klyftigatankar

 

Varje gång jag läser en sorglig bok eller ser en film, läser en blogg, ser en bild eller möter en patient. Varje gång jag möter någon i en fruktansvärt svår och jobbig situation. Varje gång någon kan uttrycka hur det känns och varje gång någon får mig att förstå. Varje gång jag berörs till tårar av någon annans olycka och nederlag. Varje gång får jag för mig att jag blir upplyst. Att jag känner att jag bara måste ta tag i mitt liv. Leva varje dag som om den vore den sista. Jag måste ta chansen och passa på. För i imorgon kan det vara för sent.

 

Jag tänker på det än mer för varje rad jag läser i boken jag arbetar mig igenom just nu. Jag gråter mer för varje sida. Bilden av den unga, extremt sjuka mannen med den försvagade kroppen blir tydligare för varje avsnitt. Tankarna som går, känslorna som bara flyger överallt. Allt han saknar, kommer sakna. Allt han går miste om, allt han aldrig kommer uppleva eller hinna med.

 

Ändå känner jag som så. Han berättar om allt har har gjort. Platser han har sett. Människor han mött och uppleverlser han stött på. Han verkar ändå ha hittat vem han är, vad han vill och var han värderar högt i livet. Jag känner som så att det är det jag borde göra.

 

Och det är det som är så jävla irriterande, förjävligt och jobbigt. Att nån som bara vill leva är dömd till att dö. Han går en boxningsmatch som redan är dömd att förloras.

 

Min kind är svartrandig av gårdagens mascara som fortfarnade försöker klamra sig fast vid mina ögonfransar. (obs: poetisk omskrivning, använder vattenfast mascara. och brukar oftast tvätta bort den på kvällen och måla på nytt på morgonen. Oftast) Jag tittar upp och inser att jag faktiskt sitter på ett fullsatt tåg mot Dalarna, med destination Borlänge (ironiskt, jag vet) och gråter, snyftar och snorar högljutt. Alla tittar på mig, fast nej, även detta är en lögn. Alla är inne i sitt. Ingen märker hur ledsen och upprörd jag blir över det jag läser.

 

Tidigare läste jag en annan bok i samma genre, av en annan ung man, men en mycket svår sjukdom. Cancer. Böckerna i sig är lika olika som natt och dag. Den ena är någon slags superpeppad, överlycklig hyllning till livet. Till en andra chans. En manual i hur man på bästa sätt besegrar och tar sig igenom en dödsdömd sjukdom. En överdrivet peppad kille. Peppad på livet och allt däri. Den andra är en ren och skär olycklig dagbok. En lång lista på vad man missar om man måste säga tack och hej innan man ens fyllt trettio. En upplysning om hur det känns att förbereda sig själv, sin familj, sina vänner, sina egna föräldrar för deras minsta sons död och begravning. Det som de ändå lyckats med, dessa två unga män med helt olika sätt att skriva, är att få mig att tänka på vad som är värt och viktigt i livet. De får mig att skratta. De får mig att gråta. Den ena mer än den andra, tyvärr. De är båda fruktansvärt ärliga. De vänder ut och in på sina kroppar, själar, sina tankar och känslar. De viker ut sig för allmän beskådning. Naket och okonstlat.

 

Den förlösande känslan som kommer efter en rejäl gråtattack. Den där när man känner sig femtontusen kilo lättare. Den och längtan efter livet är de två sakerna jag älskar mest med dessa sorliga självupplevda brättelser. Och någonstans så tänker jag att 'snart kommer vändningen och han får veta att han är frisk och komer leva ett glädjefyllt och händelseriktliv tills dess att han känner sig nöjd och färdig på riktigt.' Fast jag vet att den där vändningen inte kommer. Iallafall inte i författarman nummer ett:s bok. Den är bara en lång brant trappa neråt.

 

Jag kommer på mig själv med att verkligen tänka på att livet är så jävla sårbart och att man aldrig vet något om vad som väntar bakom hörnet. En person med en cancerdiagnos är inte mer dödsdömd än vad jag är. Den med sjukdomen är bara mer beredd, inte nödvändigtvis på ett bra sett. Den personen har likom bara fått en mer tydlig stämpel, dock osynlig för allmän beskådning. Och dessa mmänniskor tvingas gå med både kroppsliga och mentala prövningar och påfrestningar fram tills dess att kroppen inte längre orkar försöka och orkar kämpa. Vi andra är lyckligt ovetandes.

