Onset.
Hela jävla dagen. Hela jävla dagen har jag suttit och funderat på min eftermiddag. Vad jag ska göra, vilka strategier jag ska använda mig av när jag kommer hem. För jag vet ju vad som händer när jag kommer hem. Jag vet hur jag funkar.
Inga av mina planer funkar. På promenaden hem hinner jag ångra mig femtioelva gånger och jag känner mig lite lätt stolt när jag öppnar dörren. För jag tror att jag har klarat dagens utmaning. Men nu är jag hemma. Och har det gått bra? Nej. Det är ju bara att konstatera.
Har fått mitt sommarschema. Jobbar hela midsommar. Eftersom det är storhelg och jag, av någon märklig anledning, alltid hatat midsommar ända in i själen, så är jag rätt nöjd. Jag slipper våndas genom årets värsta högtid och jag får en massa, massa pengar.
Jag tror att det här med att jobba storhelg kan komma att bli min grej. Man slipper tvingas till någon slags hääärlig släktmiddag eller motsvarande löjlig tillställning med fula hattar, för mycket snaps, regn och årets värsta bakfylla vilken man spenderar med att försöka fylla i alla jobbiga minnesluckor. Och man får jääävligt bra betalt. Jag gillar iden. Gillar den skarpt. Plus att det är rätt lugnt att jobba då, händer inte så mycket.
Men det är bara för att jag är en bitter människa som helst inte vill socialisera mig och umgås med andra.
Satan vad skönt ändå.
Jag tror på det där med att låsa in sig på sitt rum. Jag kan lätt sitta här i minst en vecka. Tre. Fem. Ett halvår. Inga problem.
Ovärd dag. Men tydligen måste jag genomlida dessa två veckor. Annars har jag liksom inte fullföljt min utbildning. Jag tänker absolutintenågonstanihelvete jobba inom psykiatrin. Ledsen, men det är inte kul. Inte kul alls. Fick sitta och nypa mig i armen konstant för att inte somna under vårt enda patientsamtal idag. Fick spärra upp ögonen som en idiot när jag sedan satt och lyssnade på sjuksköterskan som satt och pratade om... någonting. Skulle med på någonslags föreläsning. Exakt samma som jag satt på igår och försökte hålla mig vaken.
Lyckad första dag på praktiken.
Fuckmylife
Jag kommer göre ändå. Även fast jag sa åt mig att inte gör det. Jag gör det. För att jag kan och vill. Jag bryr mig inte längre. Bryr mig inte ett skit.
Frågan är ju bra om jag orkar
Väl mött
Inga av mina planer funkar. På promenaden hem hinner jag ångra mig femtioelva gånger och jag känner mig lite lätt stolt när jag öppnar dörren. För jag tror att jag har klarat dagens utmaning. Men nu är jag hemma. Och har det gått bra? Nej. Det är ju bara att konstatera.
Har fått mitt sommarschema. Jobbar hela midsommar. Eftersom det är storhelg och jag, av någon märklig anledning, alltid hatat midsommar ända in i själen, så är jag rätt nöjd. Jag slipper våndas genom årets värsta högtid och jag får en massa, massa pengar.
Jag tror att det här med att jobba storhelg kan komma att bli min grej. Man slipper tvingas till någon slags hääärlig släktmiddag eller motsvarande löjlig tillställning med fula hattar, för mycket snaps, regn och årets värsta bakfylla vilken man spenderar med att försöka fylla i alla jobbiga minnesluckor. Och man får jääävligt bra betalt. Jag gillar iden. Gillar den skarpt. Plus att det är rätt lugnt att jobba då, händer inte så mycket.
Men det är bara för att jag är en bitter människa som helst inte vill socialisera mig och umgås med andra.
Satan vad skönt ändå.
Jag tror på det där med att låsa in sig på sitt rum. Jag kan lätt sitta här i minst en vecka. Tre. Fem. Ett halvår. Inga problem.
Ovärd dag. Men tydligen måste jag genomlida dessa två veckor. Annars har jag liksom inte fullföljt min utbildning. Jag tänker absolutintenågonstanihelvete jobba inom psykiatrin. Ledsen, men det är inte kul. Inte kul alls. Fick sitta och nypa mig i armen konstant för att inte somna under vårt enda patientsamtal idag. Fick spärra upp ögonen som en idiot när jag sedan satt och lyssnade på sjuksköterskan som satt och pratade om... någonting. Skulle med på någonslags föreläsning. Exakt samma som jag satt på igår och försökte hålla mig vaken.
Lyckad första dag på praktiken.
Fuckmylife
Jag kommer göre ändå. Även fast jag sa åt mig att inte gör det. Jag gör det. För att jag kan och vill. Jag bryr mig inte längre. Bryr mig inte ett skit.
Frågan är ju bra om jag orkar
Väl mött
Kommentarer
Trackback
