klyftigatankar

Vaknar med ett ryck. Olov ligger i soffan, precis utanför mitt rum och skickar ett sms med frågan om när det blir mat. Vem är tröttast? Tjejen som sover mitt på dan, eller killen som inte orkar resa sig ur soffan och gå två meter. Oavgjort.
Jag lagar mat och Olov kollar på. Vi gillar könsroller. Vi pratar och diskuterar, jag inser att han lämnar mig. Han lämnar mig ensam. Alldeles själv. Hur ska jag klara mig?
Det har hänt, enligt mig, bra saker i hans liv. Han verkar rätt nöjd också. Men vi är båda lite småirriterade på folks beteende. Undrar hur gamla folk är egentligen? Jag är iallafall inte ensam om att vara fem år.
Olov kommer med den briljanta idén om att hyra film. Jag föreslår godis till filmen. Vi kompletterar varandra rätt bra, min bror och jag.
Onsdag = Lillördag.
Och trots att jag, i vanlig ordning, mår rätt illa av allt godis så känns det lite bättre såhär efter filmkvällen. Lite. Jag kanske kan njuta sådär i efterhand trots allt.
Men Olov lämnar mig imorrn. Ensam hela helgen. Det blir så tomt och tyst och det ekar.

Fick tillbaka min telefon igår. Jag är så jääävla lycklig att alla bilder va kvar. tacktacktacktack. Dock undrar jag vem som har sett alla bilder, och vart de nu florerar runt. Känns inte skitbra faktiskt. Borde va sekretess och sånt på sånt där kan man ju tycka. Men det är ju bara min personliga åsikt.
Kollar igenom bilderna. Fan. Nu tänker jag för mycket igen.

Imorrn ska jag inte komma till stationen samtidigt som tåget. Imorrn ska jag va först.
Imorrn ska jag vakna av väckarklockan, för jag har ställt in den på rätt tid. Och rätt dag. Justde!

Väl mött