klyftigatankar

Mörkret. Och hatkärleken jag hyser inför detta mycket vanliga fenomen. Det finns många tillfällen i mitt liv, som jag minns. Några av dessa präglas av rädslan inför mörkret. Några präglas av en eufori kring det vackra, fantastiska mörkret och allt däri som är outforskat.

Jag är fem år. Eller där omkring. Max fem och ett halvt, för jag minns ingen bäbis. Bäbisen kanske sover. Mörkret och alla dess faror är något som upptar en stor del av mitt vakna liv. Familjen sitter samlad på nedervåningen, framför teven. Kollar på bollibompa eller nåt annat spännande som skogstevekanalerna har att erbjuda tre små ungar som vi är. Jag antar att vi dricker varm choklad och äter ostmackor. För det gjorde vi jämt på kvällen. Det värsta är när man behöver gå på toa.
Man har två val.
Nummer ett: Den lilla toan nere i källaren. För en femåring är källaren det läskigaste som finns. Det finns inga fönster. Det är mörkt. Det luktar konstigt. Det låter konstigt. Men det värsta är just själva toaletten. Den är liten. Lampknappen sitter utanför toan. Det finns en fläkt som låter jättejättejätteläskigt. Har man dessutom två äldre bröder som älskar att skrämma sin lilla, söta och oskyldiga lillasyster är det inte lätt. När man sitter där kan vemsomhelst trycka på knappen, där utanför dörren, den som släcker lampan. Man kan också trycka på knappen som sätter igång fläkten. worst case scenario, kolsvart och en fläkt som låter
Dessutom finns det spindlar därinne.
Nummer två: Den andra nåååågot större toan på övervåningen. Eftersom alla sitter i soffan där nere är det släkt och mörkt där uppe. Och alla vet att det finns spöken i alla de gamla garderoberna där uppe. Det är sen gammalt. Men jag tar spökena framför källaren. Alltid.
Jag minns att jag nästan alltid stod inne på toan med handen på låset. Räknar ner. Tre, Två, Ett. Jag måste hinna ner för trappen och sätta mig i soffan innan jag har hunnit räkna till tio. Annars hinner spökena ifatt mig.
Det märkliga är att jag nästan alltid har haft rummet som ligger på övervåningen. Har liksom självplågat mig igenom min barndom. Försökt härda mig.

Jag är åtta år. Vi har varit hos mormor. Jag tröttnar och vill gå hem. Vet inte om min vän Saga varit med hemma hos mormor, eller om jag går förbi henne på vägen hem. Hon är iallafall med. Vi går över skolården. Det är höst och mörkt och blåsigt och självklart lite läskigt. Och finns det någon som kan skrämma upp en söt, oskyldig, lättlurad och konstans livrädd liten tjej som jag själv, så är det Saga Hillerström. Köpte alltid allt hon sa. Hon är nog den som har skrämt mig mest av alla i hela världen. Men det var nog pågrundav eller tackvare henne som jag under min gymnasietid hade en förkärlek för skräckfilm. För trots att hon hittade på en massa, massa saker för att skrämma upp mig så lekte jag med henne. Dag ut och dag in.
Jag vet inte exakt vad det var, men jag minns att under vår promenad genom skolgården så hinner hon skrämma upp mig massor med gånger. När vi kommer hem till mig finns det ingen nyckel. Men det gör inget, för källardörren är ju öppen. Vi går in bakvägen. Ner för stentrappan, in i den mörka, låtande källaren. Uppför den trånga trappen. Sen är man inne. Det är bara det att lampan ner för stentrappan är släkt. Asläskigt. Jag går inte ner där. Vägrar. Inte ens Saga, som är jättemodig, vågar gå ner. Och då fattar ju vem som helst att det är farligt.
Vi går hem till tant Signe och kollar på Bingolotto, äter polkagris och leker med henneshund Koma istället. Mamma hämtar oss när dom kommer hem. Safe again.

När pappa fyllde fyrtio ville jag och några andra ungar gå hem mycket tidigare än alla vuxna. Vi var ju skitsmå och trötta. Vi går ungefär 20 meter. Sen är en av de lite äldre ungarna vänlig nog att tala om att det finns skumma gubbar. Dom ska man akta sig för. Jag är typ sju år och naiv och fattar inte riktigt vad hon menar. Jag är mest rädd för att vi snart kommer fram till bron som går över järnvägen, och efter den kommer kyrkan. Finns det nåt värre än kyrkor och kyrkogårdar och träd och skuggor och blåst mitt i natten när man är typ sju? Nej. Fattar inte alls vad hon menar med skumma gubbar. Man ska tydligen inte säga Ja, tack om de vill bjuda på godis. Knäppt. Men hon skrämmer ändå upp mig och vi vågar inte gå längre. Vi går tillbaka till alla fulla vuxna och knaprar salta pinnar innan vi somnar på hög i ett hörn.

Mitt 22-åriga jag är fortfarande mörkrädd. Har fortfarande tvångstankar när jag är hemma hos mamma och pappa och jag är ensam på en mörk övervåning. Kommer liksom inte ifrån det.
Utomhus är mörkret inga problem. Oftast. Det är mörkt och svalt och vackert. Allt ser så annorlunda ut och man är oftast mer ensam när man spatserar omkring.
I mitt vuxna liv är jag inte längre rädd för mörkret utomhus, men fortfarande bajsrädd för mörkret inomhus.
Är det normalt?

Väl mött