klyftigatankar

Ibland blir jag så stolt över mig själv att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Fem dagar. Fem dagar har jag klarat av.
Nu börjar den riktiga utmaningen. Är lagomt bakfull och så ska jag hänga hemma hos Mami och Papi resten av helgen. Det är som upplagt för ett återfall. Man vet aldrig vad som kan hända. Kan sluta i katastrof och hela veckan försvinner. Till ingen nytta.
Jag håller tummarna för mig själv. Jag måste göra det här. Jag bara måste. Måstemåstemåste.

Synd att jag förstör min fina statistik med annan skit. Men man måste ju ha nåt. Dessutom kan man inte ta allt dåligt på en gång och ändra på. En sak i taget. Annars blir beteendegapet för stort, då ökar ambivalensen och diskrepansen blir alltför stor. Då ger man upp. Det har jag läst i en bok, så då är det sanning.

I vanliga fall hade jag sagt: Jag vet iallafall att jag kommer misslyckas. Jag kommer fortsätta med mitt destruktiva beteende när jag kommer hem till Mamma och Pappa, sen får jag börja om helt på måndag. Jag vet det. Jag vet det.
Typ som att jag redan bestämt mig för att misslyckas. Men nu är jag mer positiv. (Vart fan kom det ifrån?) Så nu ska jag klara det. Jag kan!

Väl mött