Nu är det nåt som inte ens har hänt
Jag har kommit på lösningen på mitt problem. Jag vet hur jag kan lösa det här.
1. Lite drastiskt kanske, men jag kan på något sätt ta livet av mig. Efter psykiatrikursen har jag ju fått en massa tips på olika metoder. Det skulle dessutom inte bara lösa det här problemet, utan även alla andra problem. Då behöver jag inte oroa mig för hur jag ska orka ta mig till praktiken, orka plugga. Behöver inte oroa mig för jobb och framtid. Behöver inte fixa någon ny roomie. Alla problemen bara försvinner. Fantastiskt bra lösning om man har en multiproblematisk situation.
2. Jag kan gå till Ica, köpa mig en fjortonochetthalvt-kilos godispåse. Låsa in mig i mitt rum och gömma nyckeln. Lägga mig i sängen, sätta på årets bästa spotifylista. Sen kan jag bara lägga mig i sängen och smälla i mig allt godis tills något inre organ spricker. Eller tills jag anser att allt känns bra och lugnt och okej igen. HA!
3. Jag kan radera ut hela min identitet, ta alla sparade slantar jag har och bara köpa en flygbiljett till första bästa söderhavsö. Där kan jag ligga i en kokosnötsbikini och sola och va nöjd med livet och framförallt dricka massa jävla söta och sliskiga drinkar som smakar sommar. Aldrig mer komma tillbaka eller tänka på alla jävla skitsaker som livet här för med sig. Låtsas som att jag som sitter här aldrig har funnits. Däremot har heta bruden i kokosnötsbikinin, som är löjligt brun, funnits på en söderhavsö i 22 år.
4. Jag kan vara en mogen och vuxen människa och bara face my problems.
Men det är ju inte min grej. Jag är konflikträdd och undviker konfrontationer så länge jag kan. Kan jag stå tyst i ett hörn och inte märkas, så gör jag gärna det. Speciellt om alternativet är att starta någon slags konflikt där man inte riktigt vet hur det kommer sluta.
Förstår egentligen inte varför jag förstorar upp alltihopa och gör det till ett problem, när det egentligen inte är någonting. Alls. ingeting, ingenting, ingenting. Det är allt annat än ett problem, även om jag ser det som ett problem. Det är inte ens en situation. Det är bara... det bara ÄR helt enkelt.
Efter dagens föreläsning av en psykiatripatient känner jag mig trots allt väldigt, väldigt normal. Även om det är många saker som står allt annat än rätt till. Men ganska funktionell verkar man ju ändå vara, även om man har en släng av någon socialt missanpassad diagnos. Lite lätt dystymi, en uns av schizoid personlighetsstörning och en släng av vaneföreställningssymtom. En härlig blandning.
Blev fantastiskt paranoid idag. Det är ju självklart att alla skrattar åt mig bakom min rygg. Det skulle jag också gjort, om jag var på rätt sida om ryggen. Det kan ju vem om helst räkna ut att någon/några/alla bara vill jävlas med mig, lura mig och driva med mig. Det är ju faktiskt jättekul att syssla med sånna saker. Bästa underhållningen evvaah!
Jag har inte haft min bästa dag idag. Det vore ju en lögn att påstå något sådant. Gråtfärdig på vägen till skolan. Gick ut på en solskenspromenad när jag kom hem. Men den va värdelös eftersom jag fick ont i benen & fötterna och bara gick och grubblade ihjäl mig.
Har varit så jävla ambivalent hela dagen (Ja, jag har lärt mig ett nytt ord, och även lärt mig betydelsen av det. Vänj er, kommer använda ordet mycket frånochmed nu). Har verkligen inte kunnat bestämma mig om något. Och nu sitter jag fortfarande och bara.. Bara tvekar och försöker bestämma mig.
Fuck my life.
Jag vill absolut inte ha praktik. Vill abolut inte inte ha en enda ledig stund på 13 dagar. Vill inte att det ska vara någon hemma här i lägenheten samtidigt som mig. Aldrig någonsinn. Jag vill vara själv och ifred. Lägg av med å störa mig!
