klyftigatankar

 

Igår skrev jag ett megalångt inlägg om två unga män. Om hur dessa unga män påverkat mig med sina sjukdommar, sina böcker, sina tankar och sina liv. Jag tänker och funderar på det mycket för att de är unga, det är något jag kan relatera till. De diskuterar livet och döden i sina böcker. Något jag funderat och grubblat över om och om och om och om igen så länge jag kan minnas. Jag påverkas därför att jag har mött dessa killar, dessa män. Jag har mött dom i min yrkesroll som sjuksköterska. Jag har mött dom när jag har studerat, när jag har jobbat extra, när jag har jobbat natt, julafton, sommar, vinter, vår. Jag har mött de båda två.  Båda deras sjudomar. Båda deras öden. Men de är aldrig så unga. Det är deras morfar och deras mormor, deras farmor och äldsta faster. Det är dom jag mött.

 

Jag tänker och funderar och grubblar rätt mycket. Säger inte mycket av det rätt ut. Men det som väl kommer ut ur min mun, de tankarna och funderingarna får sällan rätt formulering och jag hör oftast själv hur knäppt det låter. Därför blir jag ännu mer tyst med mina knäppa tankar, ideer och funderingar.

 

Jag har insett att jag i min roll som sjuksköterska är diskriminerande. Ofta som att jag är blind för min arbetsuppgift och ser patenten som något som måste fixas snarare än en människa som ska botas. Vet ej om det är en bra eller dålig egenskap. Bra kanske i den mening att jag någonstans naivt tror att allt kommer ordna sig och vill hjälpa till att laga det trasiga. Bra i den mening att jag själv kanske kan hålla någon slags distans till det tunga och allarliga jag faktiskt jobbar med. Alla svåra sjukdomar och öden. Denna egenskap är dålig i den mening att jag inte riktigt tar åt mig och fattar vad fan det är jag håller på det. Det är folks liv, människors öden och framtid. Jag vet att jag haft svårt att pränta in i min trånga hjärna att de människor jag vårdar ofta är riktigt svårt sjuka. Förut var det oftas cancer. Riktigt svår cancer, som författare nummer ett har växande likt ett monster i sin kropp. Nu försöker jag laga tanter och gubbar med trasiga och sjuka hjärtan. Som inte får ordning på sina hjärtans klapprande slag hur många tabletter de än äter på morgonen och hur ofta jag än kommer dit och sprutar deras blodkärl fulla med vätskedrivande läkemedel.

 

Jag märker inte, och inser inte hur sjuka de faktiskt är. Det är min absolut bästa och sämsta egenskap som sjuksköterska. Jag har insett att det krävs en viss distans för att jag ska förstå, eller kunna försöka sätta mig in i. För att jag ska kunna känna en uns av den ångest och hopplöshet och livslängtan som dessa människor ibland känner. I synnerhet cancerpatienter har jag fått en känsla av. En patient är en patient och helt plötsligt ett ting istället för en människa. Dessa dåliga egenskaper är något jag försöker jobba med. Jag försöker fröstå och sätta mig in fast jag egentligen inte vill. För att det är för tungt och jobbigt. Jag lyssnar gärna, håller en hand, låter dig gråta, klappar dig på axeln och bara sitter tyst. Men min hjärna kommer alltid koppla i från på något sätt. Så fort jag står framför en levande människa. Låt mig läsa om det istället. Jag lovar, jag gråter som ett litet barn som blivit bestulen på sin klubba.

 

En annan egenskap jag har, som jag misstänker att jag delar med fler. En egenskap, en tanke och fundering som känns liksom lite smutsig. Lite ful att ens fundera på att tänka på. Det är återigen dessa unga män. Unga män. I vanlig ordning tycker jag att det är extra hämskt att de är just unga. Att de går miste om så många år, så ågna händelser, så många upplevelser. Så mycket bortslösad tid som förvinner ut i tomma intet. Som ingen komer få åter. Men vad spelar det egentligen för roll? Ofta tänker man väl att en gammal gubbe eller tant eller däremellan har levt ett långt, lyckligt och händelserikt liv och att det då är mer okej att drabbas av sjukdom och död. Att det är er naturligt. Vilket det kanske iochförsig är, but still. Jag kommer nog aldrig tycka att jag är klar, oavsett om jag är 25 år eller 125 år. Å andra sidan talar en av författarherrarna om Kvalitet istället för Kvantitet. Och det kanske finns en sanning i det med. Det kan ju slupa sig som så att man är nöjd och klar när man är 25. Medan en 125-åring egentligen bara gått runt och väntat på att åren ska gå. Och då är det väl också slöseri med tid antar jag?

 

De här två böckerna jag läst, av de här två sjuka männen.

Man nummer 1. Han är lite yngre, lite sjukare. Han kommer från Dalarna, precis som jag. Jag kan relatera till det han minns. Min vän är även hans vän. Jag slog upp en sida i hans bok och kände genast igen bilden. Det är Malins. Och jag minns hur Malin för en tid sedan berättade om denne man. Hans sjukdom, hans lycka, hans återfall. De hade varit på Kuba tillsammans, bland annat. Denna man skriver, enligt min mening, lite deppigare, lite mer som om det vore en dagbok. (ok, boken är byggd på, tagen rakt av, från hans blogg. inte så konstigt). Jag tycker att det han skriver på någont sätt känns mer verkligt. Mest för att jag tror att det är så jag skulle reagera om det samma drabbade mig. Han skriver om det fula, det jobbiga, det äckliga, det fina och det vackra. Skriver om minnen, om vardag, om längtan. Han skriver att han väntar. Jag gillar det lite mer deppiga i hans skrivsätt. Det raka och mörka. Han skriver inte för att berätta för andra, han skriver för sig själv.

 

Man nummer 2. Han är lite äldre, lite friskare. Han, liksom jag, leder spinningpass på Friskis och Svettis i Uppsala. Killen är överambitiös och en riktig fighter. Igår påstod jag att hans bok innehöll en massa klyschor om hur det endast är de svårt sjuka som uppskattar livet. (okej, inte riktigt så, men nästan) Han är överdrivet positiv och har lite för mycket energi. Det är sådär så man blir lite bitter och äcklad (läs:avund). Han är en såndär som lyckas med allt och som aldrig ger upp. Som alltid är glad och perfekt och lycklig. (helt ärligt, varför ska en sån drabbas av cancer? It ain't fair, fast är det någon som klarar det galant, så är det ju han). Och det är inte bara en bild han målar upp av sig själv i boken för att han ska bli nånslags hero och övermänsklig varelse. Han är sån. Jag lovar. (okej, det är klart han också var asdeppig och nere och tyckte livet var bajs och varför hände detta honom? och han längtade efter livet, det som han skulle missa, det han aldrig skulle få uppleva, hans barn som aldrig skulle få existera. Klart han också hade dödsångest och komplikationer och biverkningar. Men det utgjord en minimal del av hans bok. Och hans föredrag med för den delen.) Och hans livsglädje smittar. De gånger jag träffat honom och pratat med honom har jag fyllts med liv och lust och längtan till livet och morgondagen. Jag blir taggad och peppad. Han "besegrade" cancern. Är så gott som frisk. Nu gör han precis det han gjorde innan. Han gör allt och lite till. Men nu föreläser han också om konsten att leva ett lyckligt liv. Typ.

 

Och även om jag tycker att det är fint och fantastiskt att kille nummer 2 vill sprida livsglädje och lycka, så kan jag som sagt inte låta bli att tycka att det är klyschigt och omöjligt. Jag kan inte låta bli att tycka att Kille nummer 1 har skrivit en bok som fångar mig lite mer. Egentligen mest för att det är så jag tror att jag kommer reagera om detta fruktansvärda någon gång skulle drabba mig.

 

Jag är en katastroftänkare av rang. Född och uppvuxen som en tvättäkta pessimist. Så, förmodligen kommer min reaktion vara ännu mörkare och deppigare än båda föregående författare tillsammans. Och, förmodligen kommer jag få de där små, små, små stunderna av insikt att jag måste rytcka upp mig själv. För att sedan kura ihop mig i fosterställning och sjunka ännu djupare. För som sann katastroftänkare vet jag att detta, något liknande, kommer drabba mig. Om jag inte halkar i badkaret först, eller blir påkörd av en full långtradarchaffis.

 

Men vad vet jag? Jag har ju ingen aning. Ingen aning om hur nån av dom egentligen tänker och känner. Men jag är en expert på att inbilla mig att jag förstår. Ännu en suspekt egenskap jag har.

 

Jag ska börja skriva om gladare saker sen. Jag lovar.

 

Väl mött