klyftigatankar

Igår gjorde jag misstaget att öppna min big can of crazy för Therese. Hon börjar med att skratta åt mig, sen håller hon med mig, ger mig tips och sen skrämmer hon upp mig, hånar mig och retar mig. Så jävla oschysst. Ändå undrar jag hur jag ska klara mig utan henne. Det är ju trots allt hon som har fått mig att överleva sommaren. Hon som gjort jobbet kul. (trots att hon haft semester och varit borta mer än hon varit här, men hon har absolut förgyllt min tid här) Hon är lite som den storasyster jag aldrig hade. Hon hånar mig, triggar mig och ger mig vägledning i livet. Även om jag inte alls lyssnar...

 

Min stundande semester känns mer avlägset än någonsin. Kommer veckan ens att ta slut? Eller kommer jag stupa innan jag når mållinjen på fredag eftermiddag? Ingen vet. Snart är det bara två dagar kvar. Två extremt långtråkiga, långsamma och utdragna dagar. Jag har tillochmed tröttnat på att köra bil VAAAAH?! Det som typ är det roligaste jag vet! Helt knäppt.

 

 

SjukgymnastDaniel spenderade eftermiddagen idag med att håna mig för att jag frågade om min extremt skadade och tilltyglade fot. Jag undrade varför jag hade ont. Han skrattade åt mig. Börjar ana ett mönster där samtliga kollegor garvar bakom min rygg. Det är klart att dom gör. Vad ska de annars pyssla med?

 

Jag vill bara gå hem. Gå härifrån och vara ledig. Ska det vara så svårt?

 

2 dagar och en timme. Sen har jag friheten framför mina fötter!

 

Väl mött