fire
Jag jobbar.
Det är vad jag gör.
Och varje gång jag jobbar inser jag hur mycket jag tycker om mitt jobb och det jag gör. hur mycket det än tänjer på tålamodet. hur mycket jag än får springa. hur mycket jag än får luska reda på sånt som inte funkar. hur mycket jag än sliter och stressar.
Det är bara så himla synd att vi liksom inte riktigt uppsakattas och räknas. Vem bryr sig om att jag jobbar gratis eftersom vi inte kan ta rast (äta middag) på kvällarna? (men dom är fräcka nog att dra av pengar för en halvtimmes rast som vi aldrig har) För det kan väl inte kallas rast när man ändå aldrig får sitta ostörd i mer än sju minuter...
Men jag är inte bitter.
Önskar bara att det inte bara var vi som tänkte på vår arbetsmiljö, vår hälsa och vårt välbefinnande. Nej, att tänka på andra (och absolut inte på oss själva) det är väl bara vi vårdpersonal som gör.
Väl mött.
ps. Vasaloppsvecka och jag känner mig ensam, vilsen och aldeles för långt bort. vill vara i dalarna.
ps2. tur att man kan komma hem till twin peaks
Kommentarer
Postat av: J.N.
En månad har nu gått på övre abdominell kirurgi i Sthlm. Stressad redan i hissen till avdelningen och har haft ca 35 min rast/lunch sammanlagt under de 3 senaste passen. Trots alla kollegor på avdelningen så känner man sig ändå ensam i sitt ständigt dåligt gnagande samvete, över att inte kunna ge patienterna den värdiga vård de förtjänar att få. Skammen när man inte har tid att sätta sig ned, hålla hennes hand och lyssna till småbarnsmamman som just fått reda på att hon inte kommer få uppleva sitt barns andra födelsedag.
Trackback
