Kill The Sunligt To End The Day
En kvällstänkarpromenad gjorde inte saken bättre. Snarare tvärtom. Man tänker för mycket. Analyserar och ser allt från alla vinklar. Tänker och resonerar och filosoferar. Ser alla tänkbara scenarion framför sig. Det är ju inte min sak att tänka på egentligen. Men eftersom det rör mig också så måste jag ju få fundera över vad jag tänker och känner och så vidare. Det är rätt mycket tankar som ska in, ända in, och sorteras upp och få struktur på.
Jag känner mig som hon i den där deppiga boken som jag läste för en massa år sen. Precis så. För det är ju sånt där som inte händer. Det gör inte det. Det trodde inte hon heller. Tänkte tillohmed kidnappa en katt som jag såg. Den var söt. Hon i boken hade en katt, som hon kan ha kidnappat, tror jag. Det va nästan som att jag ville va som hon. Fast det vill jag inte. Men jag känner mig som hon. Just nu. Det är nog fortfarande lite chockfas. kommer vara det ett tag antar jag.
Det värsta är att jag har gått och väntat på det. Eftersom jag tänker överdrivet mycket och liksom redan har förberett mig på allt, allt, allt som någonsinn kan hända en människa, så har jag väntat på det. Men aldrig trott att det ska hända på riktigt. Jag har nog haft dom här tankarna i säkert femton år. Så därför tycker jag att någon annan också borde ha haft de här tankarna någon gång under dessa år. Jag förstår liksom inte hur man kan låta det gå så långt, att man väntar så länge. Fast det är klart att man gör. Man vill ju inte ta förhastade beslut. Och sen hade jag nog en tendens att överdriva och förstora upp saker redan som femåring. Och så var jag jävligt orolig och tänkte alltid att det värsta skulle hända. Alltid.
Det värsta är att, nu när jag har gått omkring och funderat på det här, så kan jag liksom förstå. På något märkligt jävla sätt så kan jag sätta mig in i situationen. Samtidigt som jag inte fattar alls. Fattar ingenting. Det är tomt. Tomt och tyst och mörkt.
Förstår inte heller hur alla kan vara så jävla tysta och inte säga nånting, inte låtsas om nånting. Egentligen så vet jag ju inte. För jag har en känsla av att jag kommer få veta mer sen, när jag får veta på riktigt. Om ett tag.
Vad händer nu?
Jag kommer ju fundera ihjäl mig.
Väl mött
Jag känner mig som hon i den där deppiga boken som jag läste för en massa år sen. Precis så. För det är ju sånt där som inte händer. Det gör inte det. Det trodde inte hon heller. Tänkte tillohmed kidnappa en katt som jag såg. Den var söt. Hon i boken hade en katt, som hon kan ha kidnappat, tror jag. Det va nästan som att jag ville va som hon. Fast det vill jag inte. Men jag känner mig som hon. Just nu. Det är nog fortfarande lite chockfas. kommer vara det ett tag antar jag.
Det värsta är att jag har gått och väntat på det. Eftersom jag tänker överdrivet mycket och liksom redan har förberett mig på allt, allt, allt som någonsinn kan hända en människa, så har jag väntat på det. Men aldrig trott att det ska hända på riktigt. Jag har nog haft dom här tankarna i säkert femton år. Så därför tycker jag att någon annan också borde ha haft de här tankarna någon gång under dessa år. Jag förstår liksom inte hur man kan låta det gå så långt, att man väntar så länge. Fast det är klart att man gör. Man vill ju inte ta förhastade beslut. Och sen hade jag nog en tendens att överdriva och förstora upp saker redan som femåring. Och så var jag jävligt orolig och tänkte alltid att det värsta skulle hända. Alltid.
Det värsta är att, nu när jag har gått omkring och funderat på det här, så kan jag liksom förstå. På något märkligt jävla sätt så kan jag sätta mig in i situationen. Samtidigt som jag inte fattar alls. Fattar ingenting. Det är tomt. Tomt och tyst och mörkt.
Förstår inte heller hur alla kan vara så jävla tysta och inte säga nånting, inte låtsas om nånting. Egentligen så vet jag ju inte. För jag har en känsla av att jag kommer få veta mer sen, när jag får veta på riktigt. Om ett tag.
Vad händer nu?
Jag kommer ju fundera ihjäl mig.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
