klyftigatankar

Går upp halv sex. Drömtiden. Livet som landstingsanställd.
Lägger inte ner solbrillorna i väskan eftersom det ändå bara är molnigt hela jävla tiden.
Solen skiner hela dagen, och jag ser för mitt inre hur alla lediga själar i hela Uppsala sitter i förlite kläder, solbrillor och äter glass i solen längs ån.
Petra pratar om att gå ut och springa, ungefär hela vårt arbetspass. Vi spanar in sträckan för blodomloppet. Och jag blir jääävligt sugen på att gå ut och springa. Men tänker bara på mina stackars benhinnor. Och jag har ju lite ont i halsen.
På vägen hem blir jag bitter igen. Eftersom jag har jobbat hela dagen och alla sitter i solen i solbrillor och äter glass. Och går runt med systemetpåsar för dom ska sitta i kvällssolen och dricka öl. Fyfan vad najs det hade varit.
Men jag ska gå upp halv sex och jobba imorrn. Drömmen.
När jag kommer hem känner jag att jag måste va lite duktig. Och eftersom det är så varmt kan jag springa i mina korta tights och ett linne. Inte ett dugg kallt. Det är varmt. Det är sommar.
När jag kommer till elljusspåret är skillnaden stor sedan sist. Sist jag skulle springa där gick det inte, för det var massor av snö och is. Det kanske säger mer om min spring-diciplin än om våren, vädret, solen och försommaren. Jag vet inte.
Jag är hur som jävligt stolt över att jag sprang hela rundan, hela vägen och inte alls fick ont i benhinnorna. suxäss!

Det går bra nu
Så det är ju jävligt synd att jag ska gå runt och bli småirriterad och haka upp mig på skitsaker, sådär som jag alltid gör.

väl mött