klyftigatankar

Äntligen en bra dag på den här skitveckan.
Jag har träffat människor. Riktig människor, på riktigt. Pratat med folk. Allt känns så himla mycket bättre nu.
Det är sånt här jag måste komma ihåg, så jag slutar vara seg, trött och tråkig och bara säger nej hela tiden när folk försöker få ut mig från mitt rum.
Människor. Det är sånt man behöver. Jag förstår det nu. Jag förstår det jämt egentligen. Det är bara det att ibland orkar man bara inte. Eller man tror att man inte orkar, för när man väl ger sig ut och träffar människorna så är dom snälla och man har trevligt. På riktigt. Tillochmed jag orkar konversera.

Väl mött