klyftigatankar

Jag visste att det skulle hända. Jag kände på mig det innan, och det blev som jag förutspått. Men jag är inte bitter, nänä. Jag börjar om från början igen, som vanligt. Börjar bli van liksom.

Det är så skönt när man blir febrig och har ont i halsen. Kan inte andas, inte sova, inte röra sig, inte äta. Allt gör ont och är jobbigt.
Det är helt enkelt jävligt synd om mig idag.
Har spenderat dagen med att ligga i soffan och tyckt synd om mig. För omväxlingens skull la jag mig i sängen en stund och tyckte ännu mer synd om mig.
Har inte pluggat sådär som jag borde heller. Tycker därför synd om mig själv som måste hålla ett föredrag imorgon som jag inte riktigt är förberedd på. Inte tillräckligt iallafall, känns det som.
Töntig uppgift dessutom.

Skönt att hänga hemma ändå. Mamma som kan ta hand om en och tycka synd om en. Snart ska jag åka tåg igen. Gotta löv the tågåkar-life.

Har beställt den där namnskylten nu, så nu känns det liksom lite mer på riktigt. yay!

Väl mött