klyftigatankar

För ett par dagar sedan kom jag på det. Jag kom på lösningen på min livskris. Efter att ha skrivit ett långt och ångestfyllt mail till Sam kände jag hur frustrationen växte. Jag måste härifrån. Jag pratade med Malin och blev liksom återigen sugen på att skita i Norge och åka hem till Uppsala under hösten istället. Sedan kände jag att jag inte alls ville vara i Uppsala i höst heller. Jag vill bort.

 

Jag vill tillbaka till Indien, fast jag vill göra nåt nytt. Så kom jag på det. Varför skiter jag inte bara i allt vad jobb heter och åket till Nepal och dess kompisar runtomkring i höst istället. Tänk att vandra i Himalaya och luffa runt i Laos regnskog i mörkaste November istället för att sitta uppe i Tromsö och lära mig stickning på fritiden. Att hoppa bungyjump i Vietnam och ta dykcert i Malaysia istället för att träna på min sjukhusnorska när den första snön faller.

 

Avgjort. jag åker bort.

 

Karl gav mig diverse användbara tips och berättade allt om couchsurfin, vilket jag tyckte lät som ungefär världens bästa grej. Att bo hemma hos folk, sova på deras soffa, äta deras mat och ta del av deras kultur och kunskap. Antingen kommer jag bli våldtagen och rånmördad av något freak i ett hörn av sydostasien som ingen ens kan hitta med karta, kompass och GPS. Eller så får jag massor av me time och kan äntligen hitta mig själv. Eller så träffar jag en massa härliga människor från all världens hörn och har en fantastisk semester med sjukt mycket minnen. Eller så har jag bara två och en halv månads hemlängtan. Eller så blir det en fantastisk blandning av allt.

 

Just nu är planen helt klart att åka iväg. Jag vill bort bort bort och slippa vardag och tristess. Fast jag vet att jag är feg och jag känner på mig att jag kommer banga. Speciellt när jag liksom inte har någon jag planerat åka med. Men jag vill och jag måste. 

 

Research Asien börjar nu!

 

Väl mött