Lovin' the Scrubs
Svassar omkring på 96D i scrubs. Njuter av livet. njuter av alla de nya liven. De nya, färska små bäbisarna som nyss har kommit till världen. Som nyss har tagit sina egna andetag. De är små, söta, lite rosiga, blå om fötterna gula i nacken. De sover och ammas. Gnyr och rör sig hitåt och ditåt. Fantastiskt söta och föräldrarna är överlyckliga.
Hela avdelningen är inbäddad i det där rosa molnet av lycka som bara omger nya föräldrar och söta små bäbisar. Och jag känner att det där är inget för mig. Alla de andra flockornas dröm om att jobba som barnmorska, med nykläckta bäbisar och nya föräldrar är inget som lockar mig. Inte det minsta. Ändå går jag runt och smittas av den där lyckan som alla föräldrar känner. Jag tittar på bäbisarna och ler. Jag ler så stort att ansiktet inte räcker till. Jag ler med ögonen och tillochmed magen känner av att jag ler. Den blir glad. Bäbisarna är så jävla söta. Och vuxna karlar står och gullar med dom och pratar bäbisspråk. Helt befogat. Skulle också gjort det om jag var en vuxen man som fått en såndär söt liten mosad köttbulle som skiftar i färg mellan blålila och gult. Ett kid som knappt kan räta ut armar och ben och bara lite halft öppnar ögonen. Och ungen är min, bara min.
Trivs i scrubsen, vill inte ta av mig dom. Men jag vill bort från avdelningen. Det där är inte ett ställe för mig. Jag pallar det inte. Det är för lugnt och tyst och lyckligt.
Åker upp till NIVA, bokar in några intropass. Ska få passerkort och namnbricka. Snart får jag hänga i scrubs på riktigt. Inte bara liksom låna dom. Jag kommer ha ett passerkort hängandes på mitt bröst, med en bild på mig och mitt namn. En namnskylt. Då är det på riktigt. Nästa lördag. Då jävlar. Då börjar allvaret på riktigt.
kommer hem och känner bara tomhet och trötthet. Öppnar skåpet och trycker i mig lite av mina presenter. I ren olycka. Frosseri, hetsätning, tröstätning. Kalla det vad du vill, men nu mår jag illa.
Kollar på Hanna Hellqvist för att jobba på det där med lyckan, men jag blir bara mer deppig. Ett avsnitt till innan det som går på tv ikväll. Det blir bra.
Måste läsa HLR-häftet, men jag vill inte.
vill inte, vill inte, vill inte.
Imorgon ska jag fika. Träffa Adrian och snacka skit.
Jag borde boka in en tripp till Kartan. Men nu är jag ju uppbokad på jobba i tre helger framöver. Så jag antar att det inte blir Kartan än på ett tag.
Ibland känner jag att det är så jag vill bo. I ett mysigt litet hus mitt ute i skogen, precis efter att man har passerat den befömda skylten Här slutar allmän väg. Med hund eller katt och en öppen spis. Jag ska bara åka in till byn om jag absolut absolut måste. Jag ska ligga i mitt badkar med tända ljus och ett glas vin. Njuta av tystnaden. Isolera mig från den övriga mänskligheten och omvärlden.
Jag ska bli en enstörning och en erimit.
Jag mår bra, jag lovar.
väl mött
Hela avdelningen är inbäddad i det där rosa molnet av lycka som bara omger nya föräldrar och söta små bäbisar. Och jag känner att det där är inget för mig. Alla de andra flockornas dröm om att jobba som barnmorska, med nykläckta bäbisar och nya föräldrar är inget som lockar mig. Inte det minsta. Ändå går jag runt och smittas av den där lyckan som alla föräldrar känner. Jag tittar på bäbisarna och ler. Jag ler så stort att ansiktet inte räcker till. Jag ler med ögonen och tillochmed magen känner av att jag ler. Den blir glad. Bäbisarna är så jävla söta. Och vuxna karlar står och gullar med dom och pratar bäbisspråk. Helt befogat. Skulle också gjort det om jag var en vuxen man som fått en såndär söt liten mosad köttbulle som skiftar i färg mellan blålila och gult. Ett kid som knappt kan räta ut armar och ben och bara lite halft öppnar ögonen. Och ungen är min, bara min.
Trivs i scrubsen, vill inte ta av mig dom. Men jag vill bort från avdelningen. Det där är inte ett ställe för mig. Jag pallar det inte. Det är för lugnt och tyst och lyckligt.
Åker upp till NIVA, bokar in några intropass. Ska få passerkort och namnbricka. Snart får jag hänga i scrubs på riktigt. Inte bara liksom låna dom. Jag kommer ha ett passerkort hängandes på mitt bröst, med en bild på mig och mitt namn. En namnskylt. Då är det på riktigt. Nästa lördag. Då jävlar. Då börjar allvaret på riktigt.
kommer hem och känner bara tomhet och trötthet. Öppnar skåpet och trycker i mig lite av mina presenter. I ren olycka. Frosseri, hetsätning, tröstätning. Kalla det vad du vill, men nu mår jag illa.
Kollar på Hanna Hellqvist för att jobba på det där med lyckan, men jag blir bara mer deppig. Ett avsnitt till innan det som går på tv ikväll. Det blir bra.
Måste läsa HLR-häftet, men jag vill inte.
vill inte, vill inte, vill inte.
Imorgon ska jag fika. Träffa Adrian och snacka skit.
Jag borde boka in en tripp till Kartan. Men nu är jag ju uppbokad på jobba i tre helger framöver. Så jag antar att det inte blir Kartan än på ett tag.
Ibland känner jag att det är så jag vill bo. I ett mysigt litet hus mitt ute i skogen, precis efter att man har passerat den befömda skylten Här slutar allmän väg. Med hund eller katt och en öppen spis. Jag ska bara åka in till byn om jag absolut absolut måste. Jag ska ligga i mitt badkar med tända ljus och ett glas vin. Njuta av tystnaden. Isolera mig från den övriga mänskligheten och omvärlden.
Jag ska bli en enstörning och en erimit.
Jag mår bra, jag lovar.
väl mött
Kommentarer
Trackback
