klyftigatankar

Jaha. Och så sitter man här i sängen efter arbetsdag 1 av 5. Och det jag tänker är: hur ska jag orka 4 dagar till innan jag får vara ledig. Att arbeta fem dagar i rad är faktiskt väldigt påfrestande och ansträngande. Man liksom ser inget slut. (Men hallå, Kärran, normala människor med normala jobb arbetar alltid fem dagar i rad. Måndag till fredag. Måndag till fredag. Måndag till fredag. Alltid ledig helg. Normalt!!) Men nu råkar jag vara en onormal människa med ett onormalt jobb. (Ja se sjuksköterska är onormalt att va. Eller var vi för många(?), var det det som var problemet när man inte kunde ge oss högre lön. Visst var det det som var arguentet?) Att jobba fem dagar i rad är jobbigt när man inte hinner sova, äta, vila eller andas ut ordentligt. Och man liksom ser framförsig hur lååååångt det är till måndag kväll när man äntligen kan släppa ut luften som spränger bakom huvudet. Andas ut. Vila.

 

Det är jobbigt att jobba inom vården, när man allt som oftast jobbar enligt följande: Jobba tre, ledig en, jobba fyra, ledig en, jobba tre, ledig en, jobba fem, ledig två, jobba två, ledig en, jobba tre. Och det tar aldrig slut. Man har en ledig dag på en sketen onsdag när ingen annan är ledig. Så man sover överdrivet länge, kollar på sjunde himlen, tvättar och städar och så var den dagen slut, eftersom jag måste lägga mig tidigt eftersom jag går upp 05.15. (Och jag som hade tänkt gå på stan, träna och baka surdegsbröd. eller åka till stockholm och hälsa på en kompis. Glöm detI)

Men nu ska jag få sova. Om jag kan somna. Kommer i vanlig ordning inte kunna släppa jobbet och ligger och tänker på allt det där som jag inte får glömma imorgon. Och så drömmer jag hur jag springer mellan patienterna och jag har glömt precis allt.

 

Blundar och försöker tänka på annat. Drömmer om en ledig dag och sol och ett glas vin och trevligt sällskap. Men det enda jag kan tänka på är att jag glömde stämpla ÖVERTID UT....

 

Väl mött