klyftigatankar

 

Jag. Vill. Här. Ifrån.

 

Igår och idag har varit sånna där rövdagar. Värre rövdagar än vad jag någonsin upplevde hemma på min kirurgavdelning i stan. (ja, jag vet. jag har blivit en sån som bara klagar)

Men det är inte värt att ha ett somarjobb, inte få någon semester och liksom få ta all skit. Nej. Jag har gråtit fler gånger på knappt två månader än vad jag gjorde på ett år. (okej, egentligen är det lika många, 2 gånger, men om det fortsätter i samma takt och jag fortsätter jobba kvar i ett år kommer det ju helt uppenbarligen bli typ 12 gånger till. Minst) Dels blir jag fruktansvärt stressad när nåt nytt och oväntat inträffar när jag verkligen känner att jag har ingen jävla aning om hur jag skall gå tillväga nu, rent praktiskt. För det är ingen som har gjort sig besväret att lära mig rutinerna. Och det är självklart att sådana tillfällen skall inträffa en söndagkväll, när sommarvikarien har hoppat in extra (för att tjäna sig en lättförtjänt hacka) och är helt jävla ensam. Dels är jag bara sämst.

 

ÅÅÅHH. Det känns bra så fruktansvärt fel. Och det får mig att känna mig som en dålig och värdelös sjuksköterska. Som en kass och mesig männsika som inte bara rycker upp mig och tar tag i det. Att jag bara inte kan vara lite uppfinningsrik eller bara smart och tänka till ett halvt varv extra. Nej, jag ringer min Mamma istället. Världens bästa mamma. (även om det var hon som lurade hit mig i första taget)

Och när man en söndagkväll liksom får jobba över drygt en och en halv timme, går hem kl 23.10 och vet att det kommer vara röv nästa dag också. Och man kommer till jobbet och det är två sjuka och röven blir plötsligt ännu större. (men sen, eftersom jag faktiskt är en riktigt jävla bra sjuksköterska, så fixade jag till precis allt innan jag gick hem idag. I tid och allt)

 

Jag har dock kommit på att det är karma. Helt klart. Tankade Kommunbilen igår (innan hela cirkusen drog igång) och passade då på att privatshoppa lite på den lokala macken. Det skulle jag aldrig ha gjort. Man får bara inte nöjeshandla när man har kommunpyjamas på sig. Då straffas man. True story.

 

Längtar bort och härifrån och vill bara iväääääg. Två långa månader kvar tills jag äntligen får åka bort bort bort bort bort och bara inte bry mig ett skit om någonting annat än att det är fruktansvärt vackert allt runtomkring mig. fyra långa veckro kvar av jobbet. ooh please have mercy

 

Väl mött