klyftigatankar

Tack.
Tack så in i helvette. (På riktigt, jag är varken sur eller ironisk)
Ikväll har två saker gjort mig till en lyckligare människa. Inte egentligen. Men det har fått mig på bättre tankar. Lite grann. En stund. Jag känner mig lättare.
Den ena är bara ett rent tack. Och förlåt. Tack för att du lyssnade, förstod och bara fanns där. Förlåt att jag bara ballade ur och grät och.. och.. ja. You know. Det bara hände. Bara sådär. Oplanerat, sånt som bara händer. Påminn mig inte i nyktert tillstånd, tack!
Den andra är bara ett rent tack. Och förlåt. Tack för ego-boosten. Och förlåt för den lama responsen. Men det är på nåt sätt ömsesidigt. Det var det jag försökte förmedla iallafall.
Ikväll har diskussionerna gått heta kring diskussionerna. Fler personer kom till insikt till det som vi andra insåg för länge sen. Men man måste ju få ta det i sin egen takt.
Framtiden är oviss.
EEh. Lamesomfan!
Jag hatar att komma till insikt med saker. För jag vet inte själv om jag vill komma till insikt med dessa saker. Men jag antar att det är bäst så.
Ser framåt istället för bakåt.  så ska man gö, har jag hört.
Jag vill inte vara klok och förnuftig. vill inte vill inte vill inte vill inte.

Vill göra dumma saker tills jag dör. Och äta glass. Ben & Jerrys

Väl mött