människor som är beredda att lägga hur mycket pezetas som helst på min lilla pärla. Det var ju meningen att den skulle bli min och att den skulle bli min för en billig peng. Men jag antar att jag får känna mig besegrad. Imorse hade jag hopes and dreams. Trodde att jag nästan nått mitt mål. Nu är hålet i mitt hjärta större och mörkare än någonsin och det känns som hela jag är en sönderslagen kruka som ligger på marken i tusen skärvor och spillror. Hur ska jag någonsin kunna gå att laga ihop till den totala perfektion jag nyss var? (när jag i fantasin bodde i min nya, fina lägenhet, en sommardag tillsammans med min sommarkatt.)

 

Jag ska nu gå och gräva mig en stor, djup grop att gömma mig i. Skall ligga där och gråta tills det gropen förvandlats till en mindre sjö.

 

Adjöss!!

 

Väl mött