klyftigatankar

Sista dagen på praktiken. Och på tåget dit tänker jag bara på att jag kan låtsas vara sjukare än jag är, så jag kan få hålla mitt föredrag, ha min bedömning och sen gå hem innan lunch. Det är mitt mål.
Pallar inte fler blodtryck och tråkiga subcutana injektioner. Och jag har tröttnat på barnkontroller och fötter.
Men det går ju självklart inte som jag tänkt.
Seg dag som vanligt, eftersom det va just allt det där som jag har tröttnat på.
Men efter lunch...
Best Day Of My Life!
Hela tre(!!!) intramuskulära injektioner. Stick-i-stjärten-skills here I come! Jag är sjukt stabil på handen, och riktigt bra på att ge folk sprutor i stjärten. Med riktigt långa och grova nålar. Jävligt bra!

Efter det får jag ha mitt fina föredrag, och det blir för enbart min handledare. Känns astöntigt, men det går fort. Och hon skriver på min lapp. Jag är godkänd och får sen springa till tåget för att inte missa det.
Det är varmt, för solen har kommit fram.
Men tåget är sent, det är ett "major failure" på rälsen utanför Gävle. In my ass att vi kommer hem, någonsinn!
Vi glassar (dock utan glass) på tågstationen i Skutskär. Drömmen! Men jag får sånna enorma sommarkänslor.
När jag kommer hem åker skinnjackan, glajjorna och de transparanta tightsen på. Sommarsommarsommar!
Det var dock aningens förkallt när man ska gå hem på kvällen. Jag skiter i det för nu är det Jättevår. Och vi ska grilla på fredag. Justee!

Maja har den senaste tiden pratat mycket om folk som dör, slutar existera och som sedan återuppstår. För att sedan inte existera igen, till att återuppstå och ja.. lite sådär. Folk är halvlevande i största allmänhet. Och det är så, jag köper det.
Men idag har jag insett att man kan va "to much alive". Och det är obehagligt. Jag blir rädd. Men jag skojar till det och hoppas på det bästa. För tydligen så lever folk. Folk är inte alls döda. Eller tror jag. Jag vet inte. Det kanske är jag som är halvlevande..??

Väl mött