klyftigatankar

Ibland (ofta) undrar jag hur fan jag tänker. whywhywhy?!
Och framförallt undrar jag hur andra människor tänker.
Blir arg och irriterad, trots att jag verkligen inte borde. Det finns ingen anledning alls. Och jag har haft jättejättekul.
Men det finns små små saker som stör mig. Sådant som man först tyckte va bra. Nu såhär lite efteråt inser jag att det kommer sluta dåligt. Det kan inte bli bra. Eller?
Åker hem med vingliga, men ack så bestämda tramptag. Rullar snabbt ner för backen, svänger och hoppas att jag inte ska sladda, ramla och slå ihjäl mig. Det är halt sådär mitt i natten. Fantiserar hela vägen om en tom lägenhet. Ser det framför mig. De mörka fönstren, bara lilla lampan i mitt rum som lyser mysigt.
Cyklar på bron över stora vägen. Ser en av alla de söta hararna som hänger här. Han hoppar på sidan av cykelbanan.
Stannar. Tittar på den. Han är så söt. Det ser på något sätt så härligt ut när han skuttar omkring, mitt i natten, på det tunna snötäcket på marken. Det kommer en till, lika söt hare, och dom skuttar iväg. Tävlar. Jag vill också va en hare. Varm i sin tjocka päls och bara kunna skutta iväg, vart jag vill. Hoppihopp iväg för nu var det tråkigt här!
Kommer hem. Låser cykeln. Tittar upp. Det lyser i köket och vardagsrummet. Det är folk hemma.
Upp för trapporna. hoppashoppashoppas! Känner på dörren. Öppen.
Massor av skor och jackor. Folk i soffan. Lappar, kaffekoppar, vinglas, godispapper, chips, tallrikar, ölburkar. fanfanfan! Jag som ville vara själv och vara bitter.
Människorna försvinner rätt fort. Jag, bror och Immanuel kvar. De diskar, jag kollar på och äter avokadomacka och dricker vatten. Äter dadlar. Vi snackar en massa skit och jag inser att ett slag är vunnet. Jag är inte ensam om vissa tyckanden! Nu vet jag hur det ligger till. Jag kan leva med det, ett tag till iallafall.
Men jag vill fortfaranade bara hoppa iväg som en liten liten hare.

Väl mött