 

Folk pratar om den där glädjen över livet som infinner sig efter en nära döden upplevelse eller efter att ha överlevt en trafikolycka eller blivit friskförklarad från en dödsdömd sjukdom. Nivet det där att man verkligen lever varje dag som om den vore den sista., eller åtminståne påstår att man gör det. Att man verkligen tar sig mera tid för sin familj och att man gör den där resan som man annars bara gått och pratat om. Man förverkligar sina drömmar, man bryr sig mera om, man tar vara på tiden.Man uppskattar livet lite mer än alla andra. Lite mer än oss som ännu ej blivit upplysta. Vi som haft tur.

 

Det där vet jag ingenting om. För jag har varken överlevt en svår trafikolycka, jag har inte haft någon dödlig sjukdom (förutom den som vi kallar 'livet'), jag har aldrig haft en nära döden upplevelse. En av de här dödsdömda författarna ovan förklarar lite hur det fungerar. Visst han tar vara på livet mer nu, nu när han vet att han kommer dö. Att döden kom snabbare än han tänkt. Det är ingenting han har bett om. Han kan absolut inte se det som någonting positivt att livet fått en större och ljusare mening för att han har inset att livet är sårbart. Han ser bara det som han går miste om. Ty han verkar alltid ha levt livet så som det precis skall göras. Så som de där 'Nära-döden-människorna' menar. Att man gör det man vill göra, utan att skjuta upp det. Den andra dödsdömda författaren, (han är egentligen inte lika dödsdömd.Trots att han har sin tumör kvar så är han det i det närmaste friskförklarad eftersom den inte växer och inte har gjort det på ett par år. Men han går på kontroller och det 'ser bra ut'. Tillskillnad från författare nummer ett som typ har fått en dödsdom, han bara väntar på sin tur.) han är mer av den positiva typen. Han kan inte se någonting, minsta lilla grej eller det största, brantaste berg, som en omöjlig utmaning. Hans bok är från pärm till pärm postitiv. Sidor både fyllda med och med avsaknad av de vanliga klyschorna som man alltid hör. (you know, embrace life, carpe diem etc etc)  De har två helt olika sätt att hantera och skriva om sina sjukdomar, sin vardag, sina besvär, sina tankar, sin framtid. Två helt olika människor, två olika diagnoser, två olika böcker, två olika liv. Men ändå är det två unga män som klär av sina tankar och känslor och delar med sig. Och de båda påverkar mig på samma sätt. Jag gråter och skrattar. Tänker, funderar och tänker mig för. Tänker framåt. Gör listor i mitt huvud. Hoppas att jag får göra klart dom. Eller att jag iallafall får försöka. Hoppas jag vågar.

 

Jag tänker på allt jag måste göra innan jag dör. Allt jag måste göra innan jag helt plötsligt står där med en otippad, oväntad och overklig diagnos mitt framför ögonen. Allt jag måste göra innan jag krockar med bilen, ramlar av cykeln, innan mitt hjärta av nån märklig anledning bara slutar slå. Kanske när jag är alltför ung. Kanske när jag känner att jag är klar. Kanske när jag bara är mitt uppe i allt.

 

Allt jag måste göra är sådant jag vill göra, men inte riktigt vågar. Min plan att åka till Asien i höst, helt ensam och själv i världen, är den läskigaste tanken jag någonsin tänkt. Ju mer jag tänker på det desto verkligare blir resan och desto er känner jag av paniken som skriker i min kropp och som förvrider mitt ansikte. Ändå känner jag att det är något jag verkligen vill och verkligen måste. För att jag vill. Jag vill resa, upptäcka världen. Hitta mitt alldeles egna lilla hörn. Träffa märkliga, tokiga, roliga, konstiga, knäppa, underbara och härliga människor som jag egentligen inte känner och aldrig kommer träffa igen. Min största skräck just nu är att jag ska skjuta på det, bara tänka och fantisera om det. Och sen helst plötsligt så har tillfället gått mig förbi. Att jag kommer sitta här på min röv vid Mammas och Pappas köksbord och bara fastna. Inte komma iväg. För att jag är rädd och feg. Rädd för livet och feg inför utmaningar. För att jag är en mes. Nivet hon som para snackade och aldrig gjorde nåt. Nivet hon som bara inte vågade. Hons om var en mes som var riktigt jävla feg. Och jag vill att jag ska våga, det är det enda jag begär. Att jag ska vara modig nog att ta mig så långt bort jag bara kan. Så långt bort att nästa steg bort istället blir ett steg på väg hem.

 

En annan grej som de här två männen med sina svåra sjukdomar och gripande böcker och levande livet i livets mest svåra stundet, en grej som de får mig att tänka på är min familj. Min familj som är så nära men ändå så långt borta. Min lilla lilla lillasyster som alltid kommer vara tolv och ett halvt i mina ögon. Hon som är precis som jag och som är precis tvärt om. Vet hon om att det funnits så många dagar, ända sen den där höstdagen då hon föddes, så många dagar när jag gråtit mig till sömns över att vi bråkat och inte blivit sams? Så många gånger hon gjort mig arg och ledsen. Så många gånger jag inte velat ha henne som min syster. Vet hon om hur många dagar, hur många gånger och hur ofta hon är det bästa och det viktigaste som finns? Det bästa jag vet är när vi sitter bredvid varandra. Hur vi hoppar upp på köksbänken och ser hur det sitter två tjejer i hallen, på en likadan köksbänk, och stirrar tillbaka på oss. Vi gör fula miner, dom gör fula miner och vi och skrattar och retas. Man ser inte vem som är vem av de unga kvinnorna som speglas från hallspegeln bort till köksbänken. Knappt ens vi själva kan se vad som skiljer dem åt. Ändå ser vi allt som är olikt. Det enda som skiljer dom åt är hårbollen på den enas huvudknopp som är brun. Den andres är röd. Annars lika som bär. Innuti och utanpå. De ser lika ut, fast det skiljer hela fem år. En evighet och ett ögonblick. De är lika gala och lika unga som varandra. Att de ändå är så lika vet nog inte lillan om. Hon kommer nog snart påt. Hon är ju den som är smart. Den som skriker ut sina känslor. Hon som har karaktär.

 

"Du är fin som en stjärna, stjärna fin som en ros. Rosen doftar och lyser i natten, jag kan inte få nog. Jag ger dig komplimanger så du stannar kvar. Du är det näst bästa det finaste jag har"

Min bror, min ena bror, som alltid finns så långt bort man bara kan komma. Han som man bara träffar när det är jul. Om man har tur. Han som är ambitiös och tar tag i saker och verkligen lever det där omtalade livet. Min bror, min andra bror, han som är äldst och kan mest och vet allt. Han som är klok som man alltid kan fråga om hjälp. Han som jag träffar allt för sällan. Han som är både klyftig och händig. Han som är en strulputte, en slarver och en sån som verklgien gör som han vill. Han som tar sig fram. De två som hjälpte mig växa upp. De som hindrade mig. De som lurade mig och tärde mig. De som aldrig varnade för livets jobbiga. De som visade hur man ska och inte ska göra. Och jag som aldrig lyssnade. De som var mina idoler, de som jag följde var än de gick, trots att jag inte fick. Trots att jag var för liten, för jobbig och ändå inte fattade och kunde vara med. Jag som alltid fick vara med. Jag som alltid har två stora, starka bröder som skyddar mig mot all världens ondska och faror.

 

Min mamma och min pappa som alltid gör allt för mig. Vad det än är. De som alltid ställer upp. Vad det än gäller. Har alltid gjort. De som alltid har kloka svar på allt, de som kan hjälpa till med vad man vill. De som jag trotsat, ljugit för, erkännt för. De där dumma gamla stofilerna som jag lurat så många gånger. De som aldrig fattar hur en tonåring egentligen mår. De som man hatat som mest och alltid längtat tillbaka till. Mamma och Pappa, de som alltid gör allt för mig. Vad det än är. De som gör både det man vill, och precis tvärt om.

 

Och ändå. Trots att jag nu efter att ha läst två assorgliga böcker om att ta vara på livet för att ingen, inte ens nån som jag som är helt jävla frisk, vet när livet tar slut. Trots att jag i världshistoriens längsta blogginlägg har varit sjukt sentimental och nästan lite fjantig. Trots att de här två författarherrarna har fått mig att vakna och inse att min familj är det viktigaste. Trots att de fått mig att inse att jag själv måste ta tag i och göra mitt liv. Leva mitt liv. Trots att jag vet att ingen kan göra det åt mig. Trots allt detta så är jag rädd för att göra saker jag drömmer om. Trots detta är jag rädd för livet och blundar för att det en dag bara är slut och borta. Trots detta kommer jag fortsätta att skjuta saker framför mig. Kommer fortsätta drömma och hoppas att drömmarna går i uppfyllelse av sig själv. För är det någonting jag alltid varit så är det en drömmare. Som levt på hoppet snarare än mod.

 

Livrädd. Livrädd för att misslyckas med livet. Att jag ska förlora i spelet att leva.

 

Vad gör jag nudå?

 

Väl mött