klyftigatankar

Helgen började skitbra. 20 fantastiska timmar med mamma och pappa och sol och falun från sin bästa sida. Sen kom fredagen och det där som jag drömde för länge sen och det som jag hela tiden går och är rädd för ska hända (en som jag vet aldrig kommer hända), det händer plötsligt och blir någon slags surrealistisk verklighet. De senaste dygnen har varit knäppa, sjuka, obegripliga och kaos. Och lite till kaos. Det blir liksom aldrig som man tänkt sig, men man kan ju tycka att det kan få vara bra iallafall? Eller?

Men nu är det värsta över. Nu är det inte kaos, och jag är lugn igen.

Har även haft ännu en rövdag på jobbet. Ska jobba 6 dagar i sträck. Och jag är dålig dålig dålig dålig på det jag gör. Har dessutom för mycket för mig och saker jag tänker på för att kunna fokusera på nåt vettigt. Ska dessutom ha lagt något slags schema för hösten och besluta om när jag vill jobba helg osv osv osv. Hur ska jag kunna veta??!! Måste skaffa mig ett pass, å det snaraste. Måste besluta om nästa vecka och hur jag ska göra med den stundande långlånghelgen. Kommer förmodligen inte bli som jag tänkt mig, men ibland måste man faktikt göra lite vettiga prioriteringar. Och det har jag ju insett efter den här helgen att jag ska börja omprioritera saker och ting lite smått, en aning....

 

Nu ska jag sova så det blir imorgon så jag kan gå upp och gå till jobbet och göra bort mig och vara dålig och glömma saker och förstöra saker och för andra och allt annat som är synonymt med att inte klara av sitt jobb...

 

Och så ska jag krama om min fina mormor såklart!!

Väl mött