klyftigatankar

Jag hatar det. Jag hatar det så intensivt.
Jag hatar när jag förväntar mig saker, och verkligen tror att de ska inträffa. Jag tror innerligt att dessa saker, dessa händelser som jag fantiserar ihop, ska inträffa. Imorse fick jag en såndär uppenbarelse.
Det är helt och totalt rimligt att detta kommer inträffa, bara jag tajmar.
För det har ju hänt förr...
Sen blir jag arg och hatar mig själv ännu mer när jag inser att det inte kommer inträffa. För jag går hela tiden och hoppas, in i det sista, att det faktiskt ska ske. Men det gör det såklart inte. Och jag dör lite. Trots att jag hela tiden har talat om för mig själv att det inte kommer hända. Jag vet ju det. Det är orimligt.
Chansen är minimal.
Ändå så hoppas jag.
Det värsta är att inom loppet av 7 timmar så går jag på samma grej igen.
Nu, nu, nu händer det. Jag känner det på mig.
Alltså kom igen och lägg av. Du är bara töntig.

Det värsta är att jag vill att det ska inträffa. Fast jag vill ju inte. Vi hade ju kommit överens om det där.

Hej helgen, full av jobb och pluggångest, för lite sömn och mera ångest.

Väl mött