klyftigatankar

Stirrar i taket och kan inte sova. Det är för varmt, för mörkt, för tomt.
Öppnar fönstret, går runt i lägenheten en stund, dricker vatten, massor med vatten, lägger mig igen.
Stirrar i taket. Det är tomt och mörkt och alldeles för högt upp. Och jag saknar förra helgen när jag låg i sängen hemma hos Nora och tittade i taket och hon hade kvar stjärnorna från när vi var små. Sådär som jag också har hemma i mitt rum hos mamma och pappa.
Mamma och Pappa.
Jag vill ha nya stjärnor i taket här. Bara för att allt ska kännas som vanligt och som att jag är liten igen. Kan jag inte bara få vara liten resten av livet? Inga bekymmer, what so ever!
Livet leker.
Jag är såhär nära (jag måttar ett nästan osynligt avstånd mellan tummen och pekfingret) att bara ge upp allt, skita i exakt allt. alltalltallt. hejdåå

Går på min kvällspromenad, för trött för att orka jogga som jag hade tänkt, för rastlös för att sitta still. Jävla röv att hela världen ska vara ute och jogga och va löjligt hurtiga där jag ska gå. Och folk man inte vill se, så jag blundar. Och musik jag inte vill höra så jag måste byta låt hela jävla tiden.
därför man lika gärna kan ligga och stirra i taket istället. för då behöver man bara byta låt med jämna mellanrum. när någon är lång

Väl mött