Vill inte att Olov ska åka iväg på lördag och bara lämna mig ensam här i den enorma lägenheten. Jag kommer ju bara jobba, va på praktik, komma hem sova, gå upp, jobba, hem sova... Livet
Väl mött
1. Lite drastiskt kanske, men jag kan på något sätt ta livet av mig. Efter psykiatrikursen har jag ju fått en massa tips på olika metoder. Det skulle dessutom inte bara lösa det här problemet, utan även alla andra problem. Då behöver jag inte oroa mig för hur jag ska orka ta mig till praktiken, orka plugga. Behöver inte oroa mig för jobb och framtid. Behöver inte fixa någon ny roomie. Alla problemen bara försvinner. Fantastiskt bra lösning om man har en multiproblematisk situation.
2. Jag kan gå till Ica, köpa mig en fjortonochetthalvt-kilos godispåse. Låsa in mig i mitt rum och gömma nyckeln. Lägga mig i sängen, sätta på årets bästa spotifylista. Sen kan jag bara lägga mig i sängen och smälla i mig allt godis tills något inre organ spricker. Eller tills jag anser att allt känns bra och lugnt och okej igen. HA!
3. Jag kan radera ut hela min identitet, ta alla sparade slantar jag har och bara köpa en flygbiljett till första bästa söderhavsö. Där kan jag ligga i en kokosnötsbikini och sola och va nöjd med livet och framförallt dricka massa jävla söta och sliskiga drinkar som smakar sommar. Aldrig mer komma tillbaka eller tänka på alla jävla skitsaker som livet här för med sig. Låtsas som att jag som sitter här aldrig har funnits. Däremot har heta bruden i kokosnötsbikinin, som är löjligt brun, funnits på en söderhavsö i 22 år.
4. Jag kan vara en mogen och vuxen människa och bara face my problems.
Men det är ju inte min grej. Jag är konflikträdd och undviker konfrontationer så länge jag kan. Kan jag stå tyst i ett hörn och inte märkas, så gör jag gärna det. Speciellt om alternativet är att starta någon slags konflikt där man inte riktigt vet hur det kommer sluta.
Förstår egentligen inte varför jag förstorar upp alltihopa och gör det till ett problem, när det egentligen inte är någonting. Alls. ingeting, ingenting, ingenting. Det är allt annat än ett problem, även om jag ser det som ett problem. Det är inte ens en situation. Det är bara... det bara ÄR helt enkelt.
Efter dagens föreläsning av en psykiatripatient känner jag mig trots allt väldigt, väldigt normal. Även om det är många saker som står allt annat än rätt till. Men ganska funktionell verkar man ju ändå vara, även om man har en släng av någon socialt missanpassad diagnos. Lite lätt dystymi, en uns av schizoid personlighetsstörning och en släng av vaneföreställningssymtom. En härlig blandning.
Blev fantastiskt paranoid idag. Det är ju självklart att alla skrattar åt mig bakom min rygg. Det skulle jag också gjort, om jag var på rätt sida om ryggen. Det kan ju vem om helst räkna ut att någon/några/alla bara vill jävlas med mig, lura mig och driva med mig. Det är ju faktiskt jättekul att syssla med sånna saker. Bästa underhållningen evvaah!
Jag har inte haft min bästa dag idag. Det vore ju en lögn att påstå något sådant. Gråtfärdig på vägen till skolan. Gick ut på en solskenspromenad när jag kom hem. Men den va värdelös eftersom jag fick ont i benen & fötterna och bara gick och grubblade ihjäl mig.
Har varit så jävla ambivalent hela dagen (Ja, jag har lärt mig ett nytt ord, och även lärt mig betydelsen av det. Vänj er, kommer använda ordet mycket frånochmed nu). Har verkligen inte kunnat bestämma mig om något. Och nu sitter jag fortfarande och bara.. Bara tvekar och försöker bestämma mig.
Fuck my life.
Jag vill absolut inte ha praktik. Vill abolut inte inte ha en enda ledig stund på 13 dagar. Vill inte att det ska vara någon hemma här i lägenheten samtidigt som mig. Aldrig någonsinn. Jag vill vara själv och ifred. Lägg av med å störa mig!
Vill inte att Olov ska åka iväg på lördag och bara lämna mig ensam här i den enorma lägenheten. Jag kommer ju bara jobba, va på praktik, komma hem sova, gå upp, jobba, hem sova... Livet
Väl mött
Kommentarer
Trackback
