klyftigatankar

 

Ibland känns det bara som att jag går runt med en tjock, tjock gröt i mitt huvud. Varje morgon har blivit en lång ångestfylld process. (en process som jag av någon anledning väljer att göra lite längre för varje morgon genom att gå upp lite lite tidigare för varje dag). Varje morgon vill jag bara ligga kvar och vänta på att lusten att ta sig igenom dagen skall infinna sig.

 

Det hela börjar med att jag helst av allt inte vill gå till jobbet. Verkligen inte. Jag tycker att det är skittråkigt, och jag skjuter på alla mina have to do's tills jag verkligen, verkligen, verkligen måste göra dom. Annars kommer ju någon av min ullgulliga favoritpatienter råka illa ut på ett eller annat sätt. Men jag gör mina måsten, trots att jag inte alls orkar. Mest för att jag inte vill göra mig skyldig till tjänstefel och bli av med min hårt förvärvade legitimation. DÅLIG SJUKSKÖTERSKA

 

Det är bara.... Jag vet inte. Jag trivs inte med arbetssättet och dessutom känner jag mig som en dålig sjuksköterska. Dels pga att jag inte kan någonting (jag är korkad och tänker inte och har ingen aning). Dels pga att jag känner mig oengagerad (ska ju ändå sluta snar, det är nog nån som kan det här bättre än mig). Dels för att jag bara ser problem istället för att försöka hitta på lösninar (äh, det vet man ju att kroniska bensår aldrig läker iallafall. Och smärta är ju så jäävla svårbehandlat på gamlingar, de tål ju knappt en endaste tablett). Jag tycker att allt är omöjligt. Det är just de där egenskaperna som kommer göra mig till en yrkesskadad bitterfitta tilll vårdpersonal. Och det stör mig. Jag vill ju va så där glad och pigg och alert och vetgirig som ja är i min fantasi.

 

Dagen fortsätter med att jag inte orkar med mig själv. Jag tittar på de där människorna som ser ut att ha kul och jag drar på mig en lite argare min och cyklar ännu snabbare hem. Äter ett gäng mackor och förbannar mig själv samtidigt som jag undrar varför det inte finns någon choklad. Tänker att jag ska ta tag i mig själv imorgon (den här dagen är ändå redan förstörd, så jag kan lika gärna fortsätta med mera mackor och ett halv paket glass och lite godis). Och kommer på att jag har glömt köpa omeprazol, och jag vet att jag komer ha major halsbränna imorgon. Och på jöbbet finns det inga sånna piller i pillerskåpet. Dagens i-landsproblem.  Äter lite till trots att jag mår illa. Kollar på en tjockisdokumentär på tv och förundras över hur folk på riktigt kan äta sig till en dödlig fetma. Och att man liksom fortsätter trots att man inte ens kan ta sig ur sin egen säng.... Tänker att min hetsätning inte är ett skit jämfört med deras, och känner mig ganska nöjd över det (samtidigt som man får lite dåligt samvete som gnäller över det lilla. Så jävla svenskt). Men illamåendet, de sura uppstötningarna och den lätta ångesten finns i vanlig ordning kvar. Säger lite på skoj (och halvt seriöst) att det får bli ett trippelpass på gymmet imorrn höhö, men alltid upprör det någon. Tänk om folk ändå kunde låta bli att lägga sig i vad andra folk gör. (tänk om jag kunde låta bli att lägga mig i).

 

Any who. Nere för att jag längtar hem. Nere för att jag ätit för mycket. Nere för att jag känner mig värdelös som sjuksköterska. Nere för att jag känner mi halvkass som människa.

 

Väl mött