klyftigatankar

Har på något mystiskt och märkligt sätt äntligen lyckats skriva klart frågorna till seminariet imorgon. Hur gick det till?
Har på något mystiskt och märkligt sätt nästan skrivit klart kvalitetsförbättringsarbetet. Det är på gång iallafall. Har fått ihop någon slags början på det hela, och ett upplägg.
Har varit på spinning för första gången på jättelänge.
Och helt plötsligt känns det som att livet har en mening igen.
Kanske är det så enkelt som att jag bara ska se till att verkligen göra alla jävla skituppgifter i skolan och träna så mår man liksom prima ballerina? Och träffa lite folk med jämna mellanrum? Kanske är det så jävla enkelt.
Frågan är ju bara varför det är så svårt när man inte gör det där. Varför är det så jävla svårt att ta tag i sig själv och bara bete sig normalt?

Lotta och jag köpte oss en varsinn glass och satte oss på ett par gamla slitna gungor i en lekpark i Floggan. Jag får en bild av Håkan i Sunes Sommar när han tappar glassen i sanden i lekparken. Jag känner på mig att jag kommer göra det. Men jag överlever. Efter tio minuter mår jag illa. Jag har gungat för snabbt och för högt och jag har fastnat i däcket och mellan kedjorna och på alla sätt man kan fastna i en gunga. Kul. Gungar börjar liksom nästan snurra när den gungar sådär högt och jag mår ännu mer illa.
Glass och gunga är ingen bra kombination.'

Och armen bara kliar.

Väl mött