klyftigatankar

Den där pirrande känslan i magen. När det bubblar och kittlas.
Som att vara nykär.
Lyckan sprider sig som en värme genom hela kroppen.
Lite smått nervös. Man fnissar och känner hur man rodnar, lite för mycket, lite för ofta.
Lyckan och bubblet i magen.
Håller man fram handen och man tittar noga kan man se hur den liksom vibrerar och skakar lite.
Sen kommer beslutsångesten. Och man inser att man helt plötsligt är lite lost. Är det nu man ska välja?
Samtidigt som man är så lycklig, för att allt faktiskt känns bra.
Samtidigt som man är nervös.

Sen kommer väntan. Väntan på det där samtalet. Som man vill, inte vill, vill, inte vill ska komma. När kommer det? Kommer det?

Ger upp euforin och återgår till min kroniska dysfori och fortsätter med tentapluggandet några timmar.
- Njuter av livet som student

Kan fundera till på torsdag. Då ska jag bestämma mig. För en gångs skull ska jag verkligen bestämma mig själv. Jag tänker inte rådfråga någon! Inte en enda människa. (Jag undrar om ens jag går på det där själv.)

Väl mött.