klyftigatankar

Promenad till praktiken. Av någon märklig anledning som jag inte riktigt kan komma på så mår jag sämre och sämre för varje steg. När jag når sjukhusbacken börjar jag nästan gråta. Brutalt. Vill bara hem, lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort hela dagen och hela veckan.
Kommer in på förlossningen och får höra att min patients kille är skitsnygg. kommer in på rummet och killen är verkligen skitsnygg. Det värsta är att tjejen i sängen, som inte sovit sen halv fyra inatt och ligger i värkar och är svettig och högröd i ansiktet, även hon är assnygg. När hon ska föda barn! Hur kan det vara rättvist någonstans? I något universum? Jag mår dåligt av sånadär löjligt snygga par.
Efter några timmar av värkar och EDA är det dags för lite oxytocindropp. Sen går det rätt fort. Den snygga tjejen ligger och krystar några gånger, sen kommer det ut en livs levande unge. Slemmig och blå, men efter ett tag är den riktigt söt. Jag vill ta med den hem, men på något sätt verkar det som om det snygga paret vill behålla den. Som om att det är deras egendom på nåt sätt. Härreguuuuhhd, det är en människa, en individ och inget objekt. En egen varelse, inget som ska ägas av någon. Faktiskt.
När jag går hem känns allt lite bättre. Och mycket sämre, på samma gång. Jag är en knepig människa. Kommer hem och allt blir sämre, som vanligt på kvällen. Fan vad jag hatar när jag håller på sådär! fanfanfanfanfan! Jag ångrar mig alltid såhär i efterhand.