klyftigatankar

Det kryper och känns obehagligt i kroppen. Det bara känns fel. Allt, allt, allt. Fan också.
Det knakar, klickar och gör ont i höften.
Och allt känns meningslöst igen.
Samtidigt som jag känner någon slags motivation att ta mig härifrån.
Fast jag vet redan nu att jag inte kommer göra det. Jag vet att jag kommer misslyckas. Och om man tänker så redan från början så kommer man ju aldrig klara av nåt. Kommer aldrig göra som jag tänker, tror och vill och fantiserar om.
Men jag vet iallafall om det, så jag är beredd.
Obehagskänslan.
Och smärtan.

Väl mött