klyftigatankar

Jag blir så ofantligt irriterad på mig själv. En miljard gånger om dagen. Minst.
Idag upptäckte jag en sak, jag identifierade en sak. Och det visade sig att jag hade rätt för länge sen. Jävla skit att jag är dum i huvet och inte bara kan koppla saker direkt och dra mig ur i tid när jag märker att det är på väg åt helt jävla fel håll.
Skitsamma. Jag är inte bitter, inte långsint och det där som hände förut var ändå nåt jag behövde.

Efter en skibra helg, med en fantastisk middag med överdrivet mycket vin, två helbra fantastiskt soliga dagar med parkhäng och min underbara Nora, var måndagen den mest ångestfyllda på länge.
Vardagen liksom kommer tillbaka och slap me in the face och man måste plugga och jobba. Ingen motivation till att plugga så det läggs åt sidan för kortvarigare stimulering i form av diverse nöjen. Jobbet var segt och omotiverande, och nu känns det bara overkligt att jag snart ska gå upp igen för att gå tillbaka dit. Jag kommer ju bli utbränd i sommar om jag ska jobba kväll-dag mycket. Ingen sömn liksom!
Dessutom förgylldes min skitdag av att jag var mest oeffektiv i världen när jag skulle tvätta i morse. Kommer försent och kommer i ofas med tvätt och torktumlare och får slåss med alla andra som tydligen också vill torka sina nytvättade kläder.
Och när jag kom hem från jobbet hade jag fått brev från ackis, med en anemidiagnos. Jävligt skönt. Eller inte. Välkommen tillbaka om ett år, när ditt ferritinvärde är lite bättre.
In my as.

Väl mött