klyftigatankar

På två dagar har min insändare i UNT delats över 1400 gånger på facebook (och ynka 14 på twitter, skärpning era lata twittrare). Kanske även mer, detta är bara de klick som folk har gjort från UNT's hemsida. Sedan hoppas och förutsätter jag att folk delar den via sina vänner på facebook. Och det är så himla himla kul!. Får bara en massa positiva och bra kommentarer.

 

Tack för alla bekräftelser på att det jag skrivit faktiskt stämmer in på fler personer. Det är inte bara jag och några till. Tack för era delade versioner och historier och era bilder av situationen. Vi är många, vi är unga, vi är trötta och vi börjar få nog.

 

Jag undrar hur det kommer gå för sjukhuser under våren, sommaren och hösten. Jag har en spaning. Där är det många sjuksköterskor och undersköterskor, som älskar sitt jobb och är jävligt bra på det, som inte längre kommer orka. De kommer inte orka jobba heltid. Och de kommer framförallt inte orka ta mer skit från en ledning som sitter sjutusenfehundra mil ifrån den verksamhet de styr och bestämmer över.  De ser inte hur våran vardag ser ut. Sjuksköterskor och undersköterskor komer gå ner i tid, säga upp sig. Jobba kommunalt, jobba i Norge, jobba i Stockholm, jobba privat. Ackis kommer gå under. Jag hatar att säga det, men jag säger det ändå. För man kan inte köpa ett nytt hemmabiosystem på avbetalning när man inte ens har råd att betala hemleveransen på tjocktvn från -92. Det funkar inte så. Kan man anmäla Uppsala Läns Landsting till Lyxfällan?

 

Har idag även fått kommentarer från några av doktorerna på min avdelning. En av dom hade hittat min blogg, och jag vet inte om han hånade mig eller inte. Skitsamma. Han hade läst min insändare och tyckte den var bra.

 

Min biträdande chef, sekreteraren och många andra på avdelningen apploderade och gjorde tummen upp. Jag rodnade för ett ögonblick, men kände mig ändå jävligt stolt över att mina agressioner ändå publicerats och kommit ut i ljuset och tagits emot så väl av nästan alla. Lilla jag som i vanliga fall sitter tyst i ett hörn och ofta inte har något illa att säga om någon eller något. Och absolut inte vill göra någon upprörd.

 

Lite märkligt tycker jag dock det är att min avdelningschef nästan inte kommenterar det hela alls. Hon säger kort: "Bra skrivet": Men avslöjar inte med en endaste liten min vad hon menar. Tycker hon att det är bra på riktigt eller känner hon bara att hon bör kommentera det hela just så? Känner hon att det är någon kritik riktad mot henne? Och ska jag erkänna har jag varit lite rädd för det, att hon på något sätt skall ta åt sig. Ända sedan igår morse när jag upptäckte att jag plötsligt blivit publicerad.

 

Men det är precis tvärtom. Jag får helt ärligt magsår när jag tänker på det jobbet min chef gör.  Det hon gör är helt beundransvärt. Det hon försöker ådstakomma med minsta öjliga medel. Och sen är hon skitbra på att skälla ut dumma personer, typ läkare som gör att man börjar gråta innan lunch (den lunchen man nästan inte får).

 

Hon tillträdde i september som avdelningschef där jag jobbar. Det första hon får göra är att lämna det tråkiga beskedet om att sjukhuset skall spara miljoner. Sedan slutar sjuksköterska efter sjuksköterska. Sedan närmar sig sparkraven och stämningen blir mer och mer tryckt. Fler sköterskor slutar på grund av studier och annat. Några går ner i tid och det fattas även undersköterskor. Vi har många sjukluckor. Min chef får inte anställa nya. Och den personal hon har måste hon ju tyvärr meddela att de måste jobba fler pass och kortare dagar där samma arbete skall utföras på kortare tid. (Tycker sjukhusledningen att vi jobbar för långsamt?) Sjukhusledningen verkar alltså tro att min chef (och säkert många fler avdelningschefer) besitter någonslags magisk talang där hon kan få 1+1 att bli 5. Eller så lever de i ett fantasiland där 1+1=5.

 

Min chef har tidigare under vintern lämnat in ett långt brev till ledningen med en god förklaring till varför hon bara måste måste måste få anställa fler sköterskor. Hon fick två stycken. (totalt ca 6 har slutat) En av dessa tjänster är egentligen redan tillsatt. Innan helgen skickade hon ytterligare ett brev med en förklaring/förfrågan om att våran avdelning måste stänga 8 platser på grund av sjuksköterskebrist och att hon inte får anställa någon ny. Återigen skall hon få 1+1 att bli 5. Omöjligt för de flesta skulle man ju kunna tycka.

 

Hennes jobb är just nu så jävla otacksamt. Och jag kan liksom inte låta bli att tycka synd om henne.. För jag ser så jävla mycket av min egen mamma som just gjort exakt samma sak. Två gånger om.

 

Jag älskar mitt jobb, älskar mina kollegor och avdelningen jag jobbar på. Men jag trivs inte på ackis. Jag gör inte det. Och det skär i mitt hjärta för det var ackis som fostrade mig, som lärde upp mig, som fick mig att inse vad jag vill göra med mitt liv och min karriär som sjuksköterska. Men nu börjar jag verkligen tappa förtroendet. Och jag vet inte vart jag ska vända mig.

 

Kom igen nu, Ackis. Ryck upp dig. Skärp dig. Klipp luggen och skaffa ett ordentligt jobb! För jag vill ju så gärna tycka om dig.

 

 

 

Väl mött