klyftigatankar

Måste bara få diskutera och beklaga mig över den här grejen. Det där som får bilar att krocka, folk som går på andra sidan stan drar häpet efter andan, föräldrar täcker ögonen för sina barn, pensionärer svimmar och piloten i flygplanet som flyger 10.000 meter ovanför mitt huvud tappar koncentrationen och krockar med ett träd. Det jag talar om är självklart mitt face. Och det är inte mitt stunning face med tindrande havsblåa ögon som klipper vackert med de fransklädda ögonlocken. Det är inte det vacka anletet med de körsbärsröda kyssvänliga läpparna och my peachy cheek.

 

Nej. Det är de där enorma och fantstiskt många svarta små kratrarna som dyker upp överallt, hela tiden i hela mitt ansikte. De där jäävla pormaskarna. Ja, jag är medveten om att jag är 15 och ett halvt år och fortfarande har enormt mycket pormaskar. NEEEEEJ, jag är ju 24 och fick för typ två år sedan mina första finnar. Och har nu mer finnar än min bror hade när han gick på antibiotika för sin acne då han var 15. Nej okej, inte riktigt. Men palla att man ska ha tonårsbekymmer och pubertetsproblem när det känns som att man springer i marathonfart mot 30-sträcket. Inte najs.

 

Men huuur i hela världen blir man av med pormaskar? Är det meningen att jag ska skribba ansiktet med typ äggvita och ströbröd. Och sedan anlägga en mask gjord på A-fil och honung? Är det så man ska göra?

 

Det värsta är att jag har som fritidsintresse att klämma och trycka och mosa på dessa små svarta prickar. Det resulterar i att jag är rödflammig i fyra timmar och sen kommer de iallafall tillbaka inom en kvart. Jag skrubbar ansiktet med onämnd känd ansiktsscrub som alla mina vänner säger funkar. Men inget händer. Och klämmer och klämmer och klämmer. Klämmer på nåt som inte ens är nåt och så vips så har man fått sig ett gulligt litet sår mitt på hakan, näsan, pannan, kinden. Och så ser man ut som någon med en smittsam hudsjukdom.

 

Kult liv. Hate when it happens.

Tur att en inte är så fåfäng. hähä

 

Väl mött