klyftigatankar

Det är som om att jag inte kan tillåta mig själv att vara glad, lycklig, lugn och må bra. Som att det är något dåligt.
Var på intervju på 50C idag. Ska inte ens kalla det för en intervju. Hon berättade hur det var upplagt på avdelningen, hur det funkade, vad det var för patienter. Sedan visade hon mig runt och sa att hon skulle skicka in en anställningsbegäran om att anställa mig som timvikarie, som sedan skulle övergå i ett sommarvikariat. Jahaaa.
Det gick för fort för att jag skulle hinna med, men hon skulle maila mig när hon fått svar och så skulle vi bestämma en tid när jag ska gå intro. En dag och en kväll. Jahaaa.
Sen kan ju jag börja hoppa in extra på helgerna vid behov, så jag är varm i kläderna lagom till sommaren. Jahaaa.
De har något som kallas sepsis-övervakning. Patienterna blir ju jättedåliga. Jättesnabbt! Eftersom dom inte har något immunförsvar. Så då måste man va snabb och observant. Ta kontroller varje kvart. Det går fort, dom dör lätt. Jahaaa!
Bra. Men då hör dom av sig snart.

Borde va asglad som tydligen har typ har fått jobb på ackis i sommar. Men istället är jag bara asnojig. Jag kommer ju döda någon. Eller missa kontroller och råka göra så att någon dör. Min noja nu är att jämföra med den jag kände innan onkologipraktiken.
Men jag gillar ju att jobba med jättesjuka patienter. På något skumt sätt. Det är givande. Faktiskt.
Känns dock inte askanon att det komer ligga treåringar och få transplantation. beeh. Deppigt.

Och mitt i det kommer allt tentaplugg. Och jag har inte kommit någonstans. Kan inget, vet inget.

Väl mött