klyftigatankar

”it might not be here where I feel safe”

Identitetskris
Vem är jag? Vad vill jag? Varför vill jag? Vad är viktigt? Vem är viktig? Vad fan ska jag ta mig till?

Känner mig som en vilsen tonåring. På riktigt. Bostadskris, identitetskris, framtidskris. Jag tror egentligen att allt bottnar i att jag vill ha någonslags extrem koll på allting och planera framtiden in i minsta detalj. Jag vill ha en plan, så att jag vet vad jag väntar på och letar efter. Men just nu har jag ingen aning. Vet inte om jag har nånstans att bo efter januari. Vet inte om jag har något jobb. Jag vet inte ens om jag vill någonting. Egentligen vill jag ha någon slags extrem förändring. Fast samtidigt vill jag att det ska vara väldigt tryggt och välbekant. Ungefär som att flytta långt, långt bort. Och på det där nya stället ska det vara precis sådär tryggt och bra och välbekant som det var på det förra.

Jag tror att jag på ett sätt är rädd för att fastna. Att jag ska vakna upp när jag är 54 och ba ”Jaha, här sitter jag och trampar på på samma ställe som för 30 år sedan, kult!” (och även år 2043 använder jag fortfarande ordet ’kult’ och känner mig jävligt spexig) (då har jag även skaffat ett gäng för många katter). Det är verkligen min skräck. Samtidigt är jag en sån fruktansvärd trygghetsnarkoman att det är mycket möjligt att jag stannar kvar precis här, för att det känns enkelt och bekvämt. Allt oväntat och okänt är skitläskigt. Blir typ stressad och nervös och vill planera allt in i minsta detalj. Vill vara förberedd för alla oväntade överraskningar som möjligtvis kan inträffa. (utför noggranna kalkyler över detta)

Att jag snart inte längre ha något jobb är egentligen ingenting jag oroar mig för. Jobb finns alltid och jag vill inte ha något jobb förrän i januari, eftersom jag ska ha min efterlängtade och obetalda semester samt åka ut på ett långt och asläskigt äventyr. Ska bara orka ta tag i mig själv och söka ett jävla jobb, samt ta mod till mig och kräva en fet lön. Vad värre är är att jag är ute på den här enormt farliga och osäkra bostadsjakten. I Uppsala. Det är en djungel och ett krig som är värre än det av samma sort i Stockholm. Jag lovar. Jag är både fattig, kräsen, underbetald, snål, missnöjd och har en miljon föreställningar om hur jag vill bo. Och med vem. (dessutom måste jag inkludera mina framtida katter i beräkningen) Vill jag ens bo? Och så får jag upp Therese i huvudet som ba inte har en enda kompis som bor enligt den gällande normen. Alla hennes polare bor i tält, eller husvagn eller på ett torp, med utedass och utan vatten och el, eller i kollektiv eller lever någotslags nomadliv. Och jag ba ”faaan, det kanske vore najs att ba göra nåt sånt helgalet, det känns lite som jag. hähäää”. Sen kom jag på att jag älskar tryggheten och bekvämligheten. Och den där privata sfären som jag kan koppla på ibland, den är mycket viktig.

Jag kan tycka att jag uppnått en mycket hög ålder av 24 år. 24 år av liv och dagar utan att ha åstadkommit ett jävla skit. Jag kan tycka att jag har missat en massa sånna där saker som man bara måste göra. Massor. Och så får jag åldersnoja och undrar om jag liksom är efterbliven? Eller om jag bara är helt knäpp som gjort en miljard felval överallt och hela tiden där jag själv fick välja. Därför har jag så himla mycket att ta igen. Jag kan tycka att det är så jävla mycket jag borde kunna och veta och känna till vid min extremt höga ålder. Men jag kan ingenting, vet ingenting och har inte gjort någonting. Ibland kan jag tilloched intala mig själv att jag kan och vet saker som jag inte alls har någon kunskap eller uppfattning om. Bara för att jag inte ska känna mig så bortkommen inför mig själv. Sen återkommer jag till verkligenheten och inser att det var nåt jag såg på instagram.

Helst skulle jag egentligen vilja hitta den där perfekta lilla bostaden, av vilket slag som helst, och leva mitt lilla liv med mina rutiner och mina vanor. Samma saker. Tryggt och bekvämt och säkert.

Fast samtidigt vill jag ju vara helt wild and crazy och bara göra sjuka, spontana saker hela tiden. Typ åka iväg och resa och jobba överallt i hela världen. Stanna i Sydamerika i två år bara för att jag kände för det för stunden. Lite sådär ADHD-aktig liksom.

Eller bara göra något helt annat.

Mitt största problem är att jag verkligen inte vet vad jag vill. Samtidigt som jag vill göra typ allt. Nu och på en gång. Och tiden räcker bara inte till. Grejen är ju den att jag aldrig blir nöjd. Samtidigt som jag är rädd för att jag bara ska nöja mig. Och liksom inte fortsätta göra kult saker. (för det är sånt jag pysslar med nowadays, mest hela tiden. Göra kult och spexiga saker. Har inte tid med något annat.)

Ibland kan jag liksom bli sådär fruktansvärt bitter och tom och bara önskar att mitt liv såg extremt annorlunda mot hur det faktiskt är. Det gör mig ledsen och besviken på mig själv. Mest besviken blir jag för att jag bara inte kan vara stolt över allt jag har gjort, gör och hur jag är. Det är som att jag är den där pinsamma kompisen som jag tycker väldigt mycket om och har skitkul med, men som jag inte riktigt vill eller vågar presentera för andra..

Det är typ så himla jobbigt att vara jag.

Och det är en ny jobbvecka. Hade typ ett möte med min chef idag om hur jag vill jobba och till när och hur mycket och vad har jag tyckt om jobbet, journalsystemet, kollegorna, jobbet, jobbet, jobbet? Vad var bra, vad var dåligt? Vill jag komma tillbaka....??? Snart kan jag börja räkna ner tills jag slutar. Jag. Längtar. Extremt. Mycket. Jag vill bara vara leeeeeeeedig!

Väl mött

ps. jag ska aldrig mer göra nåt sånt där dumt så att jag inte får semester igen... aldrig!