klyftigatankar

Ibland känner jag mig som Ross i det där vänner-avsnittet. Eller rätt ofta. Han är liksom gaska naiv och rätt bortkommen. Precis som jag. Vill så otroligt mycket. Hoppas in i det sista. Men han har fel. Alla skrattar.
Inte ett dugg kul. Inte alls. Men jag skrattar. För det är kul.
Det är ironi. Det där som alla tänker och funderar på. Är rädda för. Och därför skrattar åt.
Det är kul.
Fast inte alls. Det är precis så jag känner. Kunde inte vara mer spot on.
Alla andra skrattar

Väl